Alltså - mitt
allt, mitt älskade ÖZ, är inte alltid den lättaste hund … känner att jag
ständigt går en balansgång, för samtidigt som han är en ”tuff” och cool kille,
så är han mjuk och förarvek. Han är också en HANE ut i finger(klo)spetsarna –
inte hanilsk och allt sånt där - nej, det jag menar är att han ÄLSKAR TJEJER,
men framför allt är han helt fixerad vid dofter …
Den senaste
tiden – de senaste 2 mån. – har han sniffat, inhalerat, luktat, dräglat, smackat
så tänderna ”skallrar” medan det fullständigt rinner och flödar saliv ur hans
mun …
... och kvällens lydnadsträning var INTE annorlunda ... snarare ÄNNU VÄRRE !
FF - han var helt oengagerad och hade svårt att hålla focus
mer än 4-5 meter – vi gjorde om och om igen, utan att det blev bättre, iaf inte
på raksträcka – han brydde sig inte snörbollen som belöning, gick ngt bättre
med en korvbit – fotgåendet blev mkt bättre när vi körde korta sträckor med
många svängar tex zig zag. Jag hade dock
nu börjat tappa tålamodet och var mäkta irriterad och tänkte att det MÅSTE
nästan var nån av tikarna som löper ... eller vad F_N är det frågan om !
Hopp/sitt – gick helt OK (m. target) – gick fram
och belönade sättandet, istället för bollkast-
Platsliggande – vid uppställningen började Özet
vädra mot grannhunden och höll samtidigt på att bryta nacken av sig … Jag
frågade då om tiken löpte … jomen visst, gjorde hon det . fick senare veta att
hon höglöpte. Hur som helst genomförde vi platsen, även om Özet var ”orolig”
och agerade ”tittolle”. Lösgjorde sen hundarna för att fortsätta med sittande,
vilken blev en smärre katastrof – han la sig och försökte åla sig fram.
Rutan – han sprang rakt igenom och borrade ner nosen i marken
(visade sig senare att löptiken hade skickats in i rutan just från det hållet) Jag
blev hämtade honom och ”släpade” tillbaka honom - gjorde om (från kortare
avstånd) och han upprepade precis samma mönster, jag blev arg igen och sa till
honom på skarpen – i ngt för hög stämma – att skärpa sig, samtidigt som jag
hörde nån säga nåt i stil med ”det hjälper inte att bli arg - det ska vara positivt
att träna” … som om jag inte VISSTE det ! Avslutade iaf – nu på ännu kortare avstånd –
OK !
Jag bröt här
och gick och ”vilade” en stund. Medan jag satt där och kokade inombords, tänkte
jag att jag måste sluta på ett bra sätt. Kanske kunde apportering vara nåt ! Efter några totalt misslyckade försök (han
var även här helt lost i doftfläckar) fick vi tillslut till ett – om inte
jättebra, så OK – avslut. Avrundade direkt efter med fjärren, som gick jättebra och därmed fick vi verkligen ett bra
avslut, innan vi lämnade appellplan för en skogspromenad, där han skötte sig
exemplariskt och jag som var rädd att han – i början – skulle tvärvända för att
komma tillbaka till tiken.
Bra avslut på
kvällen alltså, även om jag var väldigt ångerfull och kände mig som en dålig
människa.
Kan säga att
vi har varit och tränat ett par gånger sen denna ”katastrofkvällen”, vilket har känts väldigt bra – vi har liksom ”lappat
och lagat” och fått till riktigt glädjefyllda pass, med engagemang (i min
mening) och full focus.