ÖIJARED

Idag gick färden åter till Öijared och när jag kom till parkeringen stod där 2 stora bilar (hund) och några tjejer höll på kring bilarna. Ok, tänkte jag, dom ska säkert träna i skogen och började vår promenad åt motsatt håll - gick iväg, medan jag slängde en blick bakåt, ifall det skulle dyka upp lösspringande hundar. Tillslut kände jag mig trygg och släppte mina hundar. 

Det båste kraftigt (o iskallt) och hundarna började vädra kraftigt efter ett tag (kullen, ihöjd med g:a torpet). Kopplade upp Semla, medan Rejs fick fortsatt frihet tills han fick kraftig vittring på något och satte av, jag lyckades bryta honom efter ca 20 meter och han kom tillbaka glatt och käckt - puh! Sedan fick dom gå kopplade förbi hela "viltstråket", men kunde släppa dom igen en stund senare i höjd med det andra torpet. 

När vi gick ner för backen, vid korthålet på höjden, såg jag en snitsel och tänkte - aha, spårstart - samtidigt som jag/vi hörde tjoande (beröm) från skogen mittemot fairway'n framför oss. Tänkte, hummm ... hur många är dom, har dom lösa hundar, är det folk/hundar på ängen (det g:a hålet) som vi kommer passera ?Men det gick bra, såg inte, men hörde dom ... 

Trots viltkänning och mycket koppel på rundan, blev det en härlig promenad och bonus var att vi klarade oss från regnet (lite skvätt bara). 

Innan hemfärd, hade jag tänkt att åka ner till "vagnstallarna" för att kolla möjligheter till specialsöksträning, men avstod, då jag skulle fått en långsam banarbetare framför mig.