SÅ SÅG DET UT ....

När jag var inne och gluttade på Partille BK’s hemsida, såg jag att Tävlings- och Galleri-sidan var uppdaterad och döm av förvåning när jag fick se ett bekant ekipage i galleri’t ...

Hopp över hinder ... när det gick som bäst !
Observera Özets spanande mot tävlingsledaren ...

PLANERAD SKOTTRÄNING

Idag åkte vi iväg på ännu en träff, för att träna skott. Inte så mycket att orda om igentligen – förutom att det gick jättebra. Men här kommer en liten nätt rapport trots allt.
Hälsade först på Titti, som precis hade satt sina hundar i bilen, innan Özet&jag tog oss en nätt liten runda. Det var KALLT. Det var väl främst blåsten som gjorde att det kändes så kallt, för det var inte mer än ca –7 grader och värre gradantal har man ju upplevt !

Vi började med att Titti smällde med knallpulverpistolen, medan hon närmade sig Özet, som stod vid sidan av mig. Özet reagerade glad i hågen, med att vilja springa fram till Titti. Sen bytte vi till 6mm kalibern och kortade avståndet efter varje apportering. När Titti gick iväg första gången, och Özet fortfarande var kopplad, så reagerade han med att bli aningen rädd och började "krångla" genom att backa och vilja vända. Märk väl - då hade ändå inte Titti vänt sig om än, utan gick fortfarande bort ifrån oss, med ryggen mot oss. Jag kopplade då loss honom och sa att han skulle sitta kvar, vilket han också gjorde. Ännu en gång fick jag bekräftat att han blir osäker och känner sig "låst" när han är kopplad.

Sist vi träffades (skotträn.) började han knalla, vilket vi DÅ inte brydde oss om så mycket. Klart viktigare att han blir oberörd av skotten. Knallandet får man väl ta i tu med SENARE, resonerade vi då. Och "senare" får man väl betrakta att det var NU ! Och mycket riktigt - han började förstås även NU knalla - MEN, hann inte mer än nån meter, förrän han bröt och backade tillbaka, efter att jag sagt till. Sen gick det bara bättre och bättre – både hans knallande och hans leveranser blev bättre. För han hade nämligen rejsat med dummyn ett par gånger, innan avlämning. Men när Titti, (MIG, skiter han blanka fasiken i) sa till honom på skarpen, blev han så häpen så han tappade/släppte dummyn i blotta förskräckelsen, men inte värre än att han åter plockade upp den och levererade. Sen efter tillsägningen leverererade han duktigt varje gång.

Men kontentan av allt, var att det gick jättebra och det VIKTIGASTE var ju förstås att han inte reagerade det minsta på skotten. Den sista gången stod Titti bara på 8-10 meters avstånd – tror jag ! har lite svårt för avståndbedömningen.

Att jag schabblade med godisburken, så all godis flög ur burken (denna gången också), är en annan historia … men Özet blev ju glad och jag passade på, att utnyttja den lilla utspridda godishögen som belöning efter apporteringarna.

OPLANERAD SKOTTRÄNING

Efter frukost i soffan till nyhetsmorgon, drog vi – Özet&jag – till skogs. Åkte till PBK och parkerade bilen, för vidare färd mot Råhultstugan. Åter var ”lillryggan” preparerad med dummys. Vi knatade iväg och gjorde flera apporteringsövningar – både linjetag och markeringar – längst vägen, med riktigt BRA resultat. Vilket kändes riktigt bra, till skillnad igår, då vi – Tommy&jag – hjälptes åt med träningen. Då, inledde Özet jätteduktigt, med de ”vanliga” dummysarna, men avslutade tyvärr desstu sämre, när vi skulle låta honom hämta kanindummyn. Första apporteringen gick hur bra som helst … MEN SEN … då startade han det stora RACET ! Behöver väl knappast någon närmare förklaring HUR det gick till … Men som sagt, IDAG gick det jättebra.

Halvvägs, när vi var på tillbakaväg – varit ute drygt 1 timme – hördes det ett högt grovt skott (9mm?) långt bakom oss. Özet reagerade inte alls. Nån minut senare, när jag sa att han skulle stanna (av vilken orsak minns jag inte) hördes det samtidigt ännu ett skott, vilket Özet nu reagerade på. Slickade öron, en liten ”rusning” framåt, samtidigt som han tittade bakåt – jag fortsatte att gå, utan att varken titta eller bry mig om honom – och Özet travade på som vanligt igen. Sedan upprepade detta sig några gånger, när det sköts igen. Men varje ”rusning” blev kortare och kortare och till slut brydde han sig inte alls … jag hade samtidigt tagit fram snörbollen som vi lekte med … Lite senare låg han och tuggade lugnt på en pinne och var helt oberörd, när det sköts vid flera tillfällen.

MEN när vi sen kom ner/fram till grusvägen, där jag kopplade honom – hörde vi ännu ett skott (kanske det 10-12:e?) och DÅ reagerade han IGEN ! Slickade öron, en liten ”rusning”, samtidigt som han tittade bakåt och så gjorde han ytterligare ett par gånger till, även om ”rusningarna” även här, blev kortare och kortare. Jag tänkte på den senaste skotträningen med Titti, då jag (vi) konstaterade att han kände sig obekväm när han var (är) KOPPLAD. Känner sig klart tryggare lös än kopplad. Men sen upphörde skotten och i samma veva mötte vi Lena, med sina 3 mopsar. Vi slog följe en liten tur i skogen runt appellplanen. Özet försökte leka så gott det gick med dom små ”knubbisarna”. Den som var mest intressant och mest road, var lilla Unni som bara är 5mån. Hon hade täcke på sig, vilket gjorde att hon ibland när Özet ”tryckt” till henne, hamnade på rygg och var tvungen att få lite hjälp med att komma upp igen. Hon låg där likt en spattlade liten skalbagge.

När vi kom fram till bilarna släppte Lena ut Elda som suttit i bilen medan mopsarna hade fått sin promenad. Varför Elda hade suttit i bilen och inte fått vara med på promenaden, får jag berätta om vid nåt annat tillfälle. Men hur som helst – Özet & Elda blev utom sig av lycka och röjde runt på parkeringen, medan vi stod och pratade.

NU OCH DÅ !

HAR GOSSEN MOGNAT PÅ ETT ÅR MÅHÄNDA ?

DAGEN EFTER ...

Lunchen idag gick ut på att försöka få ordning och återställa Imse Vimse's dummyleveranser - efter gårdagens rejsande ... Sagt (tänkt) och gjort - med den lilla ryggan fullproppad med dummys - ha ha = 4st, sen är ryggan full - gav vi oss iväg till Kåsjön och mitt favoritställe, när det gäller träningsställen. Jag hade hittat en jättekäck "belöningsask" (en kartnålsask från jobbet) i behändig storlek, som nu var fullmatad med korv.

Började först med några inkallningar över några utlagda dummysar på inkallningssträckan. Gick kanonbra. Det var bara det, att när vi var färdiga - förstod han att övningen var "över" och sprang rätt fram och nöp en av dummysarna som han tidigare så duktigt sprungit rätt över/förbi. Och VAD gjorde han ? Han varken bröt när jag gormade NEEJ eller kom tillbaka när jag ropade .... han började istället rejsa precis som igår - även om cirkeln inte var lika VID som igår. Men DÅ kom jag på vad Titti sa - och vände ryggen åt honom och vips så kom han. Inte för att det hjälpte nämnvärt igår precis ... men NU gjorde det det iallafall. Jag skickade ut honom på den andra dummyn som låg kvar, vilken han lämnade av i hand, så att den satt som en smäck – för att citera Laila Bagge (hennes tydligen ”nya” favorituttryck) !

Sen gick vi djupare in i skogen och gjorde vi flera kombinationer (ca30m) med markeringar och linjetag, som gick kanonbra. Även om han hade svårt för att motstå sina älskade hjorttryfflar, som han rotade fram medan han satt och väntade på att jag skulle slänga ut dummysarna. Den andra gången när han gjorde det, gick jag fram och "bannade" honom lite skarpare än vid första tillfället och då sa han ... - Jajajajaja .... lugna dig nu matte .... jag ska aaaaldrig göra om det .... jag skaaaaa sitta kvar ... jag loooovar .... Och han höll vad han lovade - för sen gick det hur bra som helst - han satt så duktigt kvar som han ju för det mesta brukar göra. Gjorde till och med en dubbelmarkering, som han löste hur lätt som helst ! Inte så långa (ca20m) kanske, men ändå !

Vidare körde vi stoppsignal, som första gången gick lite trevande ... men SEN ramlade polletten ner - AHA tänkte han ! Se där ja, nu var vi ytterligare ett steg vidare i stoppsignalsutvecklingen, kände jag glatt :-) Vi tränade oxå några dirigeringar (dock utan stoppsignal) vilka oxå gick utmärkt.

På tillbakavägen till bilen kändes det skönt att ”ordningen” var återställd, när det gäller avlämningarna … i alla fall för tillfället … för vem vet vad som händer när vi tränar skott nästa gång. Men man vet ju också hur det känns att åka bergochdalbana …

Imse vimse Özet

Efter besvikelsen att jag missuppfattat tiden för skotträningen förra helgen, med Maria, hade jag idag bestämt träff med Titti, på klubben i Lerum vid lunchtid.

Vi började med en enkel knallpulverpistol, vilken han inte reagerade nämnvärt på. Jag måste säga att jag blev lite full i skratt, då jag tänkte på barndomens cowboys-och indianlekar. Sedan fortsatte vi med 6mm och Titti avlägsnade sig en bit och jag förberedde Özet på ytterligare apportering med den nya favoritdummyn – ”Kallekanin” !
.... fortsättning följer ....
Titti sköt första skottet in i sin rygggsäck för dämpa ljudet något. Jag skickade iväg Özet mot ”Kalle” och var beredd med nya favoritbelöningen – torkad fisk – i lilla burken. Özet kom tillbaka med dummyn och jag ”vispade” samtidigt ur halva burken innehåll på marken …. hahaha …. kul !
Hur som haver … det gick ju bra ! En gång till – men nu kastade Titti en av sina egna dummys precis efter skottet, som hon sköt med upphöjd arm (inte i ryggan alltså). Özet knallade direkt efter att dummyn kastats. Skit i det, tänkte jag – bara han förknippar skottet med nåt positivt ju ! Tyckte Titti också i BÖRJAN. Özet tog dummmyn och började rejsa runt hela skogen – fram och tillbaka. Jag gormade, vilket ”naturligtvis” hjälpte föga. Så småningom kom han dock tillbaka, efter lite ”konstrande”. Hela förfarandet upprepades – Titti sköt – kastade dummyn – Özet knallade och rejsade runt med dummyn – jag gormade och blev mycket förgrymmad och frustrerad – Titti sa att jag skulle lugna ner mig (phu!) och strunta i honom – jag gjorde som hon sa – försökte i alla fall. Och Özet rejsade och rejsade och rejsade …. Kanske kunde det vara Özets eget sätt att hantera sin stress på – hummm ! För han var ju inte precis rädd, konstaterade vi – men klart stressad av situationen.

Denna synen såg vi mycket av - tänk dummy istället för snörboll ...Sen när vi skulle göra ytterligare en gång till – märkte vi att Özet reagerade negativt på när Titti lyfte/höjde ”skjutarmen”. Vi provade olika ”positionsvarianter” (UTAN skott – Titti bara höjde armen) - kopplad – släppte kopplet när han visade flykt beteende, för att se hur LÅNGT han skulle springa (sprang INTE långt) / okopplad, medan jag höll löst i några ”hårstrån” på hans huvud (verkade som han kände sig ”tryggast” UTAN koppel – han stressade upp sig klart mer MED koppel, än utan) Sen sköt Titti det sista skottet och Özet sprang ut efter dummyn – själv minns jag inte om han knallade eller ej !!! Och till sist gjorde vi ett skick UTAN skott, bara med höjd arm och dummykast.

Om ingen uppfattade det – så rejsade alltså Imse Vimse skogen runt, vid varje apporteringstillfälle ... men glad var jag ändå – åt att skott-träningen gick så bra som den ändå gjorde. Knallandet får man väl ta itu med senare ...

TACK TITTI FÖR ATT DU STÄLLER UPP - uppskattas verkligen ska du veta !

"Imse vimse Özet klättrar upp för ”trå'n"
"högt smäller skotten Özet springer ”bort”
"upp stiger hoppet och torkar bort all oro"
"Imse vimse Özet klättrar upp igen"

EN "JOBBIG" HELG !

Helgen inleddes med att jag, hade ställt klockan tidigt i ottan (ca 07) vilket inte händer allt för ofta ! Efter frukost och en kort promenad i skogen tvärs över gatan hemmavid, åkte vi iväg till Lindome för att träffa Maria (instr.) som skulle försöka hjälpa till med att få bukt på Özets skottberördhet. Eftersom jag var en kvart för tidig, tog vi oss en liten promenad och när vi kommit en bit, stötte vi på en kille som avverkade några träd, med MOTORSÅG, alldeles intill vägkanten. Özet tyckte det var halvläskigt och ville helst vända tillbaka, men jag låtsades som det regnade och fortsatte förbi sågandet, med ett Öz som tog dom lååååånga benen före dom andra. Sedan passerade vi allt från stora mjölkkannor, trädgårdstomtar till en skällande hund långt inne i skogen. Özet tyckte det var mycket nytt och läskigt och reagerade med lite osäkerhet. Men efter att ha undersökt ”prylarna” längst vägen, kunde han passera dom samma, med stolt säkerhet på tillbakavägen … tills vi kom till stället, där motorsågandet skett. NU stod killen vid vägen (inget motorljud) och meckade med något … och bl.a låg hans orange hjälm på marken. Özet sträckte sig imot killen och gjorde sig så låååååång han bara kunde … för samtidigt som han var nyfiken ville/vågade han inte riktigt lämna mig. Men när vi tillsammans gick fram för att undersöka grejerna på marken gick det bättre. När vi sedan kom fram till Marias hus, undrade jag var de andra (ytterl. 2 hundar skulle skottträn.) höll hus – jag tänkte, jag ringer väl på då ! Och en nyuppstigen Maria öppnade dörren.
– Nu har du nog missuppfattat tiden – vi träffades FÖRRA lördagen …
– VA ??????????? Men vi sa ju …..
– Nej, vi sa …...
– Jaha, då gjorde vi väl det …..
– Ja, och tyvärr kan jag inte hjälpa dig NU, för jag måste förbereda mig för min 50-årsfest som vi ska ha ikväll.
– Jamen ojdå … GRATTIS … och visst, det förstår jag att du inte har nån tid till skotträning då …

Måste säga att jag blev lite förargad att ingen hade hört av sig, efter att jag inte dykt upp förra lördagen – då hade jag inte behövt åka i onödan denna lördagen. Maria hade trott att jag hade ändrat mig och tagit hjälp på annat håll, sa hon.
Aningen sur och beskviken satt jag och tänkte, på vägen hem, att kanske var det lika bra att det inte blev nåt skott just denna morgonen, då Özet ju verkat lite ”smånojig” under den lilla promenaden.

När vi sen kom hem tog Tommy med sig Özet, för att ta en långpromenad tillsammans med kompisrna Ola och boxern Elda.

Idag (söndag) fortsatte helgen med att Özet & jag tog oss en 2-timmars långpromenad i Delsjöterrängen. Det ”vimlade” av folk – hundfolk, folk utan hund, barnfamiljer, ”vanliga”löpare, ”ovanliga” löpare (orienterare) – tror jag aldrig sett så mycket folk uppe på Getryggen. Det blev mycket av och på, med kopplet den första biten.

Jag hade stoppat valpdummyn i fickan och vi fick till några riktigt bra övningar längs promenaden. Både linjetag och markeringar i ganska varierande miljö/natur + att vi hörde skott från polisens skjutövningar i Kallebäck längst HELA promenaden. Och det bästa av allt – Özet reagerade inte överhuvudtaget.

På hemvägen, när vi sen kom ner till motionsspåret, ”stötte" vi på en av tjejerna från jaktkursen (goldenkl.). Vi slog följe och kom överens om att vi skulle träffas, för att träna gemensamt framöver. Och innan vi skiljdes åt fick Özet göra ett korvsök i ett träd, som Annas son, omsorgsfullt hade tyckt in korvbitar i.

När vi sen kom hem, bytte jag bara kläder och så hoppade vi åter in i bilen igen, denna gången var också Tommy med. Vi skulle nu besöka, dom som ev. skulle bli Özets hundvakt till våren när vi ska åka skidor. När vi kom fram fick vi bekanta oss med div. djur på gården – islandshästarna, bl.a. en nyfiken ettåring som Özet tyckte var aningen påträngande, men måste säga att Özet var ganska cool ändå. Vi gick vidare förbi den stoooora kaninburen eller inhägnaden kanske man ska säga istället. Men Özet hade så mycket annat att utforska, så han noterade inte kaninerna. Men av hönorna var han desto mer intresserad . Han studerade dom medan dom gick och pickade och var mycket fascinerad. Sen gick vi en liten tur i hagarna medan en lycklig Özet, rejsande runt och undersökte varje ”vrå”.

Strax innan vi skulle åka hem, hade jag berättat om Özets skottberördhet och dom hade förklarat att grannen ibland sköt lerduvor – men att dom skulle säga till honom att absolut inte skjuta den veckan Özet är där. En stund senare när vi PRECIS hade satt in Özet i bilen och stängt dörren, och vi själv stod utanför och pratade, hoppade vi alla till av ett SKOTT som dundrande brändes av från grannens håll. DENNA smällen var definitivt inget lerduveskytte, kunde vi alla konstatera. Vi tog oss för hjärtat och undrade vad det var för ammunition och hur Özet hade tagit smällen, samtidigt som vi inte ville ge honom nån uppmärksamhet. Man kan inte se honom i bilen om man inte går tillräckligt nära, så vi fortsatte istället att babbla för att försöka få det att låta som det gjorde innan smällen. Efter en liten stund när vi skulle sätta oss i bilen, såg vi att Özet verkade helt oberörd – vad det verkade i alla fall. Men VILKEN TUR att Özet satt I BILEN, vid smällen säger jag bara.

Hur som helst åkte vi därifrån, nöjda och glada - var säkra på att Özet kommer att få det bra där.


Sen hemkomsten kan vi konstatera att vi aldrig tidigare sett Özet så här trött.....

JAKTKURS FÖR TITTI & REGINA 5

Idag var den sista avslutningen av raden av höstens kurser och denna gången var det Tittis & Reginas jaktkurs.
Özet tog fram de flesta av sina sämsta egenskaper ur sitt register … morgonen inleddes med att han snodde min macka och när dagens kursövningar skulle börja, satte cirkusen igång …. hur irriterande var inte alla hans "flipperspel" och hans utflykter …

Igentligen skulle jag vilja dra ett grovt streck över hela dan,
men eftersom han är mitt BÄSTA ÖZ trots allt, så kommer jag ändå att plita ner mina tankar om dagens händelser …

Som sagt, morgonen började med att Özet snodde min ”kursmacka” som jag lagt på köksbänken. Jag som bara skulle gå på toa. Medan katten är borta dansar råttan på bordet ….

Sen, efter ankomsten till kursen och lite info om upplägget av dagens övningar, satte den ”riktiga” cirkusen igång.
 Stadga med störning - Özet som vanl. säkerheten själv (men i väntan …. ett flertal ”flipperspel”)
 Inkallning 1 - Özet mönstervovve (men i väntan …. ett flertal ”flipperspel”)
 Inkallning 2 – Özet jätteduktig, som satt kvar, trots att de flesta andra hundarna började rejsa – ALLA på än gång. Själva inkalln. inte heller några problem.
 Jaktfot – Özet duktig (men i väntan …. hade Özet ett flertal ”flipperspel”)
 Minnesövning för oss förare - (i väntan/medan bollarna slungades iväg …. passade Özet på att smyga iväg utan att jag märkte det. Det var inte förrän någon sa att – nu promenerar din hund iväg … - VA ? Jag snurrade runt och fann då Özet spatsera - mycket målmedvetet - bort till de parkerade bilarna, där han gick och snusade som värsta ”myrsloken” …. med mig i hasorna !
 Mera stadga – SVÅR övn. där alla hade svårt att sitta kvar. Jag upplevde att Özet reste sig pga av osäkerhet – likt lydnadens platsliggande.
 Stoppsignal – DÄR var det nog mest JAG själv som inte hade focus. Jag blev senare efterklok och kom på att jag hade använt en längre signal, än den jag normalt använder … suck … vad trött jag blir på mig själv !
 Dirigering och UT-tecken – Özet duktig, även om han var lite ofocuserad imellanåt.
 Kombination av Linjetag/Markering – Linjetaget var OK. Markeringen, där tappade han focus och sniffade upp en hästskit istället. Det andra försöket gick utmärkt.
 Mera markeringar – Ganska OK, men dock inga ”spikar” !

TÄVLINGSLYDNAD - 10

Onsdag 3 november
Så här års sker den ena kursavslutningen efter den andra och ikväll var vi framme vid lydnadskursens sista gång.

Den senaste månaden har det regnat nästan oavbrutet – åtminstånne har det regnat VARJE dag och igår kväll var inget undantag. Så på en, återigen plaskblöt appellplan och i hällande regn - som visserligen upphörde i slutet - hade vi en liten nerbantad lydnadstävling. Momenten var linförighet, platsläggande, inkallning, hopp, tandvisning och platsliggande.

Özet var överraskande duktig, med tanke på bötan. Det var bara vid inkallningen, som han överraskade med att bli stående efter ingången ! Jag märkte ingenting, eftersom jag tittade rakt fram och inte ner på honom.

När vi skulle utföra den numera följetången "platsliggande", så hade jag bestämt mig för att inte gå ifrån Özet längre än ett par meter. Jag höll mig till planen, vilket fungerade utmärkt - han låg hela tiden - visserligen luktande han något i gräset, vilket jag vänligt med bestämt avbröt, genom att gå fram till honom och "muttra" lite.

Ska nu göra ett litet break från lydnaden ett tag framöver och ta nya friska tag när det våras.

JAKTKURS FÖR LENA&MARIA 6

Lördagen den 30 oktober
Medan Özets kullsyskon (alla utom Lykke), var i Sthlm och gjorde MH-test, var Özet&jag på jaktkursavslutn. hos Maria i Lindome. Vid ankomsten möttes vi av Mia, som delade ut våra fina specialbeställda kanindummys. Det var inte bara jag som tyckte dom var fina - det tyckte Özet oxå, som genast tyckte - åh en ny hårig kompis och började slita och skaka "kaninen" ... - nähä du min vän - här leks inte med nån kanin, här inte - den ska du lära dig att bära med ett lagom "varsamt" grepp …

Sedan vandrade vi alla upp i skogen, för att samlas för lite information om kvällens aktiviteter. Det verkar som varje kurs med lite självaktning, har nån form av tävling som avslutning och det gällde även förstås vår kurs. Vi delades in i tre lag (4ekipage/lag), där instruktörerna redan bestämt lagindelningen.

Momenten var : Stadga / Markering / Sök.
I stadgan och markeringen skulle en deltagare (dock inte samma delt. i båda mom.) skulle avstå, medan samtliga skulle delta i söket.
Vi fick inte veta exakt vad momenten gick ut på - VILKA/VAD som var svårigheterna - förrän det var dax att att utföra resp. moment !

I vårt lag, var det INGEN ville avstå minsann - ALLA var säkra och trodde på sina hundar ! JAG oxå - jag vet ju vad/att vi kan, Özet & jag ! Men jag vet ju att nån, inte borde vara så stöddig i vår grupp iallafall ... no names ! Jag hörde i efterhand att de andra lagen hade betydligt mer ödmjuka deltagare och villigt avstått för sina lagkamraters skull.

 Stadgan – gick ut på att vi skulle gå jaktfot (lös hund) medan det kastades bollar och dummys som störning. Özet skötte sig exemplariskt, medan en av de andra hundarna (fortf. inga namn)tog bollar flera gånger.

 Markeringen (enkel) – var indelad i tre svårighetsgrader – lätt = nedanför kullen – medel = uppe PÅ kullen – svår = BAKOM kullen.
Alla dom andra var säkra (ville chansa) på att deras hundar skulle klara den svåra markeringen och därmed avstod jag, eftersom jag "bara" kunde tänka mig en medel. MEN det var bara Martina, som med sin labb fixade den – hur LÄTT som helst = så duktigt ! Törs man säga att jag log lite i mjugg, då dom andra var lite väl kaxiga i mitt tycke ! Bra att tro på sin hund - men ibland måste man väl ändå vara lite realistisk oxå ...

 Söket – bestod av massor av olika prylar – allt ifrån vilt (1 kråka o 1 mås/trut?), dummys och leksaker (mjukisdjur o bollar) plastlock och petflaskor mm.
NU behövde alltså ingen avstå, utan ALLA skulle vara med.

Innan det var vår tur, hade jag märkt att Özet vädrat efter kråkan, efter att den hade blivit utplacerad. Så när det sen var vår tur, riktade jag honom ifrån kråkan - för att jag befarade att Özet skulle ev. ta kråkan och rejsa iväg, för att kanske t.o.m. börja knapra på den - som det matvrak han är ! MEN - döm av min förvåning (ha ha) när jag sänt ut honom – han tvärvände och sprang genast åt "kråkhållet" ... kan säga att jag han tänka en hel del ... MEN - när jag hörde Marias (som stod placerad ute i skogen) uppmuntran förstod jag (själv såg jag ju inte vad som försegick) att Özet nog var på ingång, så jag började kalla in. Och gissa om jag blev paff, då jag upptäckte att han kom med kråkan i "högsta hugg". Han släppte den visserligen, nån meter framför mig, men vad gör väl det, när han trots allt valde mig istället för ett race med slit och släng. Att jag var STOLT och glad behöver väl knappast nämnas.

När dom andra hundarna plockat in div. bollar och annat tjafs, var det Özets tur igen. Jag skickade och såg ibland en skymt av honom mellan träden, medan han jobbade. Rätt som det var hörde jag Maria tjoa, att jag skulle ropa och när Özet dök upp - dock med viss möda - med en 3meters (15-20cm i diam.) orm, hade vi alla svårt att hålla oss för skratt !

När det sedan åter blev vår tur - det sista söket - kom han denna gången in med ett stort ”teddy”hjärta. Han kan han, mitt lilla hjärta !

Därefter förflyttade vi oss hem till Maria för en gemensam fika, samtidigt som vi fick reda på vilket lag som vann … och det blev INTE vi kan jag säga …

Innan vi åkte hem, hade jag bestämt datum och tid med Maria, som hade lovat att hjälpa oss med Özets nyuppkomna skottberördhet