DEPPIGT BESKED

Igår var det deppigt i det Håkansson'ska/Larsson'ska hemmet. Vi fick nämligen besked att Mickel har en elakartad tumör i gommen och att det är förklaringen till varför han har så svårt att äta. Den har utvecklats med "rasande" fart på 3 veckor. Men han har fortfarande stor livsgnista och är fortfarande lika social som vanligt och drar sig INTE tillbaka eller går undan från Özet. Han vill gärna vara ute, även om han mest ligger på "span". Så nu har vi beslutat att vi struntar i dietfodret (njursvikten) och ska låta honom få det han verkligen gillar och kan svälja lätt. Han ska verkligen få njuta av den tid han har kvar. Hoppas återigen på lite sol och värme för Mickels skull.

Plåster på såren var dagens trevliga och nyttiga träning med Annelie, Carina och Mia, som vi tränade apportering (linjetag och markeringar) med. Tyvärr var Mia och Samba tvungna att avbryta pga av glassbilens ljudsignal. Samba stackarn blir som ett asplöv och helt blockerad - lilla pluttan !

Utförligare rapport kommer !
Jösses ... nu blir det mycket att skriva - det får nog bli till helgen, för det blir väl först då som jag får lite tid ... antar jag !
..........................................................................................
Här är "rapporten" !
Några av oss (Annelie&Smilla, Carina&Snoddas + Atlas och Mia&Samba) som just avslutat jaktkursen för Titti, hade beslutat oss för en gemensam trän.kväll.
Vi samlades, i ett lätt regn, först utanför Annelie och hade inte mer än börjat vandra upp i skogen förrän vi hörde hemglassbilens signal och stackars Samba reagerade genast med att "darrande sluta sig i sin bubbla". Jag själv hade fullt sjå att försöka få Özet att gå hyfsat, då han ångar på som värsta ångvälten. Till slut kom vi då fram till platsen där vi skulle göra våra övningar.

Vi började med lite stadga och slängde dummysar framför hundarna. Alla jätteduktiga. Sen körde vi lite jaktfot som uppvärmning. Jag kämpade med en mycket ofokuserad, och snusig/luktig Özet, vilket gjorde mig ”smått” irriterad Men, men ….

Özet och jag började med linjetag. Efter att Annelie hade kastat och stod kvar ett litet stycke därifrån – vände vi helt om och tog några steg, för att vända helt om igen och gå fram till utgångsläget. Jag skickade ut Özet, som först sprang ut kollade in Annelie lite, innan han sprang och plockade upp dummyn. Sedan gjorde han en lov till de andra hundarna, som satt en bit därifrån. Men efter lite ”lockande” kom han in till mig.
Fick tips av Annelie, att för att få honom att komma direkt efter han plockat upp dummyn, så skulle jag visa och locka honom med exempelvis, en dummy. Jag skulle även ”dämpa” mitt beröm en aning. Jag har tyvärr en viss förmåga, att bli lite väl ”tjoig och exalterad” i mitt agerande !!! Men hur som helst, jag anammade tipsen jag fått och det resulterade i att Özet kom tillbaka på direkten vid nästa försök. Dukig MATTE Gjorde om det ytterligare 2 gånger, nu med ökat avstånd, med lika bra resultat och.

Vi avlöstes av de andra som även de gjorde samma övningar. Mia & Samba gjorde ett försök, men fick tyvärr bryta pga att Samba var så blockerad efter att ännu en glassbilssignal hade ljudat lite tidigare.

Sen kördes det markeringar. Medan dom andra sedan körde markeringar på vilt, så körde jag ”dubbelmarkeringar” med linjetag och hade en dummy (i handen) för att öka motivationen att komma tillbaka in till mig för avlämning. Försökte enbart, att även ta den andra dummyn, vid första försöket. Sen gick det jättebra. FÖRUTOM, då han smet iväg och sprang imot, där de andra tränade med viltet. MEN jag lyckades bryta honom med ett ”NEJ” och ”kom här”

Sen hjälpte Annelie mig med ett par markeringar. Annelie kastade - vi vände helt om osv. Gick också skitbra ! Verkligen bra med en dummy som lock/motivation.

Mia& Samba hade samtidigt dragit sig ner till bilen, eftersom Samba var så rädd. Strax därpå ringde Annelies dotter och sa att grannen hade tagit hand om en tollare – hhummm, kunde knappast vara nån annan än Samba.

Medan vi försökte få fram Mias tel.nr (Annelie ringde dottern, som letade rätt på tel.nr) satt Özet och väntade på sin markering (dock ej kastad ännu). Även Bengt och Humle hade nu anslutit sig och hjälpte till med att få fram tel.numret. När Bengt ringt upp Mia och berättat att Samba var omhändertagen, fortsatte Annelie och jag med markeringen. Dummyn kastades, vilken Özet fixade galant. DÄR, när det gick som bäst, beslöt jag mig för att bryta. Han markerade direkt – han kom snabbt tillbaka – medan han hade störning av de andra, som tränade med VILT.
Nöjda efter en trevligt och läraktig kväll, gick vi ner till bilen.
Özet var JÄTTETRÖTT när vi kom hem.

LEDARSKAPSKURS - GÅNG 1

Hur blir man en bra ledare i en flerartsgrupp (Canis familiaris/Homosapien) ?

"Kursen hjälper dig att hitta rätt i din relation med hunden samt ger dig verktygen att bli en trygg stark gruppledare som lär ut spelreglerna på ett tydligt och lugnt sätt och därmed får en följsam och nöjd hund"

Det är vad jag förväntar mig att vi ska bli efter denna kurs !!!!!!

Utförligare rapport kommer ...

JAKTKURS GÅNG 5

Idag var det tråkigt nog avslutning på jaktkursen, men roligt var därimot att vi skulle få ”känna på” en light variant av Working-Test, med bara 3 stationer, inte så ”bara” för oss, vill jag bara nämna. Först ut för vår del var närsöket(som jag nog inte riktigt hade klart för mig att det var :-/ vet inte riktigt vad jag trodde jag höll på med = kortslutning - ha ha) På en markerad plats mötte vi ”tävlingsled./domaren” – goddag, goddag ! Sen gick jaktfot till en ytterligare angiven punkt, vilket väl var helt OK – även om jag fick säga till honom några gånger. Där fick jag veta var dummyn (en liten) låg ungefär. Vi fick välja mellan 3 olika avstånd. Jag valde mellanavståndet och gjorde därifrån ett utskick. Özet rusade rätt ut – MEN inte i den riktningen jag pekade minsann ! Trots att jag verkligen väntade ut honom, så han skulle fokusera och INTE kolla på Renee, rusade han ut och gjorde en liten egen tripp. När han ”yrat” omkring en liten stund, kallade jag in honom och gjorde ett nytt utskick …. för att åter kalla in honom, för ännu ett skick, som han då till slut hittade och kom in till mig med.
Våra väntande kurskamrater påstod att dom såg på mitt påklistrade leende hur det gått – ha ha !

Sen blev det rutan med markeringen. Där vi/jag hälsade på Jana - goddag, goddag ! Jana kastade dummyn (stor) den tog mark och rullade ner för lutningen en bit. Precis när den stannat skickade jag ut honom och han rusade ut och spikade markeringen direkt och sprang med god fart tillbaka till mig. Men precis vid vägkanten, ca 2-3 meter från mig stannade han, släppte dummyn ett litet ögonblick, för att sen ta upp den igen efter att jag nej’at och ”manat” på honom. Fick förklaringen av Jana, till varför han hade släppt dummyn. Det var en löptik som tidigare hade kissat just där. Det var nämligen, ytterligare en hundkurs som pågick i omgivningarna.

Efter lite väntan var det dags för 3:e rutan - linjetaget. Där var 3 st olika svårighetsgrader att välja på. Jag valde den svåraste, som jag inte tyckte verkade vara så svår. Han är ju så dukig när vi tränar i vår ensamhet. Men ack, vad jag bedrog mig. Visserligen sprang han rätt ut i linjen, men avvek sen till dummyn som låg till höger i vindriktningen. Det var ju himla duktigt Özet ! Tack tack ! Ut … igen – rätt ut i linjen igen – men hittar man inte så får man väl hitta på nåt själv – och han sprang och plockade upp den andra dummyn. På det igen ! Titti instruerade mig att jag skulle låta Özet sitta kvar medan jag gick några steg åt riktingen där dummyn låg, för att sen återvända till Özet för att skicka ut honom. Han sprang ut, men började ”vela” så smått, men när Titti hjälpte honom, genom att närma sig platsen, hittade han till slut dummyn.
Mitt lille ÖZ

Som avslutning körde vi en kul stafett, som gick ut på att vi var två lag som skulle förflytta oss fram och tillbaka med lösa hundar längst en sträcka. Vi skulle vända vid en utsatt kona och gå tillbaka och ”släppa” iväg nästa ekipage. Kruxet var bara att vid konan, kastades det en dummy som störning.
Ojdå … jag drabbades visst av nån form av micro-nap … vad sa hon ?
- Ursäkta – vad sa du ? Kan du upprepa vad du sa … jag stod visst och nickade till lite !
Vi gick ut som sista ekipage. Det gick utmärkt tills vi kom till konan och där dummyn kastades framför honom. Där befann sig nämligen, Maya (en lab.) som fortfarande (fr. sitt race) höll på fjanta runt med en dummy som hon inte ville överlämna till husse och självklart ville Özet gärna vara med och fjanta. Men då kom matte och sa till att ”här ska inte fjantas” …. ”Özet stanna” – OK, jag sätter väl mig då - VA ? Vad hände Özet du löd ! DUKIG kille ! Kom så fortsätter vi …. och med en springande jaktfot ”stormade” vi över mållinjen … med jublande lagkamrater (kanske något överdrivet) !

Sen blev det prisutdelning och eftersnack under tiden vi njöt av ett underbart väder och vårt fika.
Tack och hej
- leverpastej !

UNDERBARA LEDIGA FREDAG

Medan Tommy är i Hemsedal, "dansar råttan på bordet" - då tar hon nämligen ledigt från jobbet ...
Ledigheten resulterade i liiiiiiite städning och lååååååååång promenad.
Även om promenaden inte var så händelserik, så var det underbara 3 timmar.
Özet kanske återkommer med sin version av berättelsen .... ni får hålla tillgodo med lite fotodokumentation så länge ....

LUNCHTRÄNING

Idag skulle vi träna fot/(ögon)kontakt och även ingångar på klubben (PBK).
Först fot/ögonkontakt ! Jamen, herregud har ni inte kommit längre, kanske en del tycker ... visst, det får ni gärna tycka - men vi har just flyttat oss från hemmets "trygga" vrå, där vi nu klarar div. "störningar" riktigt bra, ut till appellplan och ser nu livet med nya och framför allt vidare ögon. Med det menar jag alltså de NYA störningarna tex. skrikande nötskrikor, hästar, skogsmaskiner, stavgångare, löpare och div. hundfolk, vilka genast blev nya utmaningar. Har därmed fått backa lite i träningen, men det går stadigt framåt, om än inte med rasande fart. Men det kommer .... är jag helt övertygad om !?!?!?!

Vi stod alltså där på app.plan, i vår ensamhet och hade tränat på vårt "fot" och hade just avslutat momentet "ingångar", när jag såg att det kom en tjej med en eng. springer. Özet som satt ner, verkade cool och tittade "lugnt" på hunden och jag skulle BARA förflytta oss ett litet stycke, då Özet gjorde en rivstart och rusade iväg - jag gormade NEEEEJ - vilket han struntade fullkomligt i. Glllllööööm det matte ! Just, som jag nått fram, fick han syn (före mig) på några ANDRA som kom gående på vägen med div. hundar i blandade storlekar och sprang FÖRSTÅS dit oxå. Jävla hundskrälle - jag blir galen av detta kärvänliga hälsande ! Underbart är ju förstås att han är så naivt godmodig, men HUR ska vi någonsin få bukt på hans iver på att hälsa på alla hundar han ser ? Jag som trodde att det hade börjat ”vända" för han har faktiskt skött sig exemplariskt den sista tiden – men nu var vi där igen – suck ! Men hur som helst, så var det en klok tjej i hundsällskapet som "skrämde" iväg honom och som den "försiktiga general" (i vissa lägen) han är, blev han rädd och kom rusande tillbaks till mig. När jag kopplat upp honom och åter intog appellplanen, började vi köra "fot/focus" igen, medan den eng.springern körde lite agility (slalom och hopp). Strax innan, då vi tränat ensamma och UTAN störning, hade det ju gått strålande. Men hur skulle det nu gå, MED störning ? Men han överraskade - efter att ha varit lite okoncentrerad först, gick det sen hur bra som helst, även om jag inte ”utmanar” honom för länge, utan löser upp honom relativt snart.

Nöjd med prestationerna på appellplanen drog vi till skogs för att träna lite apportering.
Han som oftast är som en "klippa" ... var nu som förbytt när vi körde "linjetag", med två dummys på rad/efter varann. Han sprang ut mot den närmsta och vände sig om för att även försöka plocka upp den andra - NEJJJJ Özet, försökte jag ! Men Özet fortsatte glatt att försöka trycka in bägge i käften ..... VILL HA, VILL HA ..... men gav till slut upp och kom med en (den andra). Vi gjorde om, men då med bara EN dummy och efter det gjorde vi ett nytt försök med två dummys och då satt det som en smäck och efter det ytterligare några gånger som också gick utmärkt.

Efter ytterligare en stunds promenad gjorde vi några "markeringar". Jag slängde en dummy på var sin sida av en stig på ganska kort avstånd, men relativt långt ifrån varann. "Riktade" in Özet mot den ena dummyn och skickade ut honom - han sprang ut och tog den, för sen springa direkt till den andra ... NEJJJ kom ! Javisst ja, så var det ju - OK jag kommer ... Vi gjorde sen om flera gånger och han tycktes att ha fattat galoppen.

När vi vandrat runt våran runda och var på väg tillbaka lyckades han hitta något (svamp?) som han rullade sig i. Inte första gången kan jag säga ! Han stank värre än värst och var alldeles slemmig på halsen och ena bogen. Ville knappt sätta på honom kopplet – men vad gör man inte för att undvika kaos på appellplan, som vi passerade på väg tillbaka till bilen ! Kan själv se synen, om han hade lyckats springa in på plan och härjat runt bland tränande hundar. Väl hemma möttes jag av Tommy, som skulle åka till Hemsedal, passade på att langa in sina skidor i bilen (jag skulle skjutsa till bussen) medan jag duschade Özet och den värsta stanken.
.

BADKRUKAN

Inför dagens promenad hade jag en del tankar i huvudet, efter gårdagens föredrag om Vargens språk & hundens dialekter – med Tess Erngren http://www.gooddog.no/ Det var väldigt roligt och intressant att höra hennes erfarenheter från socialiseringsprojektet (varg och björn) på Polar Zoo http://www.polarzoo.no/ i nord Norge, där hon deltar. Även om mycket var ”gammal skåpmat”, så är det alltid något nytt man snappar upp och man får en och annan aha-upplevelse.
Dagens (lång)promenad gick vi i Delsjörterrängen, närmare bestämt Gretryggen och Västra Långvattnet.
När vi korsade milspåret, på väg upp till Getryggen, mötte vi en dam med 2 cocker + en valp/unghund? (svart liten kamphundstyp?) vilka hon lät springa fram till Özet ! Jag sa att Özet INTE fick hälsa – damen (surkärringen) tog då surt och föste undan sina och gick vidare.

Vi gick vidare upp till getryggen, där jag körde några jaktinkalln. Sen gjorde vi några markeringar, som gick hyfsat - han missade vid ett tillfälle. När vi sen kom ner till sjön, tänkte jag att jag skulle testa om han gick (inte simma) i vattnet, så jag ”la” jag i den lilla valpdummyn i vattnet. Özet verkade tycka att strandkanten var något för HÖG, vattnet var något för KALLT och något för DJUPT oxå ! Och medan Özet gnyende och krafsade med tassen i vattnet och inte ”vågade” gå i, så flöt dummyn så sakteligen längre och längre ut. Fan – tänkte jag, det här kanske inte var så himla käckt . Och innan jag hann få av mig kängor och strumpor, hade dummyn flutit ännu längre ut. Men hur som helst - jag plumsade i det iskalla vattnet och försökte, vinglande på en stenig botten, med de längsta orangotangarmar, nå den utan att ramla. Men nej, jag KUNDE inte nå den. Jaja, får väl ge upp den då !

Så istället körde ännu några markeringar, som gick strålande. När vi var färdiga, blickade jag ut i vattnet och såg då att dummyn höll på att guppa/flyta bort mot andra sidan av den lilla viken. Mmmm – tänkte jag ... skulle kanske passa på att köra lite passivitetsträning medan dummyn flyter i land. Sagt och gjort, kopplade upp Özet vid ett träd, trampade själv omkring och utforskade området kring honom. Dummyn närmade sig, jag tog en pinne och lyckades fiska upp den lille rackarn. Özet blev aningen upphetsad av mitt fiskande, men lugnade sig när jag fiskat färdigt. Sen mös vi en stund, innan vi gick vidare.

När vi var på väg hemåt och korsade milspåret igen, kom ännu en idiot som tog för givet att det var ok för hundarna att hälsa. Hur SVÅRT kan det vara att fatta ? Hundägaren kom springande (motionerade), med en LÖS pinscher, bakom mig och Özet. Jag ”klev” utanför motionsspåret och satte Özet, för att låta dom passera. Vad hände ? Jo, den lösa hunden rusade förstås rakt fram till Özet, som (förstås) blev överlycklig. Samma visa som vid början av promenaden - han FÅR INTE hälsa, var ”snäll” och ta din hund ! VA ? Får dom inte hälsa ??? Nä, JAG VILL INTE ATT HAN SKA HÄLSA PÅ KRETI OCH PLETI … suck ! RESPEKT !
Bara för att det syns så tydligt att Özet är en glad skit och vill hälsa – SOM HAN ALLTID VILL – så tycks folk tro att även JAG tycker det är OK ! Jag inbillar mig att vi aldrig kommer få nån ordning på honom, om han tror att det är ok att hälsa på alla som kommer i hans väg. Och man undrar ju hur folk tänker … när dom utan vidare låter sina hund/ar rusa fram till en främmande KOPPLAD hund ? Dom kan ju inte veta ! Undrar hur dom hade gjort om det varit nån större ras, typ Rottweiler eller likn.

6:E GÅNGEN I TÄVLINGSLYDNAD

Ikväll var det sista (6:e) gången på tävlingslydnadskursen.
Jag hade ännu en gång funderat på vilka moment som skulle vara lämligast att ta upp just i kväll - var vi just för tillfället stod i vår träning. Jag tyckte att vi var mitt i samtliga moment och tränade på efter bästa förmåga, med hjälp av alla tips vi fått vid de tidigare kurstillfällena. Men jag hade ju nu tänkt att det var dax att nu börja lägga på ett kommando på STÄLLANDET. Hade provat vid nåt tillfälle, men var så osäker på timingen. NÄR skulle jag lägga in kommandot ? PRECIS/EXAKT när han stannat - eller vad ? För HUR skulle han annars fatta att han helt plötsligt skulle stanna på mitt kommando STÅ ?

Visade först för Git, den "ljudlösa" backaövningen som vi kört sen sist. Jag backar - Özet stannar - jag fortsätter bakåt samtidigt som jag slänger en godis över huvudet på honom. Den körde jag två gånger för att sen visa samma men denna gången med kommando. Jag backar - precis när Özet stannar - kommenderar jag STÅ ....... och ?????????? - undrar jag !
- Hummm ! Först och främst får du absolut inte blanda den "ljudlösa" övningen med "kommando"-övningen. Då blir han ju bara förvirrad !
- Mmmm ... jag fattar ... men jag skulle bara "värma upp honom" ... skrattar jag !
- Ja, men nu lämnar du den ljudlösa backaövningen bakom er och kör BARA med kommandot STÅ hedanefter !
- OK !
- Du får INTE vänta in tills han stannar själv - utan du kommenderar INNAN han stannar - kör så får vi se !
- VA ? Kommer han fatta detta då ?
- Tjôta ... kör nu så får vi se !
- Oj ! Han stannade !
- En gång till ....
- Smock ... så stod han bara där ... ännu en gång ! Jag fattade ingenting ... men det gjorde ju ingenting, för det gjorde ju mitt lille ÖZ.
Sen upprepade jag detta några gånger och han utförde ställande på samma utmärkta sätt.

Men SEN gick det sämre ... det är tusan så ”svårt” med FÖREMÅLSSAMARBETET !
Jag hade alltså apportering (föremålssamarbete) som andra moment. Det började med at jag lånade 3 olika föremål, en träapport, ett plastben och en gummiring, som jag la ut framför Özet. I handen hade jag belöning i form av BLODPUDDING. Men vadå ? När man tycker plastbenet är mycket roligare än dom där torkade små fjôsiga bitarna, då struntar man ju självklart i blodpuddingen och leker med plastbenet istället.
- Jaha, då gör vi så här – eftersom han tycks uppskatta lek mer än godis, så testar vi att belöna med din/er leksak istället.
- OK, sa jag och tog fram snörbollen. Jag skickade ut honom för att ta en av leksakerna framför honom, men då började han leka med den oxå – så det slutade med att jag fick locka på honom för att få in honom till mig.
- Nä, du ska inte locka och be honom, det är han som ska tycka det du har är så mycket mer attraktivt än det han själv har. Nu gör vi så här istället – byt leksakerna ! Låt honom hämta sin egen leksak och belöna med den lånade gummiringen istället.
Sagt och gjort ! Han hämtade sin snörboll och skuttade direkt tillbaka till mig, som då gav honom en liten busstund och hade dragkamp med gummiringen som belöning.
- Där ser du ! Du måste tänka på att han måste värdera det du har högre, än det han själv har.

Sammanfattningsvis sa Git att grunden till ALL APPORTERING är ett bra och fungerande FÖREMÅLSSAMARBETE.
"Plocka-övningen" betyder att hunden SJÄLV ska tänka, att överlämningen är själva ”biljetten".
BE inte, TRUGA inte, LOCKA inte … försök få hunden att truga dig till att ta föremålet istället.

Om än lite frustrerad över vårt icke fungerande föremålssamarbete, nja, kanske var jag lite orättvis mot oss där, IMELLANÅT så fungerar det riktigt bra …. MEN suck ! imellanåt kommer man ju inte långt med !!!
Men som sagt, om än lite frustrerad, så åkte vi hem med många tankar cirkulerande i huvudet.

Det är tröttande att gå i skolan ... favoritställning i repris ...

”jaktkurs” med Kia

”jaktkurs” med Kia & grabbarna guld :-)

JAKTKURS GÅNG 4

Idag fick vi då äntligen åka till Ljungslätt, där vi inte kunnat vara tidigare av olika anledningar. Hur som helst, så kom vi till slut fram efter en liten tvekan om jag kanske hade kört för långt.

Medan vi värmde upp hundarna, slängde instruktörerna dummys lite varstans framför hundarna, precis som förra gången. Jag upptäckte REDAN då att Özet var FRUKTANSVÄRT okoncentrerad och bara nosade i backen HELA tiden. Han brydde sig varken om godis eller leksaken/snörbollen.
Dagens upplägg :
 Stadga
 Inkallning
 Walk up
 Linjetag
 Ut-tecken
 Dirigering - stoppsignal
 Stora söket
 Skott
Kan hända att jag blandar ihop vilken ordning vi gjorde de första övningarna

Vi började med att göra "följsamhetsövningen" som vi gjort de senaste gångerna. Alla ställde sig i ring och vi gick zick-zack mellan varandra, med lösa hundar. Özet smet i väg och snusade i backen som en besatt, jag blev frustrerad, "knöt nävarna och älgade" efter honom. Efter en liten "harang" i hans öra, gjorde vi ett nytt försök som gick hyfsat, tack vare ett "fasligt påhejande och uppmuntran" från mig själv.

Sen fortsatte vi med en "walk-up" med stadga. Vi gick på två led, det ena bakom det andra. När alla gjorde halt, fick en av förarna lämna sin hund för att ta upp en dummy som kastats. Özet gick åter igen med nosen TRYCKT mot backen. Jag "slet som ett djur" för att få kontakt med honom – han var helt OKONTAKTBAR ! Jag har aldrig sett honom sån här, jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta …

Efter det, gjorde vi inkallningar utmed alla ekipage som stod uppställda på rad/i ett led. Först utan störning och sen med störning, då det kastades två dummys, en i början och en i slutet av inkallningen. På inkalln. utan störning startade Özet snabbt och sprang med full fart mot mig, men tvärtbröt när han hade ca ¼ del kvar av sträckan, för att springa omkr. och snusa i backen som en besatt. Jag kände mig i det läget som "åskmolnets lillasyster". Men när vi sen gjorde inkallningen med störningen, överraskade den lille parveln med att rusa HELA vägen in till mig :-)

När vi sen bröt upp för att förflytta oss en bit in på en "skogsväg", fick jag reda på att lilla fröken Smilla löpte. Då drog jag en lättnadens suck för att ha funnit orsaken till Özets beteende. Vet inte vem som var mest frustrerad jag eller Özet ? Säkert inte lätt att vara ung kille med hormonerna på topp ...

Efter fikat, stod det linjetag på schemat. Vi delades in i två grupper. Jag sa att jag vore tacksam om Smilla och Özet inte hamnade i samma grupp - ha ha ! Sagt och gjort, 3 st dummys las ut på rad, vilket gick helt OK. Özet hade inga större problem, utan hämtade den ena efter den andra. Gjorde om "läggningen" med längre avstånd. Kanske inte helt klockrent, men helt OK !

Sen fortsatte den ena gruppen med det stora söket, medan den andra gruppen körde ut-tecken, vilket jag själv precis hade börjat att träna på, för någon vecka sen. Vilket visade sig att Özet uppfattat galant. Därefter gick vi direkt vidare med en övning, där vi skulle börja utveckla stoppsignalen - lägga på dirigering efter stoppsignalen. Özet satt med en dummy på var sin sida om sig, jag stod brevid honom och blåste en stoppsignal och gick sen och ställde mig framför honom för att ge dirigeringstecken. Gick utmärkt. Var det så det gick till, Titti ? Eller blev detta, nån form av efterkonstruktion ? För jag måste säga, att jag var rätt "slut i knoppen" efter mina duster med Özet !

Sen bytte grupperna och vi körde det stora söket. Özet satt lugnt vid min sida och spanade in var dummysarna lades ut. Efter kommando från mig, sprang han rätt ut och började söka, för att relativt snart hitta den första dummyn. MEN tro inte att han plockade upp den !
- Där är den, men jag skiter i den, för jag vill sniffa vidare på backen och där är en till, men jag skiter i den oxå ...
Jag kallade in honom och upprepade mitt utskick och även Özet upprepade sitt beteende. Han scannade åter av hela området, utan det minsta intresse av att plocka upp några dummys. Kallade åter in honom och ställde upp mig ganska nära en av dummysarna, för att försöka få honom att bli mer "attraherad" och plocka upp den. Och se DET funkade ! Upprepade det ännu en gång med samma resultat. Efteråt förstod vi att Smilla hade ju gått där och tryckt ner sin lilla rumpa lite varstans ... åter en förklaring till Özets beteende ...
Men ack så frusterande att inte tänka på att Smilla borde gått ut SIST. Påpekade detta, inför nästa kurstillfälle. Särskilt som vi då skulle ha ett litet ”working test”.

Och till sist blev det skotträning. Vi satt vid vårat fika, för att det skulle bli så odramatiskt som möjligt. Titti gick ifrån en bit och sköt ett skott. Alla reagerade, någon skällde till, men ingen blev rädd, förutom lilla Zamba (ja Emelie, ännu en Zamba) som var rädd innan. Dom ville testa om hon skulle låta sig påverkas av dom andra hundarnas närvaro, men hon började skaka och blev okontaktbar, därför gick matte iväg med henne inför nästa skott. Därefter sköts det ytterligare en 3:e gång. Özet agerade "coola killen" ... gôtt !

Vill tillägga att vi idag också träffade Therese & Lykke (Özets kullsyster boende i Luleå) vilket förstås var väldigt trevligt

LAJA ÄR OK !

Inlägg från förra bloggen (ozet.bloggproffs.se)

Ang. gårdagens kamphundsattack på arb.kamratens hund Laja, så kan jag nu fylla i ?- tecknena. Först och främst var det hela förstås VÄLDIGT otäckt, MEN kan glädjas att det gick förhållandevis BRA, kunde ju så att säga slutat väldigt mycket värre ! Att kamphundsäg. sa att hunden aaaaldriiiig betätt sig så tidigare hjälper ju föga. Laja var inte alls speciellt chockad och blev inte alls nersövd, utan fick lite lugnande inför rakning av panna och runt ena ögat. Fick antibiotika och fick ligga kvar ett par timmar innan Betty kunde hämta hem henne. När jag frågade Betty, om hon trodde att Lajas “psyke” skulle påverkas av händelsen, svarade hon med att hon konstaterade att Laja kanske inte är fullt så “vek” som hon trott - kanske mer rädd (?) avvaktade/reserverad mot människor, vilket ju är en viss skillnad. Så skönt för både Laja & Betty att det hela gick så bra. Om den andra hunden avlivades eller ej, förtäljer inte historien …. än !

EN BLANDAD DAG

Inlägg från förra bloggen (ozet.bloggproffs.se)

Idag har mina tankar mest kretsat kring vad min arbetskamrats hund Laja, en försiktig liten finsk lapphund, råkade ut för vid lunchtid. Men tar det från början.
Jag var som vanligt hemma hos Özet på lunchen. Vi tog oss en timmes promenad längst Kåsjöns strandkant i den underbara vårsolen. Nu ligger det bara några enstaka snöhögar och isskorpor kvar på de mest skuggiga ställena. Jag balanserade på bottenfrusna tuvor och kunde ta mig någorlunda torrskodd över sankmarken i början, för att sen fortsätta längst strandkanten. Isen ligger fortfarande på sjön, hade bara lossat en liten bit längst strandkanten. Det var lite “småläskigt”, då Özet var nyfiken på en del saker som låg på isen. Han ville gärna ut och kolla. Får rysningar när jag tänker hur det skulle gå om han skulle hamna under isen … Huh ! Han fick gå kopplad vissa stäckor. Özet var väldigt fascinerad av isens “rasslande” och vadade ut för att undersöka och framförallt SMAKA.
BILDSERIE
När jag återkom till jobbet, fick jag höra att Laja hade blivit överfallen och svårt (?) skadad av någon form av kamphund (stl?). Hunden hade slitit sig ifrån sin husse och hade helt omotiverat kastat sig över Laja och slitit tag om hennes huvud. Någon förbipasserande hade sprungit fram och lyft upp kamphunden i bakbenen och lyckades på så sätt få den att släppa. Hussen hade nämligen ytterligare en hund(kamp) att hålla orning på. Det blev förstås polisanmälan och veterinärbesök, där Laja tydligen sövdes ner pga chock. Antar att det blir mer information imorgon, då jag ännu inte har pratat med henne personligen, där av ?-tecknena. Alltå, mer rapport kommer.
PS ! Har en NY blogg på G. Denna är ju sååååååååå tungarbetad ! Den NYA heter fulltoz.blogspot.com

5:E KURSDAGEN I TÄVLINGSLYDNAD

Inlägg från förra bloggen (ozet.bloggproffs.se)

Tis. 30 april
Jag var sen från jobbet och inte nog med det, det var enorma köer på vägen hem. Med andan i halsen “fiskade” jag upp Özet, samtidigt som jag bytte jacka och öste ner nygjord (av Tommy) ungsbakad blodpudding i en påse och en banan till mig själv, för att kasta mig ut på motorvägen i högsta speed till kvällens näst sista lydnadskurs.
Några minuter försenad lämnade jag en JÄTTELEDSEN och högljutt protesterade Özet i en av träburarna. Inte det mest optimala att efter allt flängande, lämna honom så där. Tyckte riktigt synd om honom.
Väl inne i hallen hade första ekipaget (Agneta&Filippa) redan börjat. Och efter ytterligare ett ekipage (…… ?&Tindra) var det vår tur. När jag hämtade Özet, darrade han som ett asplöv och “hyperventilerade”, men blev förstås överlycklig när jag kom. Snutten !
Vi “studsade” in i hallen. Özet flåsandes, stressad och “övertänd” efter burvistelsen. Men överraskande snabbt varvade han ner för att focusera på mig inför vår första genomgång.
INGÅNGAR. Jag berättade hur jag uppfattade vår pågående träning, nämligen att det går bra så länge godiset finns i handen. Men när jag försöker utesluta godiset i handen så blir sättande snett.
- Hhummm, jag får se hur du gör, sa Git !
- Visst, så här gör vi !
- OK, men belöna INTE när han hoppar/klänger mot dig samtidigt som han vänder, även om han sen sätter sig bra. Gör om !
- Nähä, Jaha !
- Sådärja, det var bättre ! Gör om ! Men du - tjoa och tjimma INTE efter att du har gett “det gör vi om”-kommandot, för då blir ju signalen att han får beröm för det felaktiga beteendet, att det blir roligare att göra fel än att göra rätt.
- Aha, jag fattar ! Kom nu så kör vi Özet !
- Nu blev det jättebra ! Men gör om ett par gånger, för att se att det inte var en engångsföreteelse.
- OK, “perfekt” ! Gör nu utan godiset i handen.
- Visst ! Ja, kolla så det blev - han satte sig ju jättesnett, sa jag frustrerat !!!
- Aha ! Det ser jag ju direkt, vad som felas !
- ???
- Jo, hur enkelt som helst. Du gör ju inte samma handrörelse - du svänger ut med handen lite, därav det snea sättandet !
- VA ? Gör jag ?
- Mmmmm ! Gör om ! Gör precis på samma sätt som om du hade godiset i handen ! Viktigt att han känner igen sig vid upprepningarna !
- Ja ja, kom nu så kör vi igen, Özet !
- Ja, där ser du - så enkelt var det !
- !!!!!!!!!!!!!!! Ja, tydligen ! Skratt !
Och vi upprepade ytterligare några gånger, med samma goda resultat och nöjde oss med det.
Jag satte Özet i buren igen. Stackars liten, han blev så ledsen och näst intill “förtvivlad”, ville inte alls gå in i buren, men var dock lite tystare (gnyende) när jag lämnade honom och gick. Men, åhhh vad det skar i hjärtat.
Sedan tittade jag på de andra, tills det åter var Özets & min tur. Jag gick och hämtade honom en liten stund innan, för jag ville att han skulle få en chans att lugna ner sig och även ta ut honom för en liten kissepause.
När vi sen stod utanför burarna och väntade, innan det blev vår tur, så AVLADE jag ett löfte till Özet - nämligen, att jag ALDRIG mer ska låta honom sitta i dom där träburarna.
ALDRIG mer Özet, jag lovar ……..
LIGGANDE. Jag berättade även här hur jag uppfattade hur vår träning gick. Att liggandet gick utmärkt. Han lägger/slänger sig snabbt ner när jag står FRAMFÖR honom, men när jag placerar mig vid sidan av honom, tappar han tempot, lägger sig aningen långsammare. Varför, undrade jag förstås ?
- OK, låt oss se !
– Visst ! och jag visade.
– Ja, det var ju alldeles utmärkt. Från Özets sida, iallafall ! HAN gjorde vad han skulle, MEN vad gjorde DU ?
– Ja, vad gjorde jag ? Inte vet jag !
– Jo, du ryckte till med kroppen samtidigt som du kommenderade !
– Ojdå !!!!
– Mmm … gör nu om det och TÄNK nu på att stå HELT stilla.
– Ska försöka !
– Njae, nu ryckte du INTE med kroppen, MEN därimot gjorde du en liiiten knyck med huvudet.
– VA ? Gjorde jag ?
– Gör om det en gång till !
– Whops ! Hhumm ! Özet satt nu kvar utan att göra en antydan till liggande.
- Ja, där ser du ! Som jag misstänkte, han lägger sig mer på din huvudknyckning än på kommandot ! Det är säkert därför han lägger sig långsammare när du har stått vid sidan av honom. Därifrån ser han helt enkelt inte ditt huvudknyck lika tydligt.
- Aha - jag förstår !
- Bra ! Nu gör vi så här - du ställer dig på knä framför Özet, för att komma närmare honom och på så vis göra det lättare för honom att förstå. KONCENTRERA dig nu på att var HELT stilla. Och OM han inte lägger sig på kommandot - gör då en liten huvudknyck MEN säg INGET då !
- Japp ! Vi upprepade detta två gånger och sen fattade han galoppen !
- JÄTTEBRAAAA ! Du ska vara glad, att du har en så snabbtänkt och läraktig hund. Men ha nu inte för bråttom, gör om övningarna många gånger innan ni avancerar. Nu nöjer vi oss med detta, nu när det gick som bäst.
Sen gick jag ut och lät Özet ta plats i bilen, där han slappnade av så skönt. Det var riktigt gôtt att se ! Jag återgick till dom andra, och lyssnade till de andras momentsgenomgångar och Gits “råd&tips”.
Återigen åkte jag hem nöjd och med stor tillförsikt

EN PERFEKT VÅRDAG

Inlägg från förra bloggen (ozet.bloggproffs.se)

Tisdag 26 mars
BILDSERIE
Till skillnad från igår var dagens lunchpromenad i Paradiset (ja, området heter faktiskt så) helt odramatisk, men inte mindre härlig för det. Med en helt underbart lydig hund, ingen “dynga” idag inte ! Under promenadens gång, fattade jag beslutet att promenaden fick mynna ut i 2 timmar istället för 1 timme. Jag beslutade mig för att skippa jympan för att jobba en extra timme istället, det är en sån här dag värd. Att man sen slapp konfronteras med idiotkärringen (ö-känd i hela Partille) med den hemska dobbermannen gjorde ju inte dan sämre. Såg nämligen hennes bil på p-platsen när vi återvänt till bilen.

VÅR PÅ RIKTIGT !

Inlägg från förra bloggen (ozet.bloggproffs.se)

Måndag 25 mars
Satt på jobbet och hörde väderrapporten, då jag fick mig till livs att temperaturen höll på att stiga rejält. Att solen sken kunde jag ju själv konstatera när jag blickade ut genom fönstret. Vid lunchtid, när jag kom ut och gick till bilen för åka hem till Özet, möttes jag av en svag ljummen vind och inne i bilen såg jag att temperaturen redan nått 15 + , även om den sjönk något när jag närmade mig östra delarna av GBG.
Väl hemma, när Özet&jag haft vår hälsningsceremoni, kom Mickel ner för trappan och sprang raskt ut, hoppade över till soptunnan. Den är en av hans favoritplatser, där på det varma plastlocket älskar han att ligga. Tanken for genom skallen, om jag skulle ta svängen om mamma för att ta med henne på promenad i vårsolen, men den tanken slog jag bort, då jag kände att Özet skulle få sig en RIKTIGT GO vårpromenad i SKOGEN. På grusvägen mot Brudaremossen (skidbacke byggd på en gammal soptipp - alá Hammarbybacken i Sthlm), där tränade vi jaktfot, vilket gick hur bra som helst. - Jag har fattat “galoppen”, matte ! Du matte, slänger i väg den där bollen i snöret och vi börjar gå imot den och passerar den och därefter får jag ett “varsågod” och jag vänder och kastar mig över snörbollen. Nästa gång slänger du åter iväg den och men denna gången vänder vi helt om och går ifrån snörbollen, sen vänder vi igen och går imot den och därefter kommer “varsågod’et” igen. Också vidare ….
Sen gick vi vidare och medan matte slaskade (förlåt Titti för det “stulna uttrycket”, men det är ju så talande) omkring i snön, hade jag känt doften av det godaste jag vet, nämligen mänsklig skit. Medan matte helt ovetandes - men borde dock kanske ha anat - passade jag på att kliva ut på ett “hav av granris” ( * ) och hittade “min skatt”. Jag behöver väl knappast förklara närmare, men matte kom som vanligt ångande med sina “älgkliv”, med ett läte, långt ner från “avgrunden” …. jag blev liiiiiite “stressad” och tappade halva “skatten” under min flykt …. ja, inte tusan stannar man i såna lägen …. inte jag iallafall !!!
( * ) Vandalisering av granar har pågått under flera års tid i Delsjöområdet och sammanlagt har mer än tusen skadade träd upptäckts. Park och naturförvaltningen (där jag f.ö. arb.) avverkar succesivt de skadade granarna, därför att rötterna efter hand dör och träden blir instabila och riskerar att falla och kan bli en fara för allmänheten.
Färden gick vidare och matte fotade mig (fotograferade och inget annat - ha ha), då och då, försökte imellanåt få mig att ställa upp i min bästa pose … resultatet blev kanske inte det bästa med ändå.

BILDSERIE
Våra apporteringsövningar, som vi alltid brukar göra längst våra promenader, lät denna gången vänta på sig , vilket var lite förbryllande för min lilla tollarhjärna !!! Men därimot lät matte mig hämta snörbollen långt ute i snön vid upprepade tillfällen. Ibland kastade hon ut den, men i början placerade hon ut den och passade då på att “gôra” den i snön. Varje gång jag kom in till henne för att överlämna, tog hon i snöret mellan fingertopparna, som om hon trodde hon skulle bränna sig eller nåt och “ljudade” tyst (men jag hörde minsann) uschhhhh & blääää ! Nä Özet, JAG tycker inte det är lika mysigt med skit och skitdoft/lukt/odör som du, förstår du ! Va ? Inte ? Men nu har du nog “rensat” det värsta i käften, så nu ska jag bara försöka “tvätta” av bollen i snön, för att kunna lägga den i jackfickan. Sådärja, kom nu din lille skithund, så fortsätter vi. Absolut, here I come ! Åsså gick vi vidare.
Rätt som det var, sa matte förtjust - Åhh titta Özet, en citronfjäril ! Var var var var … VAD … är det för nåt ? Åhh, är det den DÄÄÄR lilla grejen som flyger DÄÄÄR borta … HÄÄÄR är den matte ! Åhh, vart tog den vägen ? Borta - bara så där ? Åhh det ÄR verkligen vår nu Özet ! Ja, jag kände verkligen att det var nåt speciellt med den här promenaden …

JAKTKURS GÅNG 3

Inlägg från förra bloggen (ozet.bloggproffs.se)

Vårdagjämning (lördag 21 mars)
Hade planerat att komma iväg någorlunda tidigt, så jag kunde ta en lite “sväng” i grusgropområdet innan kursen började. Men tiden gick och vi kom iväg så sent att vi kom fram samtidigt som alla andra.
Snön hade smält på den tidigare plogade “träningsplanen” och markytan var torr på de flesta ställen. Och snart började solen tränga igenom den lite disiga himlen och det såg ut att bli en underbar förmiddag.
BILD
Efter genomgång av dagens upplägg ….
BILD
 Stadga
 Inkallning
 Stoppsignal
 Dirigering
 Jaktfot
…. började vi med att värma upp hundarna. Jag körde lite jaktfotsträn., med hjälp av snörbollen.
Helt plötsligt blev vi överrumplade av en dummy som kom vinande ! “Någon med mig skämta aprillo” ? När jag lyfte blicken stod Titti där med ett brett grin. Och när jag i nästa ögonblick vände mig om, upptäckte jag att även de andra drabbades av denna störning. Özet stannade förstås upp och gjorde en ansats till att försöka nå dummyn, men blev hejdad av mig.
Nästa stadgeövning, bestod av att alla stod i en ring. Efter att alla slängde var sin dummy in i mitten, lämnade vi våra hundar för att hämta och återta vår position brevid hundarna. Inga problem för någon.
BILDER
Medan vi fortfarande stod kvar i cirkel, gick vi med lösa hundar, zick-zack mellan varandra. Gick helt OK, även om Özet försökte “hälsa” på några av de andra hundarna. Undrar hur länge till man behöver godis som munta ? Det är ju även vad vi praktiserar vid våra hundmöten i vardagen ! Svårt att annars kunna tygla en hypersocial Özet … men det går bättre och bättre …
BILD
Sen gjorde vi “korridor”-inkallning. Först utan “störning” - bara en enkel inkallning. Sen försvårades inkalln. med att Regina kastade en dummy precis innan vi kallade in och Titti stod beredd att ta upp dummyn, ifall hundarna skulle försöka att ta dummyn istället för att komma direkt. Resultaten var minst sagt varierande. MEN Özet därimot, gjorde inkallningen perfekt - kom direkt till mig - ingen ansats till att försöka ta dummyn.
Özet höll sig faktiskt både TYST och LUGN nästan hela tiden, under den passiva delen av både zick-zackövn. och inkallningen.
BILDER
Efter fikapausen tränade vi på stoppsignal. Jag & Özet gick undan en bit och tränade. Försökte lägga ut en godis, som “dragplåster”, som Özet skulle springa ut till. När han var på väg till godiset skulle jag blåsa och han skulle då förhoppningsvis stanna och jag därefter kasta belöningen/snörleksaken. MEN han struntade i godiset, så jag fick “lossa” honom från mig med ett vanligt “varsågod”. Övningen gick bra, dags att börja tänka på att förlänga dröjandet ännumer, innan jag kastar iväg belöningen.
BILD
Sen tränade vi dirigering. Özet skötte sig utmärkt. Jag med !!! Det tyckte även Titti, som hade spanat in oss i smyg. Fick tips och goda råd av henne, bl.a. hade jag inte fattat att jag först kunde köra med ena armen och sen förflytta mig (oss) till ett nytt område, för att där dirigera med andra armen.
Sen provade vi att apportera duva. Gick INTE bra, då han SLITER i fågeln hela tiden. Och gör han inte det, så lyckas han hitta ett litet “sår” i fågeln, som han riktigt TRYCKER in sin nos i. Fick, av Regina, tipset att sätta gummiband runt fågeln, för att han inte ska bli så frestad av vingarna som fälls ut när han “svingar” fågeln - nej, skämtar bara … riktigt sååå illa är det inte …
Vi avslutade vi med jaktfot, där vi körde med snörbollen som dragning. Körde alla möjliga varianter. Gick förbi - gick runt - vände helt om - osv. Özet var verkligen jätteduktig.
BILD

4:E KURSDAGEN I TÄVLINGSLYDNAD

Inlägg från förra bloggen (ozet.bloggproffs.se)

Med Salem Al Fakir och Keep on walking, på högsta volym var vi, Özet’s miniteam, åter på väg till Alfa hundcentrum och tävlingslydnadskursen, nu för 4:e gången. Var på strålade humör och väldigt förväntansfull. Var lite “överraskad” över mig själv. Tänk att jag kunde vara så “cool”, trots att vi inte hunnit träna särskilt mycket alls de senaste veckorna. Efter ett grunnande hit och dit på vilka moment jag skulle “ta upp”, kom jag till slut fram till att det nog skulle passa bra att Git tog sig en “titt” på “FOT” och “POSITION” - momenten.
Anade att vi denna gången bara skulle hinna med ett moment, eftersom vi skulle byta startordningen denna gången, då det var några (2 st) som inte hann med båda sina moment vid förra kurstillfället. Beslöt därför att vi skulle börja med “FOT”-kommandot.
Efter ankomsten och efter att vi hade hejat på varandra gick vi in mot “mellanhallen”, men satte först hundarna i burarna. Özet hann med att lyfta på benet mot väggen bakom min rygg, medan jag öppnade burdörren. Svårt att var hundpojk bland så mycket dofter. Så det var bara att hämta trasor och vatten&”piss off” och börja torka.
Väl inne i hallen blev det den startordningen som vi kom överens om förra gången, så jag hämtade in Özet som tredje hund. Jag höll mig till den “ursprungliga” planen och körde FOT/(ögon)KONTAKT. Berättade att jag hade låtit mig påverkas lite av Agnetas “svårighet” sen sist, nämligen att få med sig Filippa, som ju satt “fastnaglad” kvar i startposition, när Agneta började röra sig framåt. Jag sa att jag var “rädd att Özet oxå skulle “fastna” i sittandet, när det var dax för oss att avancera från startpositionen, till att börja förflyttandet framåt. Men skulle inte alls bekymra mig för det. Skulle INTE låta mig påverkas av andras “bekymmer”.
- Kommer inte bli några såna problem med Özet - tro mig, sa Git (hoppas hon har rätt)
- Nej, nu kör vi - nu vill jag titta hur det funkar med ögonkontaken, fortsatte hon.
- Visst - ska bli. Sagt och gjort och det fungerade hur bra som helst.
- Det där var ju JÄTTEBRA. ALLA gångerna
- Men han är ju så lätt störd - så fort nåt händer runt honom, vänder han bort huvudet och kollar ett kort ögonblick, innan han åter tittar på mig (efter en liten “tillsägelse” från mig) , sa jag. Kom själv (just i det ögonblicket) på att jag har dröjt för länge, innan han fått belöningen (klart att han inte klarar störningen då).
- Aha ! Nej det är ju klart, det funkar ju inte, sa Git. - OK, då försöker vi med att lägga in en liten liten störning. Jag (Git) tar ett steg och du är snabb med belöningen, om han fortsätter att ha focus på dig. Om det funkar tar jag två steg osv.
- OK - jag förstår.
HERREGUD ! Det gick ju hur bra som helst ! Det slutade med att Git kunde gå över nästan HELA hallen utan att Özet tog bort blicken från mig. Åh, vad jag kände mig nöjd med lille ÖZ.
- OK ! Nu gör vi det svårare … jag kommer nu förflytta mig på samma sätt, men från andra hållet. Vi kör ett steg i taget, för att sen se om jag kan gå över nästan HELA hallen igen.
- JÄTTEBRA, men nu får vi nog pausa här …
Och jag gick nöjd och belåten till burarna, med Özet glatt svassande bredvid mig och återvände strax därpå in till de övriga i hallen igen och fick förstås ytterligare en massa nyttiga tips i vanlig ordning undertiden de andras moment gicks igenom. Det blev alltså bara ett moments genomgång för vår del denna gången.
Under hemfärden tänkte jag på snöfria torra ytor att kunna träna på.
HALLÅ VÅREN du får gärna sätta fart nu !

3:E KURSDAGEN I TÄVLINGSLYDNAD

Inlägg från förra bloggen (ozet.bloggproffs.se)

Nu har de senaste kurserna duggat tätt. Tävlingslydnadens gång 3 avverkade vi i tisdags.
Började med APPORT. Vi visade att vi hade avancerat från “bytesövningen”. La apportbocken (hårdplast) framför Özet och sa varsågod och fick tillbaka i handen. Skulle fortsätta som jag gjorde, men även lägga ut flera olika apporter. Förstärk berömmet ännumer - lite “rappare” så det blir lite mer action - när han greppar direkt och inte slår med tassen/tassarna mot apporten.
Det andra momentet vi utförde var HOPP ÖVER HINDER (ha ha - vad annars?). Berättade om Özets lilla missöde i somras när han var liten, då han fastnade med lille snoppen och varken kom fram eller bak. Hur rädd han blev efter det, men att rädslan gick över efter några upprepade försök senare.
Vi hade tränat helt OK, men skulle stå lite längre ifrån. Git tyckte jag skulle ha med “brukstänket” redan nu - behöver lite längre ansats då, eftersom brukshoppet är högre. Använd samma avstånd i bägge tävl.formerna. Vidare, att jag skulle tänka på att jag & Özet bör/ska ha ska ha samma avstånd på var sin sida av hindret.
Vi gjorde hopp från bägge hållen - det ena när Özet satt kvar och jag gick över på andra sidan. Det andra när jag “skickade/sände” honom - med “hoppkommando” över hindret till Git som stod med belöningen. Provade både leksak och “targetplatta” med godis på. Fortsätt att träna “ingången” separat och sätt till den när den sitter riktigt bra.
Sedan var kursen slut, då vi var “full” kurs vid detta tillfället, blev det lite ojämn tid för varje ekipage. Özet & jag fick dock den tid vi behövde, även om apporteringen inte tog särskilt lång tid.

JAKTKURS GÅNG 2

Inlägg från förra bloggen (ozet.bloggproffs.se)

Så har det varit jaktkurs - Sön. 28febr. - igen, gång 2.
I ett mycket råkallt väder började vi med lite “försnack”, med bl.a. genomgång av dagens upplägg. Jag satte Özet vänligt men bestämt, på filten mellan mina ben och där satt han, hör och häpna HELA tiden tyst och lugnt. Undrade DÅ om det var en engångsföreteelse, men det visade sig att han även vid fikapausen lite senare, låg/satt på samma lugna sätt.
I första övningen gick vi i serpentiner/zick-zack mellan varandra - först med koppel, sen utan. Första varvet MED koppel gick helt OK. Men andra varvet UTAN koppel gick sämre. Özet, som varken brydde sig om snörbollen eller godiset, smet i väg nästan med än gång och “avancerade” snabbt till alla ryggsäckarna ett stycke därifrån. Titti kom “galopperande” för att rädda sin “viltväska”, samtidigt som jag fick upp min burk med godis (köttbullar o korv), vilket gjorde susen, för DÅ lyckades jag få med mig honom. Och med burken i “högsta hugg” fortsatte vi serpentingåendet där vi slutade (började!!!) och det gick så bra, som om vi aldrig gjort annat. Tyckte mig höra ett litet “sus” från våra kurskamrater. Tänk vad med en liten burk man kan göra !
Sedan blev det STADGEövningar. Vi alla stod i en ring medan instruktörerna kastade dummys kors och tvärs framför hundarna. Sedan fick vi förare var sin dummy, som vi alla (inte på en gång) kastade in i mitten. Till slut låg alla dummys i en “hög” i mitten. Därefter gick var och en av oss och hämtade var sin dummy, medan hundarna satt kvar. ALLA hundarna var jätteduktiga - alla satt kvar. Sedan gjorde vi om det, men nu skulle vi hämta den dummyn som låg längst bort, vilket gick lika bra som första gången.
Efter stadgan, gjorde vi INKALLNING (jaktinkalln.) med visselpipa. Alla ekipage stod på rad och inkallningen skedde utmed det uppställda “ledet”. Inkallningarna gick bra, även om några var ivriga och “tjuvade”. Dock ej Özet, som skötte sig utmärkt.
Nästa övningar skedde i två uppdelade grupper - varav den ena gruppen provade närsök (Titti) och den andra gruppens hundar skulle leta efter “nergrävd” (Regina) dummy i snön.
Vi började i Reginas grupp först. Regina gömde/tryckte ner en dummy (vit) i snön - sen slängde hon en dummy som Özet kollade in (markerade). Jag&Özet vände oss om undertiden Renate tog upp den slängda dummyn. Sen återgick vi till utgångsläget och jag skickade iväg honom. Första gången råkade Özet trampa på dummyn så han tryckte ner den ännu mer, men han cirkulerade HELA tiden runt där den låg. Han hittade den tillslut och fick gräva lite för att få fram den. Alla fick göra övningen 3 ggr. Den sista gjorde vi med lite längre avstånd.
Sen bytte grupperna - vår grupp över till “Tittis sida”. Titti förklarade idén/vitsen med NÄRSÖKsignalen (korta pulserande). Sedan gjorde vi några övningar. Duttade med dummyn i snön - tryckte sen ner den efter några dutt - fortsatte med handen några ggr efter att dummyn hade tryckts ner. Skickade Özet, som hittade den och gjorde en finfin överlämning. Upprepade övningen, med samma resultat. Jag var riktigt nöjd med honom, han skötte sig så bra i bägge övningarna.
Efter fikapausen, körde vi igång med en jaktfotsövning, vilken jag missuppfattade först. Det blev mer “förbudsträning” i början för vår del, men efter ett tag när jag släppte mitt focus från Özet, fattade även jag vad det hela igentligen gick ut på. Gick jaktfot längst en sträcka med konor, där det även fanns utplacerade skålar med godis, som skulle agera focus framåt och belöning.
Efter en stund fick vi som avslutning känna på fågel - denna gången bl.a. en and. Medan en del hundar försiktigt nosade på anden - nosade Özet bara nån sekund, innan han tog ett “grabbatag” om anden, så Titti fick hindra honom att perforera den.
Sedan blev det att vänta “tålmodigt” på vår tur, vilket inte var det mest självklara för mister Öz. Men efter “lång” väntan (allt är relativt) var det äntligen vår tur. Titti och jag kom överrens att hon skulle agera “surkärring” ifall Özet skulle slita för mkt i anden och jag skulle vara den roliga och locka och uppmuntra. Satte på linan, satte honom brevid mig, skickade ut honom. Han greppade anden, började “bita och ha sig” - “surkärringen” agerade och Özet blev så paff att släppte anden - jag “peppade” honom att han skulle ta den igen och lyckades därefter med lite om och men, locka in honom till mig. Även om det kanske inte var så “stiligt”, så kom han ju trots allt in med anden.
Och med anden färskt i minnet, var det slut för idag - tack för idag !
Zzzzzz … köttbullar … zzzzz … and … zzzzz … blodpudding … zzzz …
BILD

EN HELT (O)VANLIG LUNCHPROMENAD

Inlägg från förra bloggen (ozet.bloggproffs.se)

Onsdag 24 febr.
Jag hörde bilen köras in på garage-nerfarten, jag hoppade ner från soffan eller kanske låg jag på hallmattan ?? Stod förväntansfull och väntade på att dörren skulle öppnas … och yeeeaa, där är du ju, ääääntligen kommer du matte ! Efter mycket snurr och hopp och många blöta pussar mynnade vår hälsningscermoni ut i att jag sprang (i vanlig ordning) och hämtade det som låg närmast, denna gång min födelsedagspresent (bläckfisken) som FAKTISKT fortfarande “lever” … så det så ! Härjade omkring med den ett tag och sen tyckte - trodde - matte jag behövde ut och kissa - Ut och kissa nu ! Nähä - jag behöver inte det … just nu iallafall … för nu ska jag bita på Mikkel lite. - Ja, ja gör det då - så kan jag äta undertiden.
Och i nästa ögonblick var vi på väg ut i skogen vid Partille BK. Matte trodde sig veta en perfekt tur - i vanliga fall är den alldeles lagom lång, på ca 1 tim. Men NU var den långt ifrån lagom. Vi hade PULSAT - matte fotat som en galning - i ca 1/2 timme i ett snöfall, med snöflingor stora som “lovikavantar” (numera är ett “välkänt” uttryck, som sportjourn. Jacob Hård “myntade” under OS) då matte konstaterade att vi nog borde vända. Vi hade bara kommit en 1/4 del av rundan och i helt ospårad snö, som gick mig till ryggen och ovanför mattes knän. Kan säga att jag var tyckte det var jättekul, MEN blev “hängandes” på toppen av snömassan imellanåt - för måste nog erkänna att även en tollarstolle som jag, blev väldigt TRÖTT. Matte tänkte att kanske var det säkrast att tänka på att inte överanstränga lilla mig. Tänker på att sån ansträngning kanske påverkar höfter mm … även om jag nu har hunnit bli 1 år t.o.m passerat 1år. Även om mina höfter kanske inte längre direkt påverkas av ansträngning, så tänker hon så iallafall och vill inte ta några risker. :-/ Hur som helst, vi började gå tillbaka - ha ha - nu i våra egna fotspår och genast blev det ju rena “barnleken” att ta sig fram.
BILDSERIE
Matte fortsatte att fota men helt plötsligt stannade hon till och sa - Stanna Özet ! och då gjorde jag det, jag gör ju alltid hon säger - ha ha ! Du går ju som en “hjulbent” …. ja, jag vet inte vad !!! Sen började hon tafsa och pilla mig mellan bena … nejmen sluta nu, tyckte jag ! - Nämen stå still lille gubben, du har ju hela byxorna fulla av “dingeledong’er” ! Osså “drog” hon i dom där snöklumparna. Nämen, sluta nu, jag fixar dom själv, matte ! - Nä stå still nu, så ska vi se om jag inte kan göra dig nåt kilo lättare. Osså pillade hon vidare och tillslut fick jag springa iväg. Åh JÖSSES - det kändes som jag lättade från marken (snön) “Titta jag svävar”, tappade mark(snö)kontakten så att säga …
När vi nästan var tillbaka vid bilen, stannade matte upp, började “slå” på sin jacka - kände igenom varje ficka, med en alldeles vild och galen blick. Tur att man under detta året har “lärt” känna mattes kroppsspråk, även om det fortfarande finns ett och annat att lära.
- FAN i helv….te …. jag har tappat kameran ! Åh, ska vi leka matte ? Nej, hoppa inte, vi ska inte leka Özet ! Jag kommer aldrig att hitta den, men måste ju chansa att jag lyckas hitta den. FAAAANNNN … och jag som hade så många bilder i den och har tagit så många kort nu. SUCK ! Kom här, nu vänder vi, VA ? Yyeess, ska vi gå en runda till ? - Nä nä, inte dra (jag hade nu blivit kopplad) … du ska gå bakom mig … BAAAKOM … duuuktig kille ! Jaha, och hur länge ska vi gå så här ? Ohoops - osså hade jag gått rätt in i mattes ben - hon hade alltså helt plötsligt bara STANNAT - bara så där ! Böjde sig ner och vispade omkring med handen i snön - åhhh, jag hjälper dig gärna, matte. - nähä, här låg den (nog) inte - kom, nu fortsätter vi …. BAAAKOM … och handvispandet, upprepade sig ett antal gånger, men allt hon fann var bara ett och annat gammalt löv.
Helt plötsligt vände vi IGEN !!!! VA ? Ska vi redan vända ? Rätt som det var stannade hon till och satte mig ute i den djupa snön, vid sidan av våra fotspår. Osså gick hon över på andra sidan, det var visst där hon “skällde” lite på mig långt innan hon upptäckte att hon tappat kameran, när jag hade hittat nåt smaskigt under snön. Hon började även här “syna/scanna” snön och efter en stund skymtade hon något mörkt under snön (trots imma och snö på glasögonen) och DÄR låg den !
Givetvis hade hon glömt stänga fickan och när hon böjde sig ner, när hon skällde på mig, hade kameran trillat ur fickan. Men nu var hon glad igen och hon släppte mig, så jag äntligen kunde springa igen. Men snart hade jag åter fått dom där tunga dingeledongerna i byxorna - det är ju aningen obehagligt när dom slår mot benen och det “drar” i pälsen. Usch ! Men nu började vi återtåget till bilen och när jag väl intagit min plats i bilen började jag min självhjälp och kunde befria mig från de resterande “snökloten” som matte inte fått loss.

MIN FÖRSTA FÖDELSEDAG - 21FEBR.

MIN FÖRSTA FÖDELSEDAG - 21FEBR.
Inlägg från förra bloggen (ozet.bloggproffs.se)

Varsågod Özet, “pennan” är din !
Husse som nu har gått hemma (inget jobb pga mkt snö och tjäle) med mig närmare 2 mån. “klagar” imellanåt på mig för att jag är så påhittig - som om det skulle vara nåt fel i det - jag tycker att han ska vara glad att jag är en sån kreativ kille … Husse påstår att han är för gammal för sånt här ??????? fattar inte alls vad han menar - inte matte heller … för hon var snabb att kontra med - men du är inte för gammal för att åka skidor och spela golf m.m.
Söndagen den 21 febr.
Måste nog säga att jag redan på morgonen kände att det var nåt speciellt med denna dagen. Redan när jag vaknade, var matte där och pussade på mig - myyyycket mer än vanligt.
Mitt i morgonbestyren hörde jag husse säga till matte
BILD
- titta, där är ett av “våra” rådjur - kolla den äter av grannens rhododendronknoppar. Akta, den SER oss - stå still - Akta den HÖR oss - var tyst - åh kolla, nu går den mot fågelbordet, jaha, det var tydligen gott (vilket även Özet tycker - nån som är förvånad?) och nu går den iväg mot staket för att skutta över - nä men, här kommer den tillbaka - ojdå, nu blev den visst rädd för nåt - den går in där under den snötyngda enen - och där försvann den …
(det där rådjuret var ett av de fyra rådjuren vi haft i vår “hemmaskog” hela vintern - tyvärr ! måste jag nog säga - främst kanske pga att vi inte vågar låta Özet vara lös)
Efter denna, för husse&matte högst “dramatiska” händelse, gick dom ner och jag skuggade dom givetvis hack i häl. Då tog matte fram en brun påse som prasslade. Intresserad ? Vem ? Jag ? Så klart att jag var !
BILDER
Om du sätter dig, så ska du får en födelsedagspresent. Absolut - jag sätter mig …
Grattis och har den äran din lille stolle - hipp hipp och allt det där …
Åhhh tack … nu kan ni gå, för nu har jag att göra en stund … hhumm … vad kan det vara … yeeesss, en boll med tentakler på … va ? aha, en bläckfisk !!! Skit samma … den är ju jättekul … yiiiipiii !
BILDER
Nu tar jag över berättandet Özet.
När det blev dags för utgång, “gnällde” jag lite till Tommy att jag inte orkade pulsa i djupsnö idag också, så vi styrde mot Härlanda tjärn. Men väl där fanns det inga lediga p-platser pga att det var “dåligt” plogat. Jaha, vart skulle vi åka nu då ? Blacktjärn nästa !
Promenaden började väl inte så himla lyckat kanske. Precis när jag hade släppt Özet och han sprang iväg dök det upp två killar med var sin malinios. Vi hörde att en av killarna RÖT med barsk stämma - STICK IVÄG …. och Özet reagerade som man önskade - och fy, vad var det för ena … VA ? Är inte alla förtjusta i mig ? Jag som är så charmig och tror ALLA om gott ! Lätt skrämd kom han RUSANDE i full kareta tillbaka till mig - satte sig brevid mig -”PANG” vilket sättande !!!! Koppel på - med korv i handen - började vi gå mot “hemskiteterna” - här går vi - bra/duktig …. här var det - bra/duktig …. när vi passerade killarna fick jag ur mig ett “ursäkta” och dom svara OK då ! Kände att det var något pinsamt.
Vi gick vidare och mötte massor av folk, under promenadens gång. Vi som nästan aldrig möter någon där. Jag fotade i vanlig ordning. Trots upptrampad “stig”, fick vi kämpa ganska mycket i den djupa snön.
BILD
I slutet på promenaden, mötte vi två eng. springer spaniels, som Özet lekte med en stund. Özet började försöka rida på den ena, som inte sa ifrån, utan sprang undan istället. Özet sprang efter och försökte igen och springer’n skuttade undan och så höll dom på. Kan ju också nämna att båda hundarna var hanar. Men efter en stund bröt vi upp och fortsatte vår promenad till bilen, för att åka hem och fortsätta födelsedagsfirandet.
Har mina funderingar om Özet ridande - om han verkligen har koll på VARFÖR han agerar som han gör ? Han har ju gjort så sen valphagen - skratt - vilket vi såg, vid 3 veckorsbesöket hos Marita&Enya. Han är ju inte den mest kaxiga typen precis - är ju en mycket godmodig kille som verkar tro ALLA om gott , som sagt. Så att det skulle vara nån dominantshandling är jag tveksam till ! Någon som har några tips eller teorier ? När han börjar sitt ridande försöker vi avleda utan att göra nån “affär” av det - undviker konflikt, som Louise tipsade om i ett ganska tidigt stadium.

2:A KURSDAGEN I TÄVLINGSLYDNAD

Inlägg från förra bloggen (ozet.bloggproffs.se)

Måste först bara säga, att denna bloggportalen (bloggproffs.se) tydligen verkar krångla och strula en hel del. Flera gånger har den varit helt oåtkomlig och nu den senaste gången, har det senaste inlägget, om andra kursdagen på tävl.lydn. helt försvunnit. Så om någon av en ren händelse skulle ha skrivit nån liten kommentar … “välkommen åter”/skriv gärna igen !
Så här kommer inlägget på nytt - om än något justerat - för jag minns inte riktigt vad jag skrev sist.
tisdag 16febr.
5 min. för tidiga, började vi, Özet&jag, gå uppför trappan till träningslokalen, men hejdads av ett fasligt skällande av Gits 2 hundar (Groenendael). Men snart hade hon kallat på dom och “stuvat” in dom i rummet intill och Özet&jag kunde inta våra platser i lokalen. Jag hade med en filt som Özet, hör och häpna, låg på hela tiden tills Git kom och berättade att det idag minsann, skulle bli PRIVATLEKTION. VA ? Jaha - OK - inte mig imot J Dom andra kursdelt. hade div. olika själ för sin frånvaro - som tex. sportlov, sjukdom och nån skulle till tandläkarn!
Jag hade valt ut två moment som skulle manglas. Först ut var INGÅNGAR och vi började med att visa hur vi hade tränat. Fanns förstås ett och annat att korrigera. För det första stod jag aningen för långt ifrån Özet, skulle stå mycket närmare honom. Fick flera tips om hur jag skulle förändra rörelsen på min “belöningshand”, för att sättandet skulle bli rakt, eftersom jag gjorde en liten “lov” åt sidan i handrörelsen, vilket resulterade i ett liiite snett sittade. Han tryckte in baken lite in mot mig. Men efter en stund började vi få ordning på sättandet. Hem och träna.
Nästa moment var STÄLLANDE och vi fick åter förstås visa hur vår träning gick till. Njaaee, inte det mest ultimata sättet kanske, tyckte Git ! Även om det förstås finns flera olika sett, så föreslår/tycker jag att du gör så här. Hon visade själv med Özet för att jag inte riktigt fattade först. Hon backade UTAN att säga någonting och så fort Özet gjorde en tendens till att stanna till, slängde hon godis framåt/förbi till honom. Özet fattade jättefort och sen när jag själv gjorde det övningen funkade det jättebra. Vidare förklarade hon hur jag sen skulle öka svårigheten och gå vidare till att så småningom ha honom i fotposition.
Innan vi fortsatte med momentet apportering gjorde vi en pause och pratade hund i allmänhet. Fick bl.a. tips om vikten av att ha en hund som kan koppla av i diverse situationer, som om jag inte redan visste det …. men HUR gör man ? Git tyckte att vi skulle försöka få Özet att varva ner och kräva att han skulle ligga lugnt och stilla brevid mig, just i denna stund. UTAN godis. Han satt i det läget (som vid så många andra tillfällen) i sträckt koppel så lååååångt ifrån mig som möjligt. Suck - det här kommer aldrig gå !!! Men till verket och jag sa till honom att lägga sig …. sisådär en 8 ggr…. men till slut la han sig och blev liggande lugnt och stilla J
Man måste vara ENVETEN och ÄR man det, så lyckas man, menade Git. Ja ja, vi får väl se ….
Efter det skulle vi avsluta kvällen med APPORTERING. Fick frågan hur apporteringen funkade ? Jodå, det går väl sådär, svarade jag lite trevande. Vi fick visa i vanlig ordning och fick mig till livs att Özet & jag gjorde “lite tvärtom”, till skillnad mot hur det skulle gå till. Det var (är) nämligen jag som krusade Özet, när igentligen ska vara tvärt om. - Här e´den matte - ta den då … snälla snälla ta den … Tipsade om att forsätta med “bytesövningar” liknande den på jaktkursen.
Avslutningsvis lärde Git mig ett jättebra “stresshanteringsgrepp” som jag kan praktisera när Özet flippar ur, för att få honom att varva ner. Git visade på Özet och greppade honom med ena armen runt hans kropp - handen på bröstkorgen och den andra armen/handen mot frambröstet/bringan - tryckte honom lätt mot sig själv och var helt lugn och helt tyst (inga nej el. likn.) Han försökte slingra sig ur greppet, men efter en stund hördes en djup suck och Git sa att hon kände hans hjärta slå lugnare. Och efter ytterligare en stund la han hela sin tyngd mot henne och var helt avslappnad.
Vid det här laget hade vi hållit på i ca 1 ½ timme och kände oss väldigt nöjda och fullmatade med diverse “tips & trix” och vi började vår hemfärd och väl hemma slog jag mig ner i soffan och överöste Tommy med stor berättarlusta kvällens alla intryck. Men fick bara ett hyjssande till svar …. Ojdå …. tänkte inte på det …. det pågick visst ett OS.
Privatundervisning kräver låååångt blogginlägg.

FLASCH-BACKS

Inlägg från förra bloggen (ozet.bloggproffs.se)

Nu har lille HAN, intagit första och bästa spaningsläget, på stolen vid fönstret, precis som lilla HON alltid gjorde. Fick mig en riktigt “back-flasch” när jag såg honom sitta där första gången. Hon, Majkie, som alltid satt där och följde dagarnas alla händelser - allt från rådjuren i skogen till kvarterets ungar som passerade på väg till skolan. Nu har alltså även Özet funnit tjusningen att sitta där och spana.
BILDER
Att han trampar och “mosar” Mickel, som också har stolen (vid elementet) som sitt favorit ställe, tar han ingen som helst notis om. När han spanat färdigt försöker han med alla medel att få igång Mickel, som yrvaket försöker värja
BILD
sig allt vad han förmår - vilket inte alltid är det lättaste, när Özets stora käft omsluter sig runt Mickels lilla huvud. Men ibland lyckas han få ett “grabbatag” om Özet … Men numera står det imellanåt, ett kompostgaller som
BILDER
skydd, så att Mickel kan ligga i lugn och ro, på sin varma goa plats, där han har legat de senaste 15 åren, utan att bli överrumlad av nåt monster.
Men allt som oftast har dom två väldigt kul ihop och det händer till och med att dom ligger till-sammans i soffan.
Och vad mera - jo, att Özet, “Gnagaren den Store” inte alltid har samma favoritplatser som Majkie hade, han har nämligen visat att han “uppskattar”/eller inte !!! hallbyrån på helt annat sätt …….. The King of Rodent (gnagare enl. eng.lexikon)
BILDER

EN KAOTISK KURSSTART !

Inlägg från förra bloggen (ozet.bloggproffs.se)

Dagens (lör.6 feb.) jaktkursdag blev ett virrevarr utan dess like.
Det började med en lugn och härlig morgon, satt och samspråkade med maken och hade precis druckit upp kaffet och började tänka på var dagens promenad skulle gå, när telefonen ringde.
Någon i andra änden frågade :
 Var ÄR du någonstans ?
 VA ?
 Det är ju kurs IDAG !
 VA - IDAG - men jag trodde …. ?
 Nej, det är idag - kasta dig i bilen och kom !
 Yes, jag kommer så fort jag kan.
Sagt och gjort … “kastade” in Özet och mig själv i bilen, skyndade mig till kursplatsen. Och med andan i halsen började vi pulsa - pust, flämt, stön - i snön, på den visserligen upptrampade stigen, men som ändå var en rätt jobbig transportsträcka, särskilt som man jäktar och skyndar sig.
En ½ timme senare kom vi äntligen fram till en plogad stor yta, där de andra befann sig.Vi hälsade på Titti och Regina (hjälpinstr.) och alla de andra efter hand.
Efter en stadgeövning - för oss första övningen - där dummys kastades framför hundarna och som gick utmärkt, fortsatte vi med en inkalln. övning som gick desto sämre. Alla på linje - alla lämnade sina hundar - jag lämnade Özet bara en liten bit - men vad hjälpte det ? för när första inkalln. skedde, började det bli riktigt oroligt i “lägret” och Özet kunde inte längre hålla sig, utan tog sig en liten “svängom”. Efter ett konstaterande att det kanske var en lite VÄL svår övning, fick vi förare stå bredvid våra hundar, medan en och en kallade in respektive hund. Då gick det betydligt bättre.
Efter inkalln.övnngen blev det dags för lite apporteringövningar, vilka resulterade i rätt så blandade resultat. ALLA fick bakläxa att träna överlämningar, efter Tittis kommetar - är det INGEN som har tränat apportering i vinter eller ? ha ha !
Efter fika paus, så tränade var och en jaktfot, medan en hund (ekipage) i taget gjorde en apporteringsövn. där en dummyn gömdes i snön bakom en stor snövall. I jaktfoten skötte Özet sig utmärkt. Men sen när det var vår tur att leta efter den nergrävda dummy, så vad det värre. Inte att HITTA dummyn, utan att komma RAKA vägen in till mig. Özet passade på tillbakavägen in mot mig, på att göra ännu ett race - mitt bland alla ryggsäckar och däribland fanns även Tittis väska med vilt. Men som tur var, var inte väskan vidöppen - så han kom inte åt någon pippi. Phu !
Vi avslutade med apportering av fågel (duva) Özet (lina på) sprang ut och hämtade och överlämnade hyfsat bra han som tidigare racat som en besatt. Men när vi gjorde om det, kom en av de andra tollarna farande och störde Özet just som han hade greppat fågeln och var på väg in till mig. Jag lockade och kallade in och han var åter på väg in, när den lösa tollaren åter kom och härjade framför Özet. Inte “helt lyckat” precis
Sammanfattningsvis upplevde jag de två kurstimmarna, som ett enda stort “virrevarr”. Jag tyckte att Özet var väldigt “flängig” och mest sprang omkring. Han var väldigt ofokuserad och förmodligen hade jag säkert själv en stor del i det hela. Kanske hade den stressiga starten och ankomsten och även de två löptikarna en viss inverkan - vad vet jag !
Hur som helst kändes allt som en enda stor röra ….

1:A KURSDAGEN I TÄVLINGSLYDNAD

Inlägg från förra bloggen (ozet.bloggproffs.se)

Vi började vår lydnadskurs (Alfa Hundcenter) igår kväll och gav oss iväg hemmifrån i snöyra värre, som dock var aningen ”tryggare” att köra i på hemvägen, när det var lugnare trafik !
I full snöstorm är man så tacksam för att hundcentret har tillgång till inomhushall-ar.
Det började med att vi först fick en presentation av kursledaren, Git Jering - som har ett flertal meriter som tex. SM vinst i sök och Årets sök&brukshund.
Sen fick vi själva förstås presentera oss - berätta kortfattat om våra mål osv. - samtidigt som Özet “ljudade” efter bästa förmåga. Det är ju så tråååååkigt att sitta still - kan vi sätta igång snart eller ! Nej Özet, du får allt tåla dig lite till. Han skulle bara veta vad som väntade härnäst.
Medan varje ekipage var inne i hallen för en “genomkörare” fick övriga hundar, antingen ligga i bilen eller ställas in i burar (i ett annat rum) som finns till förfogande. Dom kommer säkert att protestera en del i början, men jag tycker det bara är nyttigt att dom lär sig, men ni avgör ju förstås själva, sa Git. Och protesterade, det gjorde HAN, men hade inte förväntat mig annat. Blev något lugnare med tiden, även om han jämrade sig, nästan hela tiden. Stackars liten :-/
Våra kurskamrater var en Bernersennen på 2år och en Bouvier ? var det nog … inte !!! 9mån. (men idag -2v. senare - vet jag att det är en Briard) och en Golden, som efter ett tag, plötsligt kom på att dom hade anmält sig till fel kurs - tävlingkurs ? Tävla ? - nej, jag tänker aldrig tävla ! Men varför har ni anm. till en tävl.kurs då ??? Och efter en stunds diskuterande hit och dit “hoppade” dom av och så blev vi bara 3 kvar
Vi skulle gå igenom två självvalda moment (vid varje kurstillfälle)
VI började med positions- och kontaktövn., där vårt “problem” är att jag tycker Özet ”tappar” kontakt och fokus efter några meter i fotgåendet. Vi fick först visa upp våra “färdigheter” och därifrån tipsade Git om hur vi skulle gå vidare och i vårt fall, tyckte hon vi skulle backa lite i träningen. Fick många bra tips att jobba med, för att behålla kontakt och fokus HELA tiden.
Sedan gick vi vidare med moment “två” - som i vårt fall fick bli - ligg. Vi fick återigen visa hur “långt vi kommit”. Özet la sig gaaanska fort, men inte “slängde” han sig ner precis. Det var GANSKA bra, tyckte Git och ställde sen frågan : men vad tyckte DU SJÄLV ? Njaaaeeee … det var väl inte så maxat kanske, svarade jag. Hon ville veta vilken “acceptans” jag hade, för att veta var hon skulle lägga “ribban”. Jag fick sen visa hur jag hade börjat inärningen och hur vi hade avancerat efter hand. Utifrån det, fick jag tips att jobba med - även här backa lite i träningen - för att befästa ett “slängliggande”.
Måste avslutningsvis säga att jag inte riktigt visste vad jag hade att förvänta mig - hade nämligen hört både ris och ros om Git - men det var riktigt roligt och jag åkte därifrån mycket nöjd och full av inspiration. Bra upplägg - varje ekipage fick individuell hjälp med just de moment som man håller på att lära in eller finslipa på för tillfället.

DAGENS AHA-UPPLEVELSER

Inlägg från förra bloggen (ozet.bloggproffs.se)

Idag (ons.27jan.) var vi ute och gick vår lunchpromenad vid Kåsjön. När det var dax för dagens första apporteringsövning - så satt jag brevid matte ivanlig ordning - tittade mot dummyn som slängdes - hhuummm - det ÄR nåt som verkar “annorlunda” !!! - efter kommando så sprang jag ut mot … wweeeee … yes - hon hade tagit fram det tunga artilleriet - jag greppade - ojdå, där tappade jag den visst, den var ju riktigt stor och tung - på det igen och jag sprang in MOT matte - men schwwwwiiisch - så hade jag sprungit FÖRBI henne - och där stod hon med lång näsa - men sen vände jag och levererade stolt dummyn där hon vill ha den - i handen, som matte brukar “vila” på sitt eget lår. Men åhhh vad kul det var, med den där STORA dummyn, till skillnad mot dom tidigare små “fjösiga” dummysarna. MERA stora dummysar ! Jaja - det KOM mera ….
BILD
Nu skulle det tränas STADGA minsann, och det gick ju “jättebra” minsann !!!!!! Alltså … inte ALLS bra ! Matte som brukar vara så säker på att jag ska sitta kvar, blev något snopen och frustrerad, när jag nu inte alls klarade av tt sitta kvar. När matte hade kastat min - numera ”favodummy” - trodde jag ju att nu kommer kommandot - och visst det kom - men INTE att jag skulle LETA - utan matte sa - HÄR och menade igentligen att vi skulle gå “jaktfot” ett litet stycke - nä nä - glöm det matte - jag SKA HA den där dummyn - tjolahopp - easy come easy go - eller ?
Sen gjorde vi om det - alltså - matte kommenderade HÄR och ….. jag sprang ut till dummyn IGEN - “KNALLA” kallar ni det visst för ! Nä du lille Özet, nu får du skärpa dig - du som brukar vara “säkerheten” själv. Nu gör vi om det från början - Sitt - hon kastade dummyn - sitt kvar - och vad HÄNDER ? MATTE går SJÄLV och hämtar dummyn ! VA ? Hur kan hon ? Och som om det inte var nog med det - sen sa hon sitt igen - kastade dummyn - och kommendrade HÄR - och då tänkte jag - tjôta - jag gör väl som du säger då - och då blev hon så glad, så glad …. tänk vad lite som behövs !
Vidare ville hon att vi/jag skulle gå “jaktfot” utmed några sträckor på hemvägen. Och då gick det upp ett “ljus” för henne - hon kom på att så länge hon “höll klaffen” och inte berömde mig hela tiden, så gick jag ju jättebra - hon behövde bara korrigera när jag fick lite för bråttom då och då !
Matte var ganska nöjd med dagens övningar trots allt, för hon tyckte att hon fått en del AHA-upplevelser !

DAGEN EFTER !!!

Inlägg från förra bloggen (ozet.bloggproffs.se)

Kan redan här berätta att under dagens (tisd. 26jan.) lunchpromenad verkade det som gårdagens svettiga kämpande och flängande kanske lönade sig - för idag var Özet, om inte helt “perfekt” - så MYCKET lydigare. Det räckte att jag sa ett tydligt NEJ och kallade in honom och han kom springande som ett litet “skott”.
BILD

HOPP OCH FÖRTVIVLAN

Inläg från förra bogen /ozet.bloggproffs.se)

Idag (mån.25jan.) tog vi en promenad vid Partille BK - där mattes gamla ridklubb också håller till. Där känner matte till skogens alla “skrymslen”, eftersom det har blivit en och annan ridtur i de trakterna under hennes ungdom.
Matte var så “laddad” med att praktisera vad hon hade lärt sig av Kia, på promenaden går och med full övertygelse startade vi vår vandring på en av de gamla ridstigarna. Det dröjde inte länge förrän jag vädrade och började spatsera, väldigt målmedvetet, ut i den djupa snön - och efter ett NEJ från matte - som jag inte brydde mig nämnvärt om - så kom hon “ångande” - inte som nån spänstig gasell pricis !!! utan mer som en flåsande ???? och försökte få fatt i mig. Hon hade ju helt klart uppenbara bekymmer i den djupa snön. MEN jag “skuttade” bara undan, ha - ta mig om du kan - du kan inte ta mig - ha ! Men vad nu då ? Ojdå - vilket kroppsspråk hon har kärringen och till råga på allt verkar hon ju tvärarg - bäst att “krypa till korset”. Jag gjorde mig så liten som möjligt. Aajj - nyp mig inte i kinden så - lugna ner dig nu lite matte - jag sitter ju här.
Sitt kvar - duktig Özet - också gick hon iväg en bit - vände sig om - KOM - yes, here I come - braa … duktig kille - så ska det gå till - varså god - yes, äntligen får jag springa iväg igen och vi gick vidare.
BILD
Men herregud vad mycket goa dofter det var här idag - jag vädrade och började lomma iväg igen och samma procedur upprepade sig - mattes rytande NEJ - och snart kom hon flåsande efter mig igen … vad göra ? Jag skuttade åter undan - matte blev förbannad igen - vilket resulterade i att jag blev undergiven och “kröp till korset” igen. Matte, kan du förstå att det inte är inte så kul att komma till dig, när du ser ut “åskmolnets lillasyster” … men sen gjorde vi om inkallningsövningen, som avslutades med bus och dragkamp som belöning och genast (tillfälligt ????) hade jag glömt mattes ilska.
Men nu hade matte fått lite “griller” i huvudet och blivit lite (mycket) bekymrad för mitt “undergivna/kuvade” beteende. ÄR DETTA VERKLIGEN SÅ LYCKAT ????? TÄNK OM JAG “FÖRSTÖR” hans POSITIVITET OCH GLÄDJE !!!! Det var många tankar som gick runt i huvudet och hon var riktigt deppig och bekymrad. Och om ni är intresserade av vad JAG tror - så tycker jag förstås att matte är klart mysigare när hon är GLAD OCH LEKER DRAGKAMP med mig, än när hon gormar och skäller på mig. Får väl se hur bra hon lyckas övertyga mig framöver …..
Hur som helst så fortsatte vi vår promenad och jag uppförde mig bättre och bättre. Vid det här laget var matte helt genomsvett och slut efter alla “språngmarscher” och tjoande och dragkamper. Kan säga att på hemvägen, fanns det en hel del GOD hästskit att försöka hindra mig från att glufsa i mig. Matte “slet som ett djur” med mig - men det gjorde jag ju också - jag slet ju för att få MIN vilja igenom.
BILD
Sammanfattningsvis tyckte matte att jag var helt “galen” idag - sprang och vädrade hela tiden och gjorde “utbrytningsförsök” nästan hela tiden. Alltså att jag var “HELKNÄPP” i motsats till hur jag betedde mig i helgen. Men kontentan var ändå - att kanske var “Kias modell” - tips från coachen - rätt metod ändå ?
När vi kom hem - om ni orkar läsa mer - så kan jag berätta att matte fann resterna av det jag lyckades pilla bort ifrån - observera - väggen i TV-rummet. Ja, så här var det - på förmiddagen när jag sovit färdigt - började jag, liggandes (tror matte iallafall) i soffan, fundera på vad jag skulle roa mig med, tills matte kom hem. Jag kollade runt lite med blicken - och DÄR på väggen spanade jag in ett liten grej. Där mellan några tavlor, var det nåt som såg intressant ut. Det här måste jag undersöka närmare tänkte jag. Jaha och HUR ska jag få tag på den däringa grejen då - hhumm - om jag ställer mig på bakbenen i soffan och med frambenen på soffans ryggstöd och sträääääcker på mig så nåååår jag den nog - JAJAMENSAN - om jag drar i mojängen med tänderna samtidigt som jag river lite med tassarna så lossnar den nog. SIDÄRJA - där fick jag den …. ha ha … ner på golvet och börja knaprandet. Och när matte sen kom hem vid lunchtid, så fann hon resterna - dom som jag inte tuggat i mig - vilka hon inte riktigt förstod varifrån de kommit. Mitt gosedjur Mickelräv (inte “sambon” katten Mickel - ha ha) hade jag lyckats sprätta upp magen på - ville ju bara kolla vad han hade ätit !!! och matte trodde att det kanske var nån del av “pipmekanism” i räven jag fått loss, så hon gjorde inte så stor “affär” av det. Men sen när vi - som sagt kom hem från promenaden och hon förstod att det var ljusknappen (dimmern) jag pillat loss, så blev hon lite “stirrig” - såg ju att minst halva ljusknappen fattades och resterna var RIKTIGT VASSA. Ringde Louise (som tyvärr inte var anträffbar) för att be om “stöttning” och råd. Men hon hade ju hört om sparrisens goda egenskaper och ilade ner till affären och handlade sparris som hon sen “tryckte” i mig. VA ? Vad är detta för goa nymodigheter ? Mmmm riktigt gott ! Men jag gillar ju det mesta, som jag antar att ni förstår.
Matte lyssnade senare av tel.svararen där Louise hade lämnat ett lugnande meddelande. Och jag måste ju säga att det var väl inget att hetsa upp sig över - jag med min “stålmage” !

“KNALL”APPORTERING

Inäg från förra bloggen (ozet.bloggproffs.se)

På lördag (23jan.) morgon tog vi det lilla lugna. Vaknade till en underbar morgon, med klarblå himmel och ett par minusgrader bara, till skillnad mot sista tidens kyla. Åt frukost i TV-soffan, läste GP samtidigt som vi tittade på TV. Härligt med slappa mornar tycker matte. Nä, nu har vi slappat färdigt, tyckte matte och helt plötsligt satt vi i bilen. Det bar iväg till Härkeshult, där vi varit vid ett tillfälle förut. När vi kört av vid Jonsered, så körde vi … och körde … och körde … matte tyckte det verkade vara väääääldigt lång väg, började tro att hon hade kört fel (hon har ju “lätt” för att göra det har vi ju erfarenhet av - ha ha). Men mest “skraj” var hon nog för den långa branta backen, som vi passerade, vilken var isbelagd. Hon tänkte - fastnar vi här, så blir vi ju stående och långt att vandra till “civilisationen” är det. Men vad har hon att oroa sig för ? Vår nya (i höstas) bil går ju som tåget, den tuggar ju sig fram i alla väglag vad det verkar.
Åhhh, där är ju p-platsen Özet - nu är vi äntligen framme. När matte öppnade bakluckan för mig, hörde vi … pang … pang … pang !!! Jaha, tänkte matte - är det nån jakt på gång måntro ? Jaja, nu är vi här och inte f…. n åker jag härifrån nu när vi ÄNTLIGEN kommit fram. Nej, det är nog bara nån form av skjutövning. Så var det med det och vi började vår vandring. Skjutandet fortsatte under, ja, säkert en ½ timme iallafall. Jamen vilken bra “skottträning” det blev tyckte matte. Visst märkte jag att det small en del - man är väl inte döv !!!
Mitt i smällandet och knallandet ville matte testa om min apporteringslust skulle påverkas av skjutandet. Matte kallade in mig och jag satte mig i “position” - kastade dummyn - jag spanade in och sprang ut på kommandot - greppade och sprang in för leverans. Alltså - helt opåverkad av skjutandet
BILD
Senare när skjutandet hade upphört, ville hon testa hur/m jag skulle klara en “dubbelmarkering” - måste ju “våga” testa tänkte hon. Funkar det inte så får man väl backa i träningen ! Kom Özet - ja ja jag kommer - sitt - OK - jag hade full koll när dummysarna kastades - matte komenderade - jag rusade ut - YES där var den - jag greppade den och sprang direkt till …. ååhhåå där var ju den ANDRA dummyn ! Här gäller det att vara effektiv - “två dummys i ett nafs” tänkte jag !!!! Men det var liiite svårt att greppa bägge och under tiden jag höll på och kämpade med att försöka trycka in bägge dummysarna i gapet, så ropade matte på mig och då tänkte jag - ok ok, jag kommer - får väl nöja mig med en ynka då.
Ajdå - det där gick ju inte så bra tänkte matte. Hhummm ! Måste vara ÄNNU tidigare med att locka på/in honom … sagt och gjort - på det igen.
Jag sitter brevid matte igen - dummysarna kastas - matte kommenderade - jag rusar ut - greppar - åsså hör jag matte “vråla” - jaaaa braaaa kooooom … aha tänkte jag - NU fattar jag - jag tar alltså den andra sen - ok - here I come matte - ÅH nu var du duktig Özet - ny kommendering och jag rusar ut mot den 2:a dummyn - greppar den och rusar tillbaka in till matte för avlämning.
Sen gjorde vi ett par ytterligare “dubbelmarkeringar” som jag fixade galant om jag får säga det själv. Men jag var nog liiiite trött, för jag hade inte samma tempo som vid dom första gångerna.