Skulle
jag inte sagt … att sovmornarna börjar bli allt längre. Var ju helt slut efter
gården, men trots det hade jag svårt att somna. Mest berodde det på att Rejs
var orolig och hade svårt att koppla av. Det började med att han ramlade ner
från sängen två gånger, gnydde från och till, visste inte om han hade ont efter
fallen, eller om han enbart var trött, eller om han var nödig. Klart att jag
visste att han var trött, men kunde ju inte nonchalera ifall han var nödig, så
det blev ett himla rännande mellan sängen och trädgården … men nåt som iaf var
positivt var att han kissade varje gång.
Även
denna morgonen blev det ett fasligt rejsande, undrar om detta är på väg att bli daglig rutin !?!?
Vi
tog en promenad t&r i ”hemmaskogen”, enda upp till toppen. Rejs åkandes i
min famn mesta delen förstås …
På
eftermiddagen höll jag på att få en hjärtattack i samband med när Özet o Rejs
lekte i trädgården. Rejs skrek plötsligt till och fortsatte skrika samtidigt
som det såg ut som om han släpade ena bakbenet efter sig. Jag trodde hans ben
hade gått av eller åtminstånne gått ur led, men något lugnande var dock att han
lugnade ner sig så fort jag lyfte upp honom i famnen, men han hoppade på tre
ben när jag testade att sätta ner honom på marken. En hysterisk matte ringde till
Tommy ... REJS HAR SKADAT SIG ... som menade (mkt riktigt) att jag skulle lugna
ner mig vilket jag så småningom också gjorde, särskilt som Rejs efter
ytterligare en stund hade slutat halta och sprang som vanligt – nu dock utan att
vara ”påhejad” av Özet. Men Tommy som känner mig förstod att jag behövde ”stöd”
och kom därmed hem aningen tidigare än tänkt. Sen fortlöpte fredagskvällen som
så många gånger förr, med semla som inledning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar