Först fot/ögonkontakt ! Jamen, herregud har ni inte kommit längre, kanske en del tycker ... visst, det får ni gärna tycka - men vi har just flyttat oss från hemmets "trygga" vrå, där vi nu klarar div. "störningar" riktigt bra, ut till appellplan och ser nu livet med nya och framför allt vidare ögon. Med det menar jag alltså de NYA störningarna tex. skrikande nötskrikor, hästar, skogsmaskiner, stavgångare, löpare och div. hundfolk, vilka genast blev nya utmaningar. Har därmed fått backa lite i träningen, men det går stadigt framåt, om än inte med rasande fart. Men det kommer .... är jag helt övertygad om !?!?!?!
Vi stod alltså där på app.plan, i vår ensamhet och hade tränat på vårt "fot" och hade just avslutat momentet "ingångar", när jag såg att det kom en tjej med en eng. springer. Özet som satt ner, verkade cool och tittade "lugnt" på hunden och jag skulle BARA förflytta oss ett litet stycke, då Özet gjorde en rivstart och rusade iväg - jag gormade NEEEEJ - vilket han struntade fullkomligt i. Glllllööööm det matte ! Just, som jag nått fram, fick han syn (före mig) på några ANDRA som kom gående på vägen med div. hundar i blandade storlekar och sprang FÖRSTÅS dit oxå. Jävla hundskrälle - jag blir galen av detta kärvänliga hälsande ! Underbart är ju förstås att han är så naivt godmodig, men HUR ska vi någonsin få bukt på hans iver på att hälsa på alla hundar han ser ? Jag som trodde att det hade börjat ”vända" för han har faktiskt skött sig exemplariskt den sista tiden – men nu var vi där igen – suck ! Men hur som helst, så var det en klok tjej i hundsällskapet som "skrämde" iväg honom och som den "försiktiga general" (i vissa lägen) han är, blev han rädd och kom rusande tillbaks till mig. När jag kopplat upp honom och åter intog appellplanen, började vi köra "fot/focus" igen, medan den eng.springern körde lite agility (slalom och hopp). Strax innan, då vi tränat ensamma och UTAN störning, hade det ju gått strålande. Men hur skulle det nu gå, MED störning ? Men han överraskade - efter att ha varit lite okoncentrerad först, gick det sen hur bra som helst, även om jag inte ”utmanar” honom för länge, utan löser upp honom relativt snart.
Nöjd med prestationerna på appellplanen drog vi till skogs för att träna lite apportering.
Han som oftast är som en "klippa" ... var nu som förbytt när vi körde "linjetag", med två dummys på rad/efter varann. Han sprang ut mot den närmsta och vände sig om för att även försöka plocka upp den andra - NEJJJJ Özet, försökte jag ! Men Özet fortsatte glatt att försöka trycka in bägge i käften ..... VILL HA, VILL HA ..... men gav till slut upp och kom med en (den andra). Vi gjorde om, men då med bara EN dummy och efter det gjorde vi ett nytt försök med två dummys och då satt det som en smäck och efter det ytterligare några gånger som också gick utmärkt.
Efter ytterligare en stunds promenad gjorde vi några "markeringar". Jag slängde en dummy på var sin sida av en stig på ganska kort avstånd, men relativt långt ifrån varann. "Riktade" in Özet mot den ena dummyn och skickade ut honom - han sprang ut och tog den, för sen springa direkt till den andra ... NEJJJ kom ! Javisst ja, så var det ju - OK jag kommer ... Vi gjorde sen om flera gånger och han tycktes att ha fattat galoppen.
När vi vandrat runt våran runda och var på väg tillbaka lyckades han hitta något (svamp?) som han rullade sig i. Inte första gången kan jag säga ! Han stank värre än värst och var alldeles slemmig på halsen och ena bogen. Ville knappt sätta på honom kopplet – men vad gör man inte för att undvika kaos på appellplan, som vi passerade på väg tillbaka till bilen ! Kan själv se synen, om han hade lyckats springa in på plan och härjat runt bland tränande hundar. Väl hemma möttes jag av Tommy, som skulle åka till Hemsedal, passade på att langa in sina skidor i bilen (jag skulle skjutsa till bussen) medan jag duschade Özet och den värsta stanken.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar