EN HELT (O)VANLIG LUNCHPROMENAD

Inlägg från förra bloggen (ozet.bloggproffs.se)

Onsdag 24 febr.
Jag hörde bilen köras in på garage-nerfarten, jag hoppade ner från soffan eller kanske låg jag på hallmattan ?? Stod förväntansfull och väntade på att dörren skulle öppnas … och yeeeaa, där är du ju, ääääntligen kommer du matte ! Efter mycket snurr och hopp och många blöta pussar mynnade vår hälsningscermoni ut i att jag sprang (i vanlig ordning) och hämtade det som låg närmast, denna gång min födelsedagspresent (bläckfisken) som FAKTISKT fortfarande “lever” … så det så ! Härjade omkring med den ett tag och sen tyckte - trodde - matte jag behövde ut och kissa - Ut och kissa nu ! Nähä - jag behöver inte det … just nu iallafall … för nu ska jag bita på Mikkel lite. - Ja, ja gör det då - så kan jag äta undertiden.
Och i nästa ögonblick var vi på väg ut i skogen vid Partille BK. Matte trodde sig veta en perfekt tur - i vanliga fall är den alldeles lagom lång, på ca 1 tim. Men NU var den långt ifrån lagom. Vi hade PULSAT - matte fotat som en galning - i ca 1/2 timme i ett snöfall, med snöflingor stora som “lovikavantar” (numera är ett “välkänt” uttryck, som sportjourn. Jacob Hård “myntade” under OS) då matte konstaterade att vi nog borde vända. Vi hade bara kommit en 1/4 del av rundan och i helt ospårad snö, som gick mig till ryggen och ovanför mattes knän. Kan säga att jag var tyckte det var jättekul, MEN blev “hängandes” på toppen av snömassan imellanåt - för måste nog erkänna att även en tollarstolle som jag, blev väldigt TRÖTT. Matte tänkte att kanske var det säkrast att tänka på att inte överanstränga lilla mig. Tänker på att sån ansträngning kanske påverkar höfter mm … även om jag nu har hunnit bli 1 år t.o.m passerat 1år. Även om mina höfter kanske inte längre direkt påverkas av ansträngning, så tänker hon så iallafall och vill inte ta några risker. :-/ Hur som helst, vi började gå tillbaka - ha ha - nu i våra egna fotspår och genast blev det ju rena “barnleken” att ta sig fram.
BILDSERIE
Matte fortsatte att fota men helt plötsligt stannade hon till och sa - Stanna Özet ! och då gjorde jag det, jag gör ju alltid hon säger - ha ha ! Du går ju som en “hjulbent” …. ja, jag vet inte vad !!! Sen började hon tafsa och pilla mig mellan bena … nejmen sluta nu, tyckte jag ! - Nämen stå still lille gubben, du har ju hela byxorna fulla av “dingeledong’er” ! Osså “drog” hon i dom där snöklumparna. Nämen, sluta nu, jag fixar dom själv, matte ! - Nä stå still nu, så ska vi se om jag inte kan göra dig nåt kilo lättare. Osså pillade hon vidare och tillslut fick jag springa iväg. Åh JÖSSES - det kändes som jag lättade från marken (snön) “Titta jag svävar”, tappade mark(snö)kontakten så att säga …
När vi nästan var tillbaka vid bilen, stannade matte upp, började “slå” på sin jacka - kände igenom varje ficka, med en alldeles vild och galen blick. Tur att man under detta året har “lärt” känna mattes kroppsspråk, även om det fortfarande finns ett och annat att lära.
- FAN i helv….te …. jag har tappat kameran ! Åh, ska vi leka matte ? Nej, hoppa inte, vi ska inte leka Özet ! Jag kommer aldrig att hitta den, men måste ju chansa att jag lyckas hitta den. FAAAANNNN … och jag som hade så många bilder i den och har tagit så många kort nu. SUCK ! Kom här, nu vänder vi, VA ? Yyeess, ska vi gå en runda till ? - Nä nä, inte dra (jag hade nu blivit kopplad) … du ska gå bakom mig … BAAAKOM … duuuktig kille ! Jaha, och hur länge ska vi gå så här ? Ohoops - osså hade jag gått rätt in i mattes ben - hon hade alltså helt plötsligt bara STANNAT - bara så där ! Böjde sig ner och vispade omkring med handen i snön - åhhh, jag hjälper dig gärna, matte. - nähä, här låg den (nog) inte - kom, nu fortsätter vi …. BAAAKOM … och handvispandet, upprepade sig ett antal gånger, men allt hon fann var bara ett och annat gammalt löv.
Helt plötsligt vände vi IGEN !!!! VA ? Ska vi redan vända ? Rätt som det var stannade hon till och satte mig ute i den djupa snön, vid sidan av våra fotspår. Osså gick hon över på andra sidan, det var visst där hon “skällde” lite på mig långt innan hon upptäckte att hon tappat kameran, när jag hade hittat nåt smaskigt under snön. Hon började även här “syna/scanna” snön och efter en stund skymtade hon något mörkt under snön (trots imma och snö på glasögonen) och DÄR låg den !
Givetvis hade hon glömt stänga fickan och när hon böjde sig ner, när hon skällde på mig, hade kameran trillat ur fickan. Men nu var hon glad igen och hon släppte mig, så jag äntligen kunde springa igen. Men snart hade jag åter fått dom där tunga dingeledongerna i byxorna - det är ju aningen obehagligt när dom slår mot benen och det “drar” i pälsen. Usch ! Men nu började vi återtåget till bilen och när jag väl intagit min plats i bilen började jag min självhjälp och kunde befria mig från de resterande “snökloten” som matte inte fått loss.