VÅR FÖRSTA OFF. AGILITYTÄVLING

Idag var då dagen D, då vi skulle göra vår officiella tävlingsdebut i agility, Semla o jag. M/L/XL gick i första blocket med start på morgonen och såklart skulle det vara SVINKALLT med bara ett par +grader och Semla som är så frusen. Det hade både haglat och snöat kvällen innan, men även om planen var blöt så var det iallafall barmark på planen, vilket det tydligen inte hade varit på en annan agilitytävling i regionen – dom hade plogat planen och körde sin tävling trots allt.

”Rustad till tänderna”, med hage, filtar, täcke för Semla och lager på lager principen för min egen del - långkalsingar, termokjol, tröjor, kappa och kängor resp. ”springskor” – jag hatar att frysa och kände att jag hade förberett oss bra.

Efter mätning (domaren brydde sig inte ens om att mäta exakt, utan konstaterade bara att hon var +50 – inga tveksamheter här inte, sa hon med ett skratt (tror hon är ca …….. cm) blev det en stunds väntan och trevliga möten – både kursare, instr. och andra – innan det blev banvandring. Kände inte att det var några större konstigheter med banan, men hörde att många oroade sig för slalomet som var placerat precis parallellt med sekretariatet. Just DET bekymrade mig inte så mycket, utan det som jag trodde/visste skulle bli svårt, var ju förstås GUNGAN (vilket den också blev). Vad jag inte visste DÅ, var att hon blev starkt påverkad av tävlingsmiljön, med speaker, alla tält och folk/hundar runt banan.

OBS bilden är från hoppklassen o det är Cristina Beskow är i banan

Först ut var alltså Agilityklassen och vi hade startnummer 4:a.
Så här löpte loppet innan det tog slut pga disk ! När jag satte henne inför starten, såg jag att hon liksom satt och drömde sig bort, verkade vara i en annan värld. Men hon vaknade iaf när jag ropade på henne och vi körde igång. Började med ett hinder, fortsatte över balansen – yiiha sa Semla och sprang snabbt över och tog ett skutt över kontaktfältet (måste backa i träningen där) fortsatte fint över 3 (eller4:a) hinder innan en tunnel – sista hindret innan tunneln stod i hörnet av banan och strax utanför satt publik – öhhh … dom måste ju sitta där för min skull, så dom måste jag hälsa på, sa Semla, men jag lyckades hejda henne och fick henne igenom tunneln, över hindret efter tunneln och mot GUNGAN (ca 90gr. efter hindret) MEN i Semlas blickfång (rakt fram efter hindret) stod ju hennes älskade balansbom, som jag inte hann hejda henne att ta = disk – kallade tillbaka henne och tog gungan – hon hann springa ända upp och ut på ”brädan”, innan hon blev överrumplad av att den började vippa över, med påföljd att hon tog ett jättespång rätt ut i luften – oops – äh skit i det Semla – mot slalo-met som stod 90 gr. efter gungan och parallellt med sekretariatet – inga problem varken med ingången eller närheten till sekretariatet – och därefter bröt jag och hon fick sin belöning.
Vad jag inte visste då, var att vi hade fått köra vidare banan om jag velat det. Men vad jag retade mig mest på, var att jag efterklokt kom på att jag givetvis skulle tagit gungan en gång till – suck !

Medan vi väntade på Hoppklassen, blev det allt skönare väder t.o.m. solen visade sig imellanåt. Undertiden hade också husse kommit för att titta, vilket ju var jättekul. Kul var också att han efter att ha sett flera ekipage, konstaterade och faktiskt förstod, hur svårt det är dvs hur lätt det är, att hundarna tar fel hinder och därmed blir diskade.

Till slut, efter lång väntan inkl. kissepause, var det då dags för vår 2:a start, nu Hoppklass och med start-nummer 18. Under banvandringen var vi flera som hade konstaterat att vi tyckte banan var riktigt klurig, med flera mer eller mindre svårigheter. Märkte redan under uppvärmningen att hon var trött och såg sen när vi skulle starta att hon åter satt och drömde sig bort, men nu hade hon fokus på ”koppeltjejerna” och undrade vad dom höll på med. Men hur som helst körde vi igång – inte med den högsta farten, men hon betade av hinder efter hinder – ibland med trav i mellan hindrena, men hon var duktig och det flöt på. Den ”svårigheten” jag mest hade befarat gick riktigt bra, kanske tackvare hennes låga fart, vem vet – också slalomingången gick super – och till slut var vi i mål – och då felfria, men med ett litet sketet tidstillägg på mindre än 2 sek. Men what a heck, en 0:a på vår allra första tävling, det var jag supernöjd med.

Sammanfattningsvis förstår jag att hon (och jag) behöver tävlingsrutin i dessa stökiga miljöer som agilitytävlingarna innebär. Även om hon är en riktig cooling, så blev hon ju uppenbarligen jättepåverkad. Hon kommer aldrig komma upp i en BC’s fart, men kanske bli desto hindersäkrare.

Träna vidare med kontaktfälten och gungan – hur ska hon lära sig skillnaden på gungan och balansen – och allt det andra förstås ? Länge sen jag skrev så här långt inlägg, men är det premiär så är det. Det lär inte bli långa i framtiden …