SAMMANBROTT (brukscirkeln)

Alltså - mitt allt, mitt älskade ÖZ, är inte alltid den lättaste hund … känner att jag ständigt går en balansgång, för samtidigt som han är en ”tuff” och cool kille, så är han mjuk och förarvek. Han är också en HANE ut i finger(klo)spetsarna – inte hanilsk och allt sånt där - nej, det jag menar är att han ÄLSKAR TJEJER, men framför allt är han helt fixerad vid dofter …

Den senaste tiden – de senaste 2 mån. – har han sniffat, inhalerat, luktat, dräglat, smackat så tänderna ”skallrar” medan det fullständigt rinner och flödar saliv ur hans mun …

... och kvällens lydnadsträning var INTE annorlunda ... snarare ÄNNU VÄRRE !

FF - han var helt oengagerad och hade svårt att hålla focus mer än 4-5 meter – vi gjorde om och om igen, utan att det blev bättre, iaf inte på raksträcka – han brydde sig inte snörbollen som belöning, gick ngt bättre med en korvbit – fotgåendet blev mkt bättre när vi körde korta sträckor med många svängar  tex zig zag. Jag hade dock nu börjat tappa tålamodet och var mäkta irriterad och tänkte att det MÅSTE nästan var nån av tikarna som löper ... eller vad F_N är det frågan om !

Hopp/sitt – gick helt OK (m. target) – gick fram och belönade sättandet, istället för bollkast-

Platsliggande – vid uppställningen började Özet vädra mot grannhunden och höll samtidigt på att bryta nacken av sig … Jag frågade då om tiken löpte … jomen visst, gjorde hon det . fick senare veta att hon höglöpte. Hur som helst genomförde vi platsen, även om Özet var ”orolig” och agerade ”tittolle”. Lösgjorde sen hundarna för att fortsätta med sittande, vilken blev en smärre katastrof – han la sig och försökte åla sig fram.

Rutan – han sprang rakt igenom och borrade ner nosen i marken (visade sig senare att löptiken hade skickats in i rutan just från det hållet) Jag blev hämtade honom och ”släpade” tillbaka honom - gjorde om (från kortare avstånd) och han upprepade precis samma mönster, jag blev arg igen och sa till honom på skarpen – i ngt för hög stämma – att skärpa sig, samtidigt som jag hörde nån säga nåt i stil med ”det hjälper inte att bli arg - det ska vara positivt att träna” … som om jag inte VISSTE det !  Avslutade iaf – nu på ännu kortare avstånd – OK !

Jag bröt här och gick och ”vilade” en stund. Medan jag satt där och kokade inombords, tänkte jag att jag måste sluta på ett bra sätt. Kanske kunde apportering vara nåt ! Efter några totalt misslyckade försök (han var även här helt lost i doftfläckar) fick vi tillslut till ett – om inte jättebra, så OK – avslut. Avrundade direkt efter med fjärren, som gick jättebra och därmed fick vi verkligen ett bra avslut, innan vi lämnade appellplan för en skogspromenad, där han skötte sig exemplariskt och jag som var rädd att han – i början – skulle tvärvända för att komma tillbaka till tiken.

Bra avslut på kvällen alltså, även om jag var väldigt ångerfull och kände mig som en dålig människa.

Kan säga att vi har varit och tränat ett par gånger sen denna ”katastrofkvällen”,  vilket har känts väldigt bra – vi har liksom ”lappat och lagat” och fått till riktigt glädjefyllda pass, med engagemang (i min mening) och full focus.