EN "JOBBIG" HELG !

Helgen inleddes med att jag, hade ställt klockan tidigt i ottan (ca 07) vilket inte händer allt för ofta ! Efter frukost och en kort promenad i skogen tvärs över gatan hemmavid, åkte vi iväg till Lindome för att träffa Maria (instr.) som skulle försöka hjälpa till med att få bukt på Özets skottberördhet. Eftersom jag var en kvart för tidig, tog vi oss en liten promenad och när vi kommit en bit, stötte vi på en kille som avverkade några träd, med MOTORSÅG, alldeles intill vägkanten. Özet tyckte det var halvläskigt och ville helst vända tillbaka, men jag låtsades som det regnade och fortsatte förbi sågandet, med ett Öz som tog dom lååååånga benen före dom andra. Sedan passerade vi allt från stora mjölkkannor, trädgårdstomtar till en skällande hund långt inne i skogen. Özet tyckte det var mycket nytt och läskigt och reagerade med lite osäkerhet. Men efter att ha undersökt ”prylarna” längst vägen, kunde han passera dom samma, med stolt säkerhet på tillbakavägen … tills vi kom till stället, där motorsågandet skett. NU stod killen vid vägen (inget motorljud) och meckade med något … och bl.a låg hans orange hjälm på marken. Özet sträckte sig imot killen och gjorde sig så låååååång han bara kunde … för samtidigt som han var nyfiken ville/vågade han inte riktigt lämna mig. Men när vi tillsammans gick fram för att undersöka grejerna på marken gick det bättre. När vi sedan kom fram till Marias hus, undrade jag var de andra (ytterl. 2 hundar skulle skottträn.) höll hus – jag tänkte, jag ringer väl på då ! Och en nyuppstigen Maria öppnade dörren.
– Nu har du nog missuppfattat tiden – vi träffades FÖRRA lördagen …
– VA ??????????? Men vi sa ju …..
– Nej, vi sa …...
– Jaha, då gjorde vi väl det …..
– Ja, och tyvärr kan jag inte hjälpa dig NU, för jag måste förbereda mig för min 50-årsfest som vi ska ha ikväll.
– Jamen ojdå … GRATTIS … och visst, det förstår jag att du inte har nån tid till skotträning då …

Måste säga att jag blev lite förargad att ingen hade hört av sig, efter att jag inte dykt upp förra lördagen – då hade jag inte behövt åka i onödan denna lördagen. Maria hade trott att jag hade ändrat mig och tagit hjälp på annat håll, sa hon.
Aningen sur och beskviken satt jag och tänkte, på vägen hem, att kanske var det lika bra att det inte blev nåt skott just denna morgonen, då Özet ju verkat lite ”smånojig” under den lilla promenaden.

När vi sen kom hem tog Tommy med sig Özet, för att ta en långpromenad tillsammans med kompisrna Ola och boxern Elda.

Idag (söndag) fortsatte helgen med att Özet & jag tog oss en 2-timmars långpromenad i Delsjöterrängen. Det ”vimlade” av folk – hundfolk, folk utan hund, barnfamiljer, ”vanliga”löpare, ”ovanliga” löpare (orienterare) – tror jag aldrig sett så mycket folk uppe på Getryggen. Det blev mycket av och på, med kopplet den första biten.

Jag hade stoppat valpdummyn i fickan och vi fick till några riktigt bra övningar längs promenaden. Både linjetag och markeringar i ganska varierande miljö/natur + att vi hörde skott från polisens skjutövningar i Kallebäck längst HELA promenaden. Och det bästa av allt – Özet reagerade inte överhuvudtaget.

På hemvägen, när vi sen kom ner till motionsspåret, ”stötte" vi på en av tjejerna från jaktkursen (goldenkl.). Vi slog följe och kom överens om att vi skulle träffas, för att träna gemensamt framöver. Och innan vi skiljdes åt fick Özet göra ett korvsök i ett träd, som Annas son, omsorgsfullt hade tyckt in korvbitar i.

När vi sen kom hem, bytte jag bara kläder och så hoppade vi åter in i bilen igen, denna gången var också Tommy med. Vi skulle nu besöka, dom som ev. skulle bli Özets hundvakt till våren när vi ska åka skidor. När vi kom fram fick vi bekanta oss med div. djur på gården – islandshästarna, bl.a. en nyfiken ettåring som Özet tyckte var aningen påträngande, men måste säga att Özet var ganska cool ändå. Vi gick vidare förbi den stoooora kaninburen eller inhägnaden kanske man ska säga istället. Men Özet hade så mycket annat att utforska, så han noterade inte kaninerna. Men av hönorna var han desto mer intresserad . Han studerade dom medan dom gick och pickade och var mycket fascinerad. Sen gick vi en liten tur i hagarna medan en lycklig Özet, rejsande runt och undersökte varje ”vrå”.

Strax innan vi skulle åka hem, hade jag berättat om Özets skottberördhet och dom hade förklarat att grannen ibland sköt lerduvor – men att dom skulle säga till honom att absolut inte skjuta den veckan Özet är där. En stund senare när vi PRECIS hade satt in Özet i bilen och stängt dörren, och vi själv stod utanför och pratade, hoppade vi alla till av ett SKOTT som dundrande brändes av från grannens håll. DENNA smällen var definitivt inget lerduveskytte, kunde vi alla konstatera. Vi tog oss för hjärtat och undrade vad det var för ammunition och hur Özet hade tagit smällen, samtidigt som vi inte ville ge honom nån uppmärksamhet. Man kan inte se honom i bilen om man inte går tillräckligt nära, så vi fortsatte istället att babbla för att försöka få det att låta som det gjorde innan smällen. Efter en liten stund när vi skulle sätta oss i bilen, såg vi att Özet verkade helt oberörd – vad det verkade i alla fall. Men VILKEN TUR att Özet satt I BILEN, vid smällen säger jag bara.

Hur som helst åkte vi därifrån, nöjda och glada - var säkra på att Özet kommer att få det bra där.


Sen hemkomsten kan vi konstatera att vi aldrig tidigare sett Özet så här trött.....