Berättar ju lite då och då hur livet med Özet och hans sjukdomsbild framskrider och igår upplevde jag något jag inte gjort på länge. Visst - han leker med lillebrollan- om inte för jämnan så iaf ganska ofta - och han blir själaglad när vi kommer hem från jobbet, springer omkring med sina leksaker i munnen, hoppar och studsar precis som han alltid har gjort. MEN det är nåt som saknas och det ÄR nåt med BLICKEN. Har den senaste tiden varit mer bekymrad över Özet än tidigare, eftersom jag upplevt att han tappat gnistan och ofta visar en sorgsen blick.
Tror att det förstås är en kombination av många saker, som tex att en lillebror kom in och "rörde till" i hans liv. Träningsdosen blir inte längre den han är van vid, pga att hans kropp inte orkar - huvudet vill mer kroppen. Han får inte längre springa omkring i skogen som tidigare, då han bara tycks fokusera på hjorttryffel som han älskar så, men inte längre tål (är överkännslig mot ALLT utöver sitt specialfoder). Den tidigare goda aptiten har åter "dött" (efter foderbytet i somras, då han även åt torrfodret som belöningsgodis) och han har den senaste tiden ätit dåligt. Dessa foder är tydligen - tyvärr - inte lätta att smaksätta och nu har vi kommit till den tidpunkt som vi befarade skulle komma, nämligen att han även börjat rata detta fodret. Vi började därför nyligen blanda i burkmat (samma innehåll) vilket vi har förhalat, då vi varit/är rädda för att den tid kommer då han börjar rata burkmaten oxå. Vi tar liksom en dag i taget !
MEN nu till den värme jag kände idag vid vår lunchpromenad. Det smärtar oerhört att inte kunna ge honom nåt belöningsgodis som han uppskattar och inte heller känns det lättare när man ger Rejs och inte kan ge Özet samma belöning. Så idag fyllde jag en snusdosa med burkmaten och efter att han fått första belöningen ur dosan, märkte jag hur han tände till och blev under hela promenaden hur följsam som helst. Han fick gå lös och hade ingen större dragning åt hjorttryffeln, även om han gjorde några få försök – men då kunde jag bara säga ett milt nej och han bröt för att i nästa ögonblick komma som ett skott. Jag blev så glad och en gnutta hopp tändes då jag åter såg GLÖDEN i hans ögon.
På kvällen tog vi en sväng runt motionsspåret vid Kåsjön. Turen blev inte så rofull som jag först hade trott. Skogen vimlade nämligen av ljuskäglor som spred sitt ljus kors och tvärs. När vi gick där på spåret kunde man följa och se pannlampor närma sig spåret och ut ur skogen hoppade flera ”mini”nattorienterare, utan att tänka på att vi på spåret blev bländade. Kan säga att det inte var några billiga Clas Olsson lampor ! Och som om inte DET räckte med dessa orienterare, så mötte vi ”vanliga” motionärer, som kom både framför och bakom oss. Det var stört omöjligt att få hundarna att gå bredvid varandra under en längre sträcka. Eftersom Rejs stretar aningen, upplever jag att jag har mest kontroll om jag har honom närmast mig och Özet utanför Rejs. Men icke – Özet envisas att vilja gå närmast mig … Trassligt värre vilket resulterar i en något irriterad matte !
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar