ATT GÖRA INGENTING ...

I fredags morse påbörjade Tommy sitt cyklande till Skagen och jag planerade för att göra INGENTING i helgen, bara långpromenader och lite träning med Özet. Vi började helgen med en kvällspromenad vid Kåsjöns strandkant. Att en krok/ögla i en sten under vattnet kan vara så läskig ! När man promenerar längst en sjökant , kan det inte bli annat en vattenaktiviteter ... Annars kan jag förtälja att Özet var allmänt ”hörselskadad” och olydig, vilket han har varit den senaste tiden, ända sen i början av augusti. Men han stannande i alla fall, när vi hörde att det rasslade till bland träden och stunden efter hörde rådjurstramp, även om han var – som tur var - ganska nära mig just då.

På lördagen när vi tog oss en promenad till Västra Långvattnet, fortsatte Özet med sin "formsvacka" - enl, MIG - Özet håller inte alls med ! Han fortsatte med sitt eviga snusande och hade om möjligt ännu värre örontäppa än gårdagen. Som tex. när vi kommit en bit och skulle göra några apporteringsövningar. Jag skickade honom på en markering och han vek av för att direkt söka upp nån j_vla dynga han känt ! När jag så småningom fick in honom och han svalt skiten – vad det nu var – gjorde vi om, vilket då gick utmärkt. Det var iallfall en tröst. VA ? Inte är du väl arg på mig matte ? Längst promenaden fortsatte vi med lite jaktfot och inkallningar. Gjorde även ytterligare ett par enkelmarkeringar över en liten ”ravin”. Özet kanonduktig. På kvällen tog vi oss ett litet träningspass i lydnad på klubben och passade på att debutfilma lite.


Hade tänkt att lägga in min "fantastiska" film - men den var så tung att jag inte orkade vänta på nerladdningen.

Idag, söndag, tog vi oss en tur till Jonsereds Herrgård, för en promenad utmed - först Aspen (bilderna), för att sedan fortsätta utmed stora– och lilla Ramsjön. Omgivningarna har en sån himla vacker natur och Özet skötte sig hyfsat idag, så promenaden blev riktigt njutbar om än lite svettig = kuperad terräng.
Låter bilderna tala ……… Ooops – sista bilden – där tog batterit slut !

Som pricken över i’t avslutade jag med ett besök hos Peter, min f.d. arb.kamtat som arbetade som trg-mästare i Trädgårsdföreningen. Han har nu öppnat en växtbutik, mitt imot den nyöppnade cafet i g:a grindstugan, stax innan herrgårdsbyggnaden. Ett mycket trevligt återseende må jag säga.

ÅKA ÖVER ÅN EFTER .......

Idag åkte Özet & jag över ån för en stunds träning - vi åkte över Säveån till Utby (mina barn-och ungdomskvarter) för att möta Lena ("Zidde"&Larry's matte - alltså INTE Elda's matte), som skulle ha en genomgång av det vi missade vid 1:a kurstillfället på jaktkursen som startade i söndags, då jag var i Skagen.
Jag med Özet och Martina med sin gula labbtik, Nella fick göra några övningar - kontaktövning, fot(jakt)gående med störning, inkallningar också det med störning. Efter det, ville Lena se hur hundarna (även oss förare) betedde sig vid några markeringsövningar. Innan vi efter en stund, gick in för lite teorisnack, fick hundarna testa vilt – kråka och fiskmås. Özet var INTE vidarevärst spontan – utan lite forskande och trevande … Förstod på Lena, att hon redan nu visste hur man skulle gå vidare med vår viltträning. Gå vidare ??? Vi som nästan inte har tränat något med vilt …

Jag tyckte Özet skötte sig utmärkt överlag – särskilt markeringarna - kanske något sämre i jaktfoten, då mera focus hade varit önskvärt. Det verkar vara mycket hormoner som ”spökar” hos den unge mannen !

Hur som helst, ska det bli spännande med en ny jaktkurs, med andra instruktörer, kanske annat upplägg och idéer. Har tänkt gå denna kursen parallellt med Tittis kurs, så det blir säkert en del nya upplevelser och jämförelser ....

TRÄNINGSTÄVLING

Özet har ikväll åter gjort själ för sitt namn !

Ikväll deltog vi på Git’s (Alfa Hundcenter) tävlingsträning i lydnad.
Vi startade med platsläggande. Özet gjorde PRECIS som under gårdagens träning – reste sig alltså och kom gående mot mig. Vi fortsatte med linförigheten, vilken var ganska ok, även om man kunde önska bättre kontakt genom HELA momentet. Sen hoppade vi över platsläggande och stående under gång och gick direkt på inkallningen, som gick hur bara som helst – något tajtare ingång bara, så blir det perfekt !

När vi sen skulle förflytta oss till hopphindret – det var då det razzlade till i Özets huvud …
- Jag tror jag tar och passar på att rusa till Elda (boxerkompisen) nu när jag har chansen … jag kände ju att hon satt där i bilen när vi passerade förut …
Tänkt och gjort … och vips, rusade han glatt iväg till Lena & Eldas bil. Lena själv, hade gått undan när vi gick in på planen, för att Özet inte skulle bli distraherad av henne.
- Hej Elda … visste du att jag också var här ? Om inte, så har du mig här …
- NEEEEEJ ÖZET … för f_n … ! och jag började springa mot bilen.
När vi var på väg tillbaka till hindret - efter att jag hade ”nypt honom i örat” framme vid bilen – fick han sitt numera berömda ”Özetfnatt”, vilket slutade med (också numera berömt) Git’s passivitetsgrepp. När han lugnat sig – koppel på - och när vi var framme vid hindret, satte jag honom och gick själv runt och ställde mig för att kommendera ”hopp” ... och DÅ hoppade han INTE, utan sprang brevid !!! VA ? Gjorde om och då gick det som det skulle.

Özet hälsar
- My name is ÖZET … Tollarbos Öz(et) med Twist … och mitt huvud är fullt av özzzzz …

Apporteringen (greppa) gick som det gick – varken bättre eller sämre än väntat. Dels vill han gärna greppa apportbocken innan jag kommenderar och dels har ett väldigt slappt grepp. Apportbocken liksom gled åt sidan i munnen på honom – och precis när jag skulle ta den så tappade han den i min hand !

Det var väldigt kul trots att det inte gick så lysande. Har ju en del ”nya” saker att ta i tu med, som tidigare inte varit några problem – nämligen platsläggandet och hoppet. I de andra momenten vet jag ju var vi står ! He he !

Imorgon cyklar jag till Skagen och Tommy & Özet ska pyssla om varandra. Det behöver dom ! Är bara lite orolig över grannen som fyller 60 år och tydligen skulle skjuta av ett fyrverkeri ! Morrrrr !

SOMMARKURS NR 9 (avslutning)

Ikväll var vi då på sista ”sommarkurstillfället”. Det var med en viss vånda jag anslöt mig till lydnaden efter måndagens ”besvikelse” när det gällde fotgåendet - där vi inte hade någon vidare värst (ögon)kontakt Özet och jag. Men när jag återigen mötte en del av dom nu bekanta ansiktena var våndan som bortblåst.

Vi började med platsläggande, vilket för vår del inte gick så bra. Özet som tidigare – vid de (få) tillfällena vi gjort momentet – har legat lugnt och tryggt, reste sig nu upp och traskade iväg mot mig, vid flera tillfällen.
Vi spånade om vad det kunde bero på - men fann inget riktigt bra svar ! Jag som förra veckan hoppades innerligt att Özets trygga och coola platsläggande skulle bestå – har nu alltså REDAN konstaterat att fallet inte blev så !

Sen gjorde vi fotgående med kommendering – vilket gick ganska bra. Özets position var mycket bättre än förra veckan - riktigt bra - nu när jag hade kortkopplet.

Efter en paus, tog vi oss an ”hopp över hinder”. En baggis - för det har han ju utfört helt klanderfritt, åtskilliga gånger tidigare. Men inte NU - för nu var han så ivrig att han tjuvstartade.

Och som sista moment innan hemgången, fick jag lite tips om hur jag skulle försöka få till ståendet. Har väl tidigare nämnt att han är lite tveksam och tar ett eller två steg innan han ställer sig ! Men med hjälp av bollen som kastas bakåt – blir förhoppningsvis stående snabbt och rappt. Enkelt ? Javisst – för er som redan visste …

Tack för i kväll – Slut för i kväll …

ANNAT ÄN FOTGÅENDE I FOCUS

Idag var vi, tillsammans med Lena & Elda och tränade lydnad inne på Kvibergsområdet och hittade en liten gräsyta att ara på – det var ovanligt mycket fotbollsträning denna kväll. Det blev hur mycket störning som helst – fotbollspelare, förbipasserande hundfolk, främmande dofter i gräset. Vi spånade om, att det kanske t.o.m. hade varit nån löptik i farten ! Men den största störningen – iaf i början – var nog LENA själv, Özets allra bästaste ”lek-och kollomamma”. Och att VETA att Elda satt i bilen och inte fick komma ut samtidigt som Özet, var nog det konstigaste han hade varit med om på länge.

Özet tappade focus i fotgåendet HELA tiden. Han hade ögonkontakt ett par steg – sen släppte han kontakten en stund – för åter ta kontakt igen osv. Försökte med ”alla” medel, men han verkade inte alls vara ”road” han började t.o.m. släpa efter ett tag. Efter en pause med ”byte” av hund (Özet in i bilen och Elda ut på plan) var det Özets tur igen. Vi backade då helt – hade honom sittande brevid mig i ”utgångsläge” och utsatte honom för störningar som blev starkare och starkare. Han var ganska duktig – tappade focus först när störningen var väldigt nära. Träna mera med störningar och sök upp miljöer med mycket störning menade Lena !

Efter det körde vi inkallning och apportering (greppa/hålla). Inkallningarna jättebra – sättandet rakt, men något för långt ifrån mig. När vi sen gav oss på apporteringen nosade han NOGA efter att Elda använt app.bocken strax innan. Vid första försöket var greppet lite ”oroligt”, men sen när vi gjorde ytterligare försök och jag tog ett litet steg ifrån honom höll han app.bocken HELT stilla.

Efter drygt en timmas träning stirrade Özet med tom blick ut över fotbollsplanerna - han var med andra ord HELT SLUT i sin lilla hjärna !

SOMMARKURS NR 8

Idag var jag väldigt tveksam om jag skulle åka till Lerums sommarkurs, för ett lydnadspass. Både Özet & jag var duktigt trötta efter senaste dagarnas långpromenader - särskilt efter dagens promenad i regn och blöta. Men efter lite om och men, pillrade vi oss iväg, vilket jag är glad över.

Idag körde vi bl.a. fotgående med kommendering för första gången och fick kommentaren att - Det där gick ju riktigt bra - lite finslipning bara ! Och glad blev ju förstås jag …

Körde som vanligt även platsläggande. Undrade hur det skulle gå idag, i detta regnande och blötan. Özet skötte sig utmärkt, så avslappnad att han t.o.m. la ner huvudet i backen – trots att hundens närmast, aussin Troja, hade börjat löpa och hennes matte ”stökande” när Troja trilskades och inte ville lägga sig …

Jag måste nämna att när jag på hemvägen satt i bilen och tänkte tillbaka på kvällen – blev lite rörd över mitt (vårt) lille ÖZ när jag tänkte på hur trygg och cool han verkar (hoppas innerligt att det förblir så) – till skillnad mot hans ”föregångare” Majkie, som visserligen ALLTID låg ”stensäkert” kvar på platsläggandet. MEN som också ALLTID ljudade mer eller mindre – oftast mer – då hon bokstavligen ylade likt värsta vargen ! Som jag försökte jobba bort det … gav till slut upp och började därefter med agilityn istället – där kunde hon tjuta bäst hon ville – och det ville hon. Minns hennes typiska sätt – efter de tre första hindren tystnade hon och började focusera.
Ja ja, Özet är ju inte alltid lugn, vet vi ju ! Även om han är cool, så får han ju sina ”urflippningar” ibland – vilka sannerligen frestar på …


Anmälde oss nu i kväll till höstens tävlingslydnadkurs på Lerums BK !

SOMMARKURS NR 7 (uppdaterat)

Idag blev det lydnad på kvällens "sommarkurs". Tror att özet just nu genomgår ännu en mognadsfas i livet - han har varit bångstyrig och olydig den senaste veckan och i kväll "flippade" han ur ett par gånger under kvällen. Han tyckte väl att nu får det ta mig tusan hända nåt !!! Vi hade precis gjort "kvarsittande" och just fått våra platser för att strax påbörja platsläggandet - DÅ började han sitt förbannade bitande och klängande ... - Nääee - inte ännu en sån där "passiv" övning tyckte han ...

Nu sova ... imorgon kommer mera ...

... nja ... inte idag (tors.) heller ... men kanske imorgon eller i övermorgon ...

Ojdå ... tänk vad iden går ... men nu tror vi oss iallafall förstå Özets beteende senaste veckan/tiden ! Jag har nämligen ”läst på” och har konstaterat att den psykiska könsmognaden, som ju uppträder mellan 15 (17 säger en del) - 24 månader har inträtt. Det lär visst vara så att dom små liven inte bara mognar i kroppen nu, utan även i knoppen. Med andra ord – så har den mentala utvecklingsperioden påbörjats.
Jag syftar kanske inte just på hans återkommande ”urflippningar” - för isåfall har han genomgått psykisk könsmognad hela livet, ända sen han var valp … utan främst på hans ”ovilja att vara till lags” den senaste veckan/tiden.

Kompletterar med att nämna att träningen/kursen gick utmärkt, sånär som dom små ”urflippningarna” i början. Platsläggandet gick jättebra, trots att han tossade sig minuten innan.
Jag själv fick några nya ”uppslag” att använda mig av vid min ”ensamträning”. Jag har nu börjat använda klickern mer och mer, men är fortfarande VÄLDIGT fumlig med den lille manicken. Som på dagens (sön. 8aug.) träning, då jag råkade kasta iväg klickern istället för bollen till en något förvånad Özet. Och inte nog med det, jag gjorde det ytterligare en gång - Oops I did it again …

SAMMANFATTNING AV SENASTE TIDEN

 Hur går det med Lydnaden ?
Har verkligen försökt komma vidare i lydnaden och känner nu äntligen att vi börjar få ordning på grejerna så smått. Bl.a. börjar vi bli riktiga hejare på ingångar och position ! Men det är svårt att träna själv hela tiden och se vad som funkar och inte funkar, så jag är glad att jag tog mig i kragen och anslöt mig till ”lydnadsgänget” på onsdagarna på Lerums sommarkurs.

Vidare känner jag att även små ”simpla” ting - som säkert, för de flesta är självklara grejer … men INTE för mig ! Nämligen att jag numera känner trygg i att kunna belöna med att KASTA iväg leksaken/bollen, UTAN att Özet flänger iväg till de andra hundgängen och stör.

Men undantag sker ju alltid, som tex i veckan på ”sommarkursen” – då Özet och jag fick tips och instruktioner av ”vår” instruktör, fick ett annat ekipage (tjej med en söt cocker) av en annan instr. Cocker’n hade blivit placerad sittande för vidare övning (vad vet jag inte !) och jag hade precis belönat Özet med en tennisboll, då han fick syn på cockern ….
- Ååhh … nämen stackars dej – sitter du där alldeles själv och har tråkigt – vänta så kommer jag med bollen så kan vi hitta på nåt … kanske köra ett race !
- Nej, Özet !
Och i samma ögonblick som Özet kom fram till den lilla SÖTA cockern så fräste hon ifrån, så Özet,
bokstavligen förskräckt flög därifrån

 Hur går det med Agilityn ?
Även agilityn går framåt, även om vi nästan uteslutande kör hindersäkerhet dvs ett hinder i taget – särskilt nöter vi på däcket, gungan och slalom. Säcken har varit mer sparsam träning på eftersom det aldrig står ute.

Slalom – går hyfsat - tränar ingångar och försöker få honom att ”tänka själv”.
Däcket – som varit ett litet ”bekymmer”, då han inte har velat hoppa på den fulla höjden – har nu börjat fungera. Jag har t.o.m. börjat kunna stå vid sidan av däcket och inte tajt bakom hindret.
Gungan – Özet tog härromdagen gungan alldeles SJÄLV för första gången, även om han tycker det är lite läskigt när den dunsar i marken. Måste fortfarande själv stå nära gungan för att stödja honom.
Hopphindren – går väl hyfsat – jobbar vidare med att få honom att hoppa självständigt och få ett framåtsug.

 Hur går det med Jakten-och apporteringen ?
Den senaste tidens apporteringsträning har varit lite si och så. Han har varit helt "avslagen" och ofocuserad !

När Tommy och jag förra veckan skulle köra några övningar, så blev det totalt fiasko. Özet gjorde ALLT han INTE skulle göra. Han stannade för att käka blåbär ca 2 meter efter att jag skickat ut honom och efter att jag hade hämtat honom och skickat honom på nytt sprang han åt HELT fel håll. När jag då visslade inkallning, så sket han blanka f_n i signalen – ja ja jag hör, men det gäller väl inte mig ! och fortsatte han att snusa omkring helt planlöst (som det iaf såg ut)
Nej – jag var inte alls frustrerad :-/ inte ett dugg !!! Jo, jag var så irriterad att jag stod och ”studsade” och knöt nävarna ... MEN jag behärskade mig och när jag åter gick ut för att hämta honom, så var det som om han sa - VA - kommer du här avbryter mig - kunde jag inte få fortsätta och gå här i min drömvärld. Vi gjorde om och fick till ett hyfsat avslut trots allt.
Men det ”lustiga” var, att när vi innan hemfärd, gjorde en liten lov till appellplanen och körde några agilityhinder, DÅ minsann ,var han på alerten och var hur vaken och pigg som helst.
Så mina tidigare teorier om att han skulle vara påverkad av värmen och inte orka focusera och koncentrera sig kanske inte är så hållbara !

Men när vi igår, bara Özet och jag, var ute och tränade, var det som han hade återfått sitt gamla jag. Vi körde både markeringar och linjetag. Han hade bra tempo både ut och in och nästan spikade varje gång, även om jag hade valt en ganska ”snäll” miljö (veg.) och hade kortat ner avståndet något.

Även idag då Tommy var med, gick apporteringen riktigt bra. Särskilt i slutet, då Özet skötte sig strålande han fixade två enkel markeringar över en liten sänka/ravin.

Bad på STYRSÖ

Onsd.22juli besökte vi Lotta på STYRSÖ tillsammans med Kia o M&R + Karin.
Jag blev väckt av att matte vältrade sig ur sängen med ett svagt stönande – hon är ju som bekant SÅ morgontrött – suck ! – Va, ska vi redan gå upp ? Och innan jag visste ordet av, hade matte packatsin älskade ”dramaten” och en välbekant blå bil stannade utanför grinden. – Jaaaaaa … jabbadabbadoo – det är ju Marco & Razzel. Hej hej - osså var det dags för avfärd – Humm, ska jag hoppa in där ? Men det är ju FULLT ! – Jamen hoppa in då, Özet, du få knô dej in ! – OK då, jag gör väl det då …

Efter färjefärden - då vi hade stått i fören och vinden blåste så gôtt i pälsen … tills matte tyckte det blev lite väl ”friskt & dragigt” och backade till dörröppningen där vi fick lite lä – kom vi äntligen fram och fick gå i land.
Och där stod Lotta och väntade på oss och det blev stort pusskalas. Efter ytterligare en promenad kom vi äntligen fram och vi kopplades loss. Gissa om jag hade längtat ! Razzel och jag sprang i väg som skjutna ur en kanon … medan Marco gick och snusade runt i trädgården.
Sedan höll vi på att tömma hela Styrsös vattenreservoar – så törstiga var vi efter allt flängande. Eftersom jag är ung och energisk, ville jag inte alls pausa när Razzel & Marco ville det – så jag fick ha kopplet på mig medan mattarna skulle fika.

Efter fika kommer bad !
Efter fikapausen var vi åter på väg och hur glada på en skala, tror ni att vi blev när vi kom fram till en strand ? Vi skulle vada över en liten vik till andra sidan, där vi skulle slå oss ner för att inte störa de övriga badgästerna. Detta var nog det roligaste jag varit med om hittills i min ”badkarriär”. Att springa och jaga och att själv bli jagad – vilken grej

När matte hade bytt om, sprang hon som jag aldrig tidigare sett henne springa ! Men jag var förstås inte sen att följa efter … oj, vad roligt vi hade ! Och inte blev det mindre roligt, när Razzel & jag TILLSAMMANS sprang och jagade både Lotta och Anna i omgångar. Och så där höll vi på tills – iallafall jag - blev ”uppdragen” ur vattnet för att vila lite. Vem behöver och VILL vila ? Inte jag i alla fall !
Matte tvingade mig imellanåt att ligga och titta på, när dom andra badade - vilket jag förstås fick finna mig i - även om det var lite svårt ibörjan. Särskilt svårt var det ju förstås, när M&R fick bada UTAN mig !När karin skulle bada sista gången innan vi skulle dra oss hemmåt och hade Razzel galopperande efter sig, då ville jag också vara med och sprang ut till dom.Men när jag hade kämpat mig ut en bit och kände att jag inte längre bottnade, kände jag att – NÄEE - nu ORKAR jag faktiskt inte mer ! så jag stannade och tittade efter dom, när dom fortsatte ytterligare en bit ut. Sen tänkte jag – nä, nu går jag upp till min matte och vilar … Matte blev så häpen och förvånad att hon satt där och såg ut som en fågelholk i fejset …

För det kan jag säga – det är SLITSAMT att vara en liten tollarkille, som måste jobba dubbelt så mycket i vattnet, än vad sina stora golden kompisar behöver. TRÖTT - det var bara ”förnamnet” på hur jag kände mig, när vi började gå hemmåt och vadade över viken igen. Som den förståndiga pojk jag är, så var det jag som drog in mot stranden, till grundare vatten, för att slippa anstränga mig så mycket.
Efter bad kommer fika (”sjön suger” sägs det – ha ha) och efter fika kommer shopping och efter shopping kommer grillning !

Efter grillning och mat, hade klockan hunnit bli över 21 och vi hade en färjetid att passa och började därmed samla ihop oss för vandringen till färjan. Väl ombord på färjan knallade vi rakt fram i fören och jag stack ut nosen mellan spjälorna på grinden och tittade på vattnet och vädrade. Det var en underbart lugn kväll, så där stod vi under hela färden in till Saltholmen.
När vi kom hem, tyckte jag att det var så skööönt att få sjunka in i och djup sömn och i sömnen kunna galoppera i vattnet utan minsta ansprängning.
SNIPP SNAPP SLUT,
NU VAR ÖZET SLUT