JAKTKURS - 7 (m&b)

Idag träffades vi vid Ljungsslätt (el-ljussp.) och det stod vatten på schemat. Jag måste nog säga att jag var full av positiv förväntan när det gäller Özet, eftersom han FRIVILLIGT hade badat vid ett flertal gånger redan.  Och med frivilligt menar jag att han har gått i för att han verkligen tycker det är skönt och njuter av att simma, men då har ju IGÅNGARNA  varit i gamla bekanta miljöer. Och det där med igångar, skulle fortfrande visa sig vara det stora problemet ...

Vi delades in i två grupper (4st/gr.), som vandrade iväg till var sin sida (50-70m) av en vik. Özet& Jag i Barbros grupp och de andra i Mariannes ggrupp. Respektive sida kastade markeringar åt sidan mittimot …

Inledde med 2 enkel markeringar
Özet började direkt söka sig till ett  – som han själv tyckte – bättre ställe att gå i ifrån, utan att för den sakens skull hitta nåt som faktiskt var bättre. Jag kallade tillbaka (vilket inte var det lättaste) och Barbro kastade en markering från vår egen sida, vilket då ju bättre – därefter skickades han på en av Marianne kastad markering, vilket gick OK (dock ej överlämn.)

Fortsatte därefter (efter ”laget runt”) med att vi fick välja mellan en dubbelmarkerig resp. enkelmark. + linjetag (utsmygen). Jag valde dubbeln med tanke på att jag trodde synretningen skulle vara bäst.

Özet började åter söka sig till ett ”bättre” ställe att gå i ifrån och när han inte gjorde det, tog han sig en liten ”walk about” och kom denna gången INTE tillbaka, när jag försökte ropa in honom, utan jag fick gå och hämta honom. Och sen …

Jag  - vill du inte gå i när/där jag vill, så får du sitta här och kolla när Riva apporterar istället !
Özet - äh, det skiter väl jag i … hon får väl bada och simma bäst hon vill … jag väääägrar gå i, så länge det är så där dyig botten !

För att göra en berättelse som kunnat bli hur lång som helst, lite kortare, så avslutade vi med att Barbro kastade ett flertal dummies i sankmarken och varje kast kastades allt närmare vattnet, för att slutligen hamna nån meter ut i vattnet. Allt gick strålande fram till just den sista … en bit ut i vattnet, tvekade/backade han så fort han kände att han började sjunka i dyn. Jag fick ett tecken att hålla tyst, medan Barbro istället agerade ”hjälp” så han till slut kom över sitt obehag och ”vältrade” sig i.   

Jag själv blev lika lycklig som Özet, då jag såg hur glad han blev när han hade lyckats ! Och pricken över i't var när vi, vid p-platsen, fick oss en liten chatt med några av våra lydnadskompisar.

På kvällen åkte vi – Özet&jag – upp till klubben för att läka de värsta såren efter den misslyckade lydnaden i torsdags, vilket lyckades riktigt bra.