DET ÄR KONSTIGT ....

.... när man känner på sig ”en sak” ....

Efter lördagsmorgonens tvivel och skepsis, som senare tyvärr visade sig stämma, så slutade helgen ändå till slut på ett strålande sätt.

Skriver en liten rapport vad det lider ....

.... NU har jag "lidit" färdigt och ska berätta !

Det är konstigt när man känner på sig en sak, som senare visar sig stämma. På lördagsmorgonen skrev jag i Facebook ”Jag är skeptisk ... men vi gör ett försök och ansluter oss !” Vad jag då menade var att jag hade på känn att det skulle strula, inför den tänkta gemensamma träningen med kurskamraterna från höstens lydnadskurs. När jag svängde av vägen, kollade jag bilklockan, pga att jag såg på långt håll att p-platsen var tom på folk (bara bilar) – klockan var 11.03.
Jaha – tänkte jag ! Min skepsis var tydligen befogad ...

... men iallafall ... så gick jag upp till appellplanen, bl.a. med en tanke att dom möjligen kunde vara där ... vilket dom inte var ! Men hur som helst - så intog vi en nyplogad/skrapad plan och började träna - först kontakt, för att sen köra vidare med positioner och ingångar. Inte så lätt med varken kontakt eller focus, ska jag säga, när det samtidigt tränade en tjej med en BC i andra hörnet av planen. Men det tog sig och efter en stund hade vi fått upp, om inte perfekt kontakt, så ganska hyfsad ändå. Sen efter ytterligare en stund, när tjejen & BC'n hade gått, blev kontakten ännu bättre och vi körde både stående och platsläggande under gång (med annan trän. imellan) som oxå gick ganska bra. Lite ringrostiga måste jag nog erkänna att vi båda var.

Vi gick sen - efter lydnaden - mot sjön (Maderna) och vek av in i skogen och vidare upp på höjden och för att fortsätta med lite apportering på egen hand. Jag hade inte med mig annat, än en av Özets belöningsleksaker - men den fick duga. Vi körde nån form av "markeringar" ... han satt brevid mig, medan jag kastade leksaken ut i snön, ca 15-20 meter. Jag kommenderade och Özet hämtade, utan några större problem. Bara vid ett tillfälle då den hamnade under några grenar, behövde han lite tid.

.......................
Vi gick vidare och korsade vid flera tillfällen färska älgspår och Özet spanade och vädrade som värsta ... ja, vet inte vad ! Hur som haver , så kopplade jag honom imellanåt när jag var osäker på om han skulle dra eller ej ... Sen när vi vandrat i ca 45 min och nästan hade gått runt, studsade Özet iväg, med sträckt hals och högburet huvud - jag kallade in - och när han fick klartecken att kila iväg igen, så studsade han iväg på samma sätt igen - men nu med ännu större intresse. Nähä du Özet, det här går inte ..... - KOM ! Jag kopplade honom och när vi passerat ett litet kärr fick jag syn på vad det var han hade känt ... vi passerade älgarnas liggplatser ... där var säkert 7-8 st liggplatser i snön och massor (förstås) av älgspår. Jag blev så fascinerad att jag totalt glömde av att fota, som den "dokumenterare" jag är. Det var en ganska märklig och häftig känsla när man passerade platsen. Özet var som "tokig" och drog i kopplet som aldrig förr.

Väl hemma mailade jag kurskompisarna, för att delge min besvikelse … och efter svaret jag fick är jag fortfarande skeptisk !!! då jag tyckte att ursäkten var ganska "ljum" ... bara - "Attans, vi måste gått om varann precis!" - VA ? Gått om varandra ??? Jag var ju där enl. överenskommen tid ... brukligt är väl ändå att vänta några minuter innan man ger sig av ...

... men nu ska jag inte lägga mer energi på detta ...


Idag, på SÖNDAGSeftermiddagen åkte Özet & jag till vårt bästa träningsställe vid Kåsjön, för att träna apportering. Började med några inkallningar med utlagda/slängda dummysar som störning. Fortsatte sen med flera omgångar kombinationer med markering/linjetag. Det var ganska mkt skare på/i snön, så dummysarna sjönk inte så mycket. Inga tveksamheter och han spikade de flesta. Återgångarna var snabba, även om han som vanligt var lite slappkäftad och ”tappade” dummysarna på vägen in. Tränade vidare med stoppsignal. Han var lite tveksam vid första tillfället, sen gick det som smort. Sedan vandrade vi (Özet löst springande) iväg genom skogen och när Özet inte såg la jag ut två dummys – en på ca 50m och en på ca 25 meter. Jag kallade in och riktade in honom först mot 50m – den tog han klockrent ! Riktade in honom på den andra – 25m – den tog han också klockrent, vilket jag inte trodde, för den låg lite skymd bakom en ”kulle”.

OJ så nöjd jag var, när vi började vända hemåt. Kan också konstatera att Özet är rejält TRÄNINGSSUGEN !