fredag 24 december 2010
torsdag 23 december 2010
söndag 12 december 2010
DET ÄR KONSTIGT ....
.... när man känner på sig ”en sak” ....
Efter lördagsmorgonens tvivel och skepsis, som senare tyvärr visade sig stämma, så slutade helgen ändå till slut på ett strålande sätt.
Skriver en liten rapport vad det lider ....
.... NU har jag "lidit" färdigt och ska berätta !
Det är konstigt när man känner på sig en sak, som senare visar sig stämma. På lördagsmorgonen skrev jag i Facebook ”Jag är skeptisk ... men vi gör ett försök och ansluter oss !” Vad jag då menade var att jag hade på känn att det skulle strula, inför den tänkta gemensamma träningen med kurskamraterna från höstens lydnadskurs. När jag svängde av vägen, kollade jag bilklockan, pga att jag såg på långt håll att p-platsen var tom på folk (bara bilar) – klockan var 11.03.
Jaha – tänkte jag ! Min skepsis var tydligen befogad ...
... men iallafall ... så gick jag upp till appellplanen, bl.a. med en tanke att dom möjligen kunde vara där ... vilket dom inte var ! Men hur som helst - så intog vi en nyplogad/skrapad plan och började träna - först kontakt, för att sen köra vidare med positioner och ingångar. Inte så lätt med varken kontakt eller focus, ska jag säga, när det samtidigt tränade en tjej med en BC i andra hörnet av planen. Men det tog sig och efter en stund hade vi fått upp, om inte perfekt kontakt, så ganska hyfsad ändå. Sen efter ytterligare en stund, när tjejen & BC'n hade gått, blev kontakten ännu bättre och vi körde både stående och platsläggande under gång (med annan trän. imellan) som oxå gick ganska bra. Lite ringrostiga måste jag nog erkänna att vi båda var.
Vi gick sen - efter lydnaden - mot sjön (Maderna) och vek av in i skogen och vidare upp på höjden och för att fortsätta med lite apportering på egen hand. Jag hade inte med mig annat, än en av Özets belöningsleksaker - men den fick duga. Vi körde nån form av "markeringar" ... han satt brevid mig, medan jag kastade leksaken ut i snön, ca 15-20 meter. Jag kommenderade och Özet hämtade, utan några större problem. Bara vid ett tillfälle då den hamnade under några grenar, behövde han lite tid.
.......................
Vi gick vidare och korsade vid flera tillfällen färska älgspår och Özet spanade och vädrade som värsta ... ja, vet inte vad ! Hur som haver , så kopplade jag honom imellanåt när jag var osäker på om han skulle dra eller ej ... Sen när vi vandrat i ca 45 min och nästan hade gått runt, studsade Özet iväg, med sträckt hals och högburet huvud - jag kallade in - och när han fick klartecken att kila iväg igen, så studsade han iväg på samma sätt igen - men nu med ännu större intresse. Nähä du Özet, det här går inte ..... - KOM ! Jag kopplade honom och när vi passerat ett litet kärr fick jag syn på vad det var han hade känt ... vi passerade älgarnas liggplatser ... där var säkert 7-8 st liggplatser i snön och massor (förstås) av älgspår. Jag blev så fascinerad att jag totalt glömde av att fota, som den "dokumenterare" jag är. Det var en ganska märklig och häftig känsla när man passerade platsen. Özet var som "tokig" och drog i kopplet som aldrig förr.
Väl hemma mailade jag kurskompisarna, för att delge min besvikelse … och efter svaret jag fick är jag fortfarande skeptisk !!! då jag tyckte att ursäkten var ganska "ljum" ... bara - "Attans, vi måste gått om varann precis!" - VA ? Gått om varandra ??? Jag var ju där enl. överenskommen tid ... brukligt är väl ändå att vänta några minuter innan man ger sig av ...
... men nu ska jag inte lägga mer energi på detta ...
Idag, på SÖNDAGSeftermiddagen åkte Özet & jag till vårt bästa träningsställe vid Kåsjön, för att träna apportering. Började med några inkallningar med utlagda/slängda dummysar som störning. Fortsatte sen med flera omgångar kombinationer med markering/linjetag. Det var ganska mkt skare på/i snön, så dummysarna sjönk inte så mycket. Inga tveksamheter och han spikade de flesta. Återgångarna var snabba, även om han som vanligt var lite slappkäftad och ”tappade” dummysarna på vägen in. Tränade vidare med stoppsignal. Han var lite tveksam vid första tillfället, sen gick det som smort. Sedan vandrade vi (Özet löst springande) iväg genom skogen och när Özet inte såg la jag ut två dummys – en på ca 50m och en på ca 25 meter. Jag kallade in och riktade in honom först mot 50m – den tog han klockrent ! Riktade in honom på den andra – 25m – den tog han också klockrent, vilket jag inte trodde, för den låg lite skymd bakom en ”kulle”.
OJ så nöjd jag var, när vi började vända hemåt. Kan också konstatera att Özet är rejält TRÄNINGSSUGEN !
Efter lördagsmorgonens tvivel och skepsis, som senare tyvärr visade sig stämma, så slutade helgen ändå till slut på ett strålande sätt.
Skriver en liten rapport vad det lider ....
.... NU har jag "lidit" färdigt och ska berätta !
Det är konstigt när man känner på sig en sak, som senare visar sig stämma. På lördagsmorgonen skrev jag i Facebook ”Jag är skeptisk ... men vi gör ett försök och ansluter oss !” Vad jag då menade var att jag hade på känn att det skulle strula, inför den tänkta gemensamma träningen med kurskamraterna från höstens lydnadskurs. När jag svängde av vägen, kollade jag bilklockan, pga att jag såg på långt håll att p-platsen var tom på folk (bara bilar) – klockan var 11.03.
Jaha – tänkte jag ! Min skepsis var tydligen befogad ...
... men iallafall ... så gick jag upp till appellplanen, bl.a. med en tanke att dom möjligen kunde vara där ... vilket dom inte var ! Men hur som helst - så intog vi en nyplogad/skrapad plan och började träna - först kontakt, för att sen köra vidare med positioner och ingångar. Inte så lätt med varken kontakt eller focus, ska jag säga, när det samtidigt tränade en tjej med en BC i andra hörnet av planen. Men det tog sig och efter en stund hade vi fått upp, om inte perfekt kontakt, så ganska hyfsad ändå. Sen efter ytterligare en stund, när tjejen & BC'n hade gått, blev kontakten ännu bättre och vi körde både stående och platsläggande under gång (med annan trän. imellan) som oxå gick ganska bra. Lite ringrostiga måste jag nog erkänna att vi båda var.
Vi gick sen - efter lydnaden - mot sjön (Maderna) och vek av in i skogen och vidare upp på höjden och för att fortsätta med lite apportering på egen hand. Jag hade inte med mig annat, än en av Özets belöningsleksaker - men den fick duga. Vi körde nån form av "markeringar" ... han satt brevid mig, medan jag kastade leksaken ut i snön, ca 15-20 meter. Jag kommenderade och Özet hämtade, utan några större problem. Bara vid ett tillfälle då den hamnade under några grenar, behövde han lite tid.
.......................
Vi gick vidare och korsade vid flera tillfällen färska älgspår och Özet spanade och vädrade som värsta ... ja, vet inte vad ! Hur som haver , så kopplade jag honom imellanåt när jag var osäker på om han skulle dra eller ej ... Sen när vi vandrat i ca 45 min och nästan hade gått runt, studsade Özet iväg, med sträckt hals och högburet huvud - jag kallade in - och när han fick klartecken att kila iväg igen, så studsade han iväg på samma sätt igen - men nu med ännu större intresse. Nähä du Özet, det här går inte ..... - KOM ! Jag kopplade honom och när vi passerat ett litet kärr fick jag syn på vad det var han hade känt ... vi passerade älgarnas liggplatser ... där var säkert 7-8 st liggplatser i snön och massor (förstås) av älgspår. Jag blev så fascinerad att jag totalt glömde av att fota, som den "dokumenterare" jag är. Det var en ganska märklig och häftig känsla när man passerade platsen. Özet var som "tokig" och drog i kopplet som aldrig förr.
Väl hemma mailade jag kurskompisarna, för att delge min besvikelse … och efter svaret jag fick är jag fortfarande skeptisk !!! då jag tyckte att ursäkten var ganska "ljum" ... bara - "Attans, vi måste gått om varann precis!" - VA ? Gått om varandra ??? Jag var ju där enl. överenskommen tid ... brukligt är väl ändå att vänta några minuter innan man ger sig av ...
... men nu ska jag inte lägga mer energi på detta ...
Idag, på SÖNDAGSeftermiddagen åkte Özet & jag till vårt bästa träningsställe vid Kåsjön, för att träna apportering. Började med några inkallningar med utlagda/slängda dummysar som störning. Fortsatte sen med flera omgångar kombinationer med markering/linjetag. Det var ganska mkt skare på/i snön, så dummysarna sjönk inte så mycket. Inga tveksamheter och han spikade de flesta. Återgångarna var snabba, även om han som vanligt var lite slappkäftad och ”tappade” dummysarna på vägen in. Tränade vidare med stoppsignal. Han var lite tveksam vid första tillfället, sen gick det som smort. Sedan vandrade vi (Özet löst springande) iväg genom skogen och när Özet inte såg la jag ut två dummys – en på ca 50m och en på ca 25 meter. Jag kallade in och riktade in honom först mot 50m – den tog han klockrent ! Riktade in honom på den andra – 25m – den tog han också klockrent, vilket jag inte trodde, för den låg lite skymd bakom en ”kulle”.
OJ så nöjd jag var, när vi började vända hemåt. Kan också konstatera att Özet är rejält TRÄNINGSSUGEN !
fredag 10 december 2010
NU GÅR DET RIKTIGT BRA ...
... MED SKOTTRÄNINGEN !
När jag idag, vid 12 snåret, åkte hem från jobbet för att hämta Özet, stod termometern på –6 grader. Perfekt tänkte jag och efter en stund såg jag även att solen började bryta igenom molntäcket. När vi kom fram till Titti, i Floda, stod termometern på –10 och solen sken från en allt blåare himmel. Härligt, även om det var kallt.
Titti höll på att träna med Astrid ? eller Lovis ?, medan jag släppte ut ett glatt och nyfiket ÖZ. Jag hade fullt sjå att få kontakt med honom, vilket skulle visa sig att jag även fick i fortsättningen. Måste tillägga att det KANSKE ? finns en förklaring till varför han var mer olydig än vanligt idag - har inte tränat över huvudtaget på snart en månad. Orsaken till träningsbristen är att Tommy, som har ett ”väderberoende” jobb, nu har ett arbetsuppehåll pga av kylan och snön och går därför hemma, medan jag då passar på att jobba in min hutlöst höga minusflex. Det går nämligen åt en hel del tid, till mina lunch(Özet)raster. Min arbetsplats ligger tyvärr, på andra sidan stan – mellan Slottsskogen och Botaniska trg – och har en resväg på ca ½ timme (mkt trafikljus e de) - en väg - om någon nu skulle vara intresserad – ha ha !
Hur som haver – det dröjde en stund innan jag fick ordning på Özets flängande – han skulle bara göra det, och det, och det …. han skulle bara kissa - han skulle bara kolla om han hittade den dummyn som han sett Astrid/Lovis? leta efter – han skulle bara kolla in Tittis bil, som ju doftade både vilt/fåglar och hundar – han skulle bara springa och kolla lite häääär borta … och även lite däääääär borta …
Om jag då skulle berätta lite om själva skotträningen.
Vi började som vi gjorde sist, men vi skippade knallpulverpistolen och gick direkt på 6 mm kalibern. Började på lite längre avstånd för att avsluta 4:e skottet/apporteringen ganska nära, ca 15m kanske.
Sedan bytte vi till 9 mm kalibern och fortsatte på samma sätt som tidigare. Jag var lite orolig, om hur det skulle gå ! Förra veckan, då Titti hade sagt att hon trodde att vi nog skulle försöka oss på 9 mm idag, hade jag själv i efterhand funderat om det kanske skulle vara att forsera … tänk om det skulle bli bakslag ! ”Hemska” tanke ! Men jag litade på fröken och det gick jättebra. Det enda han gjorde, var att han vände sig om när han hörde ekot av skottet, bakom oss. Första gången fattade jag (vi) inte varför han vände sig om – förstod bara att han INTE blev rädd. Men sen, när han även vände sig efter andra skotten, hörde jag själv ekot av skottet.
Han knallade inte någon gång. Jag tyckte han satt med stor förväntan (något pip första gången) men ändå med ett lugn. Men därimot var det lite si och så med leveranserna – ibland hyfsat och ibland ville han göra en liten utflykt. Men DET tror jag inte ska vara några större problem att få ordning på igen …
Efter att jag tackat och önskat Titti God jul & Gott Nytt År och trevlig semester, åkte Özet & jag hemmåt och mina fötter började så sakteligen tina upp. NU (ca kl.23) i skrivande stund, kan jag säga att det regnar och är +2 grader … all snön är väl borta lagom till jul !
När jag idag, vid 12 snåret, åkte hem från jobbet för att hämta Özet, stod termometern på –6 grader. Perfekt tänkte jag och efter en stund såg jag även att solen började bryta igenom molntäcket. När vi kom fram till Titti, i Floda, stod termometern på –10 och solen sken från en allt blåare himmel. Härligt, även om det var kallt.
Titti höll på att träna med Astrid ? eller Lovis ?, medan jag släppte ut ett glatt och nyfiket ÖZ. Jag hade fullt sjå att få kontakt med honom, vilket skulle visa sig att jag även fick i fortsättningen. Måste tillägga att det KANSKE ? finns en förklaring till varför han var mer olydig än vanligt idag - har inte tränat över huvudtaget på snart en månad. Orsaken till träningsbristen är att Tommy, som har ett ”väderberoende” jobb, nu har ett arbetsuppehåll pga av kylan och snön och går därför hemma, medan jag då passar på att jobba in min hutlöst höga minusflex. Det går nämligen åt en hel del tid, till mina lunch(Özet)raster. Min arbetsplats ligger tyvärr, på andra sidan stan – mellan Slottsskogen och Botaniska trg – och har en resväg på ca ½ timme (mkt trafikljus e de) - en väg - om någon nu skulle vara intresserad – ha ha !
Hur som haver – det dröjde en stund innan jag fick ordning på Özets flängande – han skulle bara göra det, och det, och det …. han skulle bara kissa - han skulle bara kolla om han hittade den dummyn som han sett Astrid/Lovis? leta efter – han skulle bara kolla in Tittis bil, som ju doftade både vilt/fåglar och hundar – han skulle bara springa och kolla lite häääär borta … och även lite däääääär borta …
Om jag då skulle berätta lite om själva skotträningen.Vi började som vi gjorde sist, men vi skippade knallpulverpistolen och gick direkt på 6 mm kalibern. Började på lite längre avstånd för att avsluta 4:e skottet/apporteringen ganska nära, ca 15m kanske.
Sedan bytte vi till 9 mm kalibern och fortsatte på samma sätt som tidigare. Jag var lite orolig, om hur det skulle gå ! Förra veckan, då Titti hade sagt att hon trodde att vi nog skulle försöka oss på 9 mm idag, hade jag själv i efterhand funderat om det kanske skulle vara att forsera … tänk om det skulle bli bakslag ! ”Hemska” tanke ! Men jag litade på fröken och det gick jättebra. Det enda han gjorde, var att han vände sig om när han hörde ekot av skottet, bakom oss. Första gången fattade jag (vi) inte varför han vände sig om – förstod bara att han INTE blev rädd. Men sen, när han även vände sig efter andra skotten, hörde jag själv ekot av skottet.
Han knallade inte någon gång. Jag tyckte han satt med stor förväntan (något pip första gången) men ändå med ett lugn. Men därimot var det lite si och så med leveranserna – ibland hyfsat och ibland ville han göra en liten utflykt. Men DET tror jag inte ska vara några större problem att få ordning på igen …
Efter att jag tackat och önskat Titti God jul & Gott Nytt År och trevlig semester, åkte Özet & jag hemmåt och mina fötter började så sakteligen tina upp. NU (ca kl.23) i skrivande stund, kan jag säga att det regnar och är +2 grader … all snön är väl borta lagom till jul !
onsdag 8 december 2010
RÖNTGEN
Idag genomgick Özet höft- och armbågsröngen. Tillsammans med husse, var Özet alltså och besökte veterinärkliniken idag. Han hade tydligen charmat - om inte hela kliniken, så iallafall halva. Efter den lilla avslappningsinjektionen, däckade Özet på stunds - till skillnad mot vår lilla Majkie, som kämpade imot så länge hon bara kunde och orkade, som det kontrollfreak hon var.
Medan han sov och var avslappnad, fick han en liten rutinmässig "renovering" iform av både kloklippning och tandputsning. Tack vare tandputsningen, är nu resterna (tatueringen) av hjorttryffel-sporerna borta, efter hans ständiga konsumtion av sin älskade delikatess.
När veterinären en liten stund senare hade studerat plåtarna, sa hon att hon tyckte det såg jättebra ut - men det vet vi ju inte förrän vi får resultatet från Sv.Kennelklubben.
Att ett litet ÖZ kunde bli SÅ HÄR trött, hade man inte kunnat ana. Han har sovit och sovit och sovit, visserligen med ett och annat litet avbrott för rastning under dagens lopp.
Medan han sov och var avslappnad, fick han en liten rutinmässig "renovering" iform av både kloklippning och tandputsning. Tack vare tandputsningen, är nu resterna (tatueringen) av hjorttryffel-sporerna borta, efter hans ständiga konsumtion av sin älskade delikatess.
När veterinären en liten stund senare hade studerat plåtarna, sa hon att hon tyckte det såg jättebra ut - men det vet vi ju inte förrän vi får resultatet från Sv.Kennelklubben.
Att ett litet ÖZ kunde bli SÅ HÄR trött, hade man inte kunnat ana. Han har sovit och sovit och sovit, visserligen med ett och annat litet avbrott för rastning under dagens lopp.
lördag 4 december 2010
BLOGGEN I VINTERSKRUD
Bloggen har som synes ändrat utseende …
… har även lagt till ett fält med möjligheter till reaktioner … eller lämna gärna en kommentar genom att enkelt välja profilen … namn/webbadress
… har även lagt till ett fält med möjligheter till reaktioner … eller lämna gärna en kommentar genom att enkelt välja profilen … namn/webbadress
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)