Efter frukost i soffan till nyhetsmorgon, drog vi – Özet&jag – till skogs. Åkte till PBK och parkerade bilen, för vidare färd mot Råhultstugan. Åter var ”lillryggan” preparerad med dummys. Vi knatade iväg och gjorde flera apporteringsövningar – både linjetag och markeringar – längst vägen, med riktigt BRA resultat. Vilket kändes riktigt bra, till skillnad igår, då vi – Tommy&jag – hjälptes åt med träningen. Då, inledde Özet jätteduktigt, med de ”vanliga” dummysarna, men avslutade tyvärr desstu sämre, när vi skulle låta honom hämta kanindummyn. Första apporteringen gick hur bra som helst … MEN SEN … då startade han det stora RACET ! Behöver väl knappast någon närmare förklaring HUR det gick till … Men som sagt, IDAG gick det jättebra.
Halvvägs, när vi var på tillbakaväg – varit ute drygt 1 timme – hördes det ett högt grovt skott (9mm?) långt bakom oss. Özet reagerade inte alls. Nån minut senare, när jag sa att han skulle stanna (av vilken orsak minns jag inte) hördes det samtidigt ännu ett skott, vilket Özet nu reagerade på. Slickade öron, en liten ”rusning” framåt, samtidigt som han tittade bakåt – jag fortsatte att gå, utan att varken titta eller bry mig om honom – och Özet travade på som vanligt igen. Sedan upprepade detta sig några gånger, när det sköts igen. Men varje ”rusning” blev kortare och kortare och till slut brydde han sig inte alls … jag hade samtidigt tagit fram snörbollen som vi lekte med … Lite senare låg han och tuggade lugnt på en pinne och var helt oberörd, när det sköts vid flera tillfällen.
MEN när vi sen kom ner/fram till grusvägen, där jag kopplade honom – hörde vi ännu ett skott (kanske det 10-12:e?) och DÅ reagerade han IGEN ! Slickade öron, en liten ”rusning”, samtidigt som han tittade bakåt och så gjorde han ytterligare ett par gånger till, även om ”rusningarna” även här, blev kortare och kortare. Jag tänkte på den senaste skotträningen med Titti, då jag (vi) konstaterade att han kände sig obekväm när han var (är) KOPPLAD. Känner sig klart tryggare lös än kopplad. Men sen upphörde skotten och i samma veva mötte vi Lena, med sina 3 mopsar. Vi slog följe en liten tur i skogen runt appellplanen. Özet försökte leka så gott det gick med dom små ”knubbisarna”. Den som var mest intressant och mest road, var lilla Unni som bara är 5mån. Hon hade täcke på sig, vilket gjorde att hon ibland när Özet ”tryckt” till henne, hamnade på rygg och var tvungen att få lite hjälp med att komma upp igen. Hon låg där likt en spattlade liten skalbagge.
När vi kom fram till bilarna släppte Lena ut Elda som suttit i bilen medan mopsarna hade fått sin promenad. Varför Elda hade suttit i bilen och inte fått vara med på promenaden, får jag berätta om vid nåt annat tillfälle. Men hur som helst – Özet & Elda blev utom sig av lycka och röjde runt på parkeringen, medan vi stod och pratade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar