Helgen inleddes med att jag, hade ställt klockan tidigt i ottan (ca 07) vilket inte händer allt för ofta ! Efter frukost och en kort promenad i skogen tvärs över gatan hemmavid, åkte vi iväg till Lindome för att träffa Maria (instr.) som skulle försöka hjälpa till med att få bukt på Özets skottberördhet. Eftersom jag var en kvart för tidig, tog vi oss en liten promenad och när vi kommit en bit, stötte vi på en kille som avverkade några träd, med MOTORSÅG, alldeles intill vägkanten. Özet tyckte det var halvläskigt och ville helst vända tillbaka, men jag låtsades som det regnade och fortsatte förbi sågandet, med ett Öz som tog dom lååååånga benen före dom andra. Sedan passerade vi allt från stora mjölkkannor, trädgårdstomtar till en skällande hund långt inne i skogen. Özet tyckte det var mycket nytt och läskigt och reagerade med lite osäkerhet. Men efter att ha undersökt ”prylarna” längst vägen, kunde han passera dom samma, med stolt säkerhet på tillbakavägen … tills vi kom till stället, där motorsågandet skett. NU stod killen vid vägen (inget motorljud) och meckade med något … och bl.a låg hans orange hjälm på marken. Özet sträckte sig imot killen och gjorde sig så låååååång han bara kunde … för samtidigt som han var nyfiken ville/vågade han inte riktigt lämna mig. Men när vi tillsammans gick fram för att undersöka grejerna på marken gick det bättre. När vi sedan kom fram till Marias hus, undrade jag var de andra (ytterl. 2 hundar skulle skottträn.) höll hus – jag tänkte, jag ringer väl på då ! Och en nyuppstigen Maria öppnade dörren.
– Nu har du nog missuppfattat tiden – vi träffades FÖRRA lördagen …
– VA ??????????? Men vi sa ju …..
– Nej, vi sa …...
– Jaha, då gjorde vi väl det …..
– Ja, och tyvärr kan jag inte hjälpa dig NU, för jag måste förbereda mig för min 50-årsfest som vi ska ha ikväll.
– Jamen ojdå … GRATTIS … och visst, det förstår jag att du inte har nån tid till skotträning då …
Måste säga att jag blev lite förargad att ingen hade hört av sig, efter att jag inte dykt upp förra lördagen – då hade jag inte behövt åka i onödan denna lördagen. Maria hade trott att jag hade ändrat mig och tagit hjälp på annat håll, sa hon.
Aningen sur och beskviken satt jag och tänkte, på vägen hem, att kanske var det lika bra att det inte blev nåt skott just denna morgonen, då Özet ju verkat lite ”smånojig” under den lilla promenaden.
När vi sen kom hem tog Tommy med sig Özet, för att ta en långpromenad tillsammans med kompisrna Ola och boxern Elda.
Idag (söndag) fortsatte helgen med att Özet & jag tog oss en 2-timmars långpromenad i Delsjöterrängen. Det ”vimlade” av folk – hundfolk, folk utan hund, barnfamiljer, ”vanliga”löpare, ”ovanliga” löpare (orienterare) – tror jag aldrig sett så mycket folk uppe på Getryggen. Det blev mycket av och på, med kopplet den första biten.
Jag hade stoppat valpdummyn i fickan och vi fick till några riktigt bra övningar längs promenaden. Både linjetag och markeringar i ganska varierande miljö/natur + att vi hörde skott från polisens skjutövningar i Kallebäck längst HELA promenaden. Och det bästa av allt – Özet reagerade inte överhuvudtaget.
På hemvägen, när vi sen kom ner till motionsspåret, ”stötte" vi på en av tjejerna från jaktkursen (goldenkl.). Vi slog följe och kom överens om att vi skulle träffas, för att träna gemensamt framöver. Och innan vi skiljdes åt fick Özet göra ett korvsök i ett träd, som Annas son, omsorgsfullt hade tyckt in korvbitar i.
När vi sen kom hem, bytte jag bara kläder och så hoppade vi åter in i bilen igen, denna gången var också Tommy med. Vi skulle nu besöka, dom som ev. skulle bli Özets hundvakt till våren när vi ska åka skidor. När vi kom fram fick vi bekanta oss med div. djur på gården – islandshästarna, bl.a. en nyfiken ettåring som Özet tyckte var aningen påträngande, men måste säga att Özet var ganska cool ändå. Vi gick vidare förbi den stoooora kaninburen eller inhägnaden kanske man ska säga istället. Men Özet hade så mycket annat att utforska, så han noterade inte kaninerna. Men av hönorna var han desto mer intresserad . Han studerade dom medan dom gick och pickade och var mycket fascinerad. Sen gick vi en liten tur i hagarna medan en lycklig Özet, rejsande runt och undersökte varje ”vrå”.
Strax innan vi skulle åka hem, hade jag berättat om Özets skottberördhet och dom hade förklarat att grannen ibland sköt lerduvor – men att dom skulle säga till honom att absolut inte skjuta den veckan Özet är där. En stund senare när vi PRECIS hade satt in Özet i bilen och stängt dörren, och vi själv stod utanför och pratade, hoppade vi alla till av ett SKOTT som dundrande brändes av från grannens håll. DENNA smällen var definitivt inget lerduveskytte, kunde vi alla konstatera. Vi tog oss för hjärtat och undrade vad det var för ammunition och hur Özet hade tagit smällen, samtidigt som vi inte ville ge honom nån uppmärksamhet. Man kan inte se honom i bilen om man inte går tillräckligt nära, så vi fortsatte istället att babbla för att försöka få det att låta som det gjorde innan smällen. Efter en liten stund när vi skulle sätta oss i bilen, såg vi att Özet verkade helt oberörd – vad det verkade i alla fall. Men VILKEN TUR att Özet satt I BILEN, vid smällen säger jag bara.
Hur som helst åkte vi därifrån, nöjda och glada - var säkra på att Özet kommer att få det bra där.
Sen hemkomsten kan vi konstatera att vi aldrig tidigare sett Özet så här trött.....
söndag 14 november 2010
söndag 7 november 2010
JAKTKURS FÖR TITTI & REGINA 5
Idag var den sista avslutningen av raden av höstens kurser och denna gången var det Tittis & Reginas jaktkurs.
Özet tog fram de flesta av sina sämsta egenskaper ur sitt register … morgonen inleddes med att han snodde min macka och när dagens kursövningar skulle börja, satte cirkusen igång …. hur irriterande var inte alla hans "flipperspel" och hans utflykter …
Igentligen skulle jag vilja dra ett grovt streck över hela dan,
.jpg)
men eftersom han är mitt BÄSTA ÖZ trots allt, så kommer jag ändå att plita ner mina tankar om dagens händelser …
Som sagt, morgonen började med att Özet snodde min ”kursmacka” som jag lagt på köksbänken. Jag som bara skulle gå på toa. Medan katten är borta dansar råttan på bordet ….
Sen, efter ankomsten till kursen och lite info om upplägget av dagens övningar, satte den ”riktiga” cirkusen igång.
Stadga med störning - Özet som vanl. säkerheten själv (men i väntan …. ett flertal ”flipperspel”)
Inkallning 1 - Özet mönstervovve (men i väntan …. ett flertal ”flipperspel”)
Inkallning 2 – Özet jätteduktig, som satt kvar, trots att de flesta andra hundarna började rejsa – ALLA på än gång. Själva inkalln. inte heller några problem.
Jaktfot – Özet duktig (men i väntan …. hade Özet ett flertal ”flipperspel”)
Minnesövning för oss förare - (i väntan/medan bollarna slungades iväg …. passade Özet på att smyga iväg utan att jag märkte det. Det var inte förrän någon sa att – nu promenerar din hund iväg … - VA ? Jag snurrade runt och fann då Özet spatsera - mycket målmedvetet - bort till de parkerade bilarna, där han gick och snusade som värsta ”myrsloken” …. med mig i hasorna !
Mera stadga – SVÅR övn. där alla hade svårt att sitta kvar. Jag upplevde att Özet reste sig pga av osäkerhet – likt lydnadens platsliggande.
Stoppsignal – DÄR var det nog mest JAG själv som inte hade focus. Jag blev senare efterklok och kom på att jag hade använt en längre signal, än den jag normalt använder … suck … vad trött jag blir på mig själv !
Dirigering och UT-tecken – Özet duktig, även om han var lite ofocuserad imellanåt.
Kombination av Linjetag/Markering – Linjetaget var OK. Markeringen, där tappade han focus och sniffade upp en hästskit istället. Det andra försöket gick utmärkt.
Mera markeringar – Ganska OK, men dock inga ”spikar” !
Özet tog fram de flesta av sina sämsta egenskaper ur sitt register … morgonen inleddes med att han snodde min macka och när dagens kursövningar skulle börja, satte cirkusen igång …. hur irriterande var inte alla hans "flipperspel" och hans utflykter …
Igentligen skulle jag vilja dra ett grovt streck över hela dan,
.jpg)
men eftersom han är mitt BÄSTA ÖZ trots allt, så kommer jag ändå att plita ner mina tankar om dagens händelser …Som sagt, morgonen började med att Özet snodde min ”kursmacka” som jag lagt på köksbänken. Jag som bara skulle gå på toa. Medan katten är borta dansar råttan på bordet ….
Sen, efter ankomsten till kursen och lite info om upplägget av dagens övningar, satte den ”riktiga” cirkusen igång.
Stadga med störning - Özet som vanl. säkerheten själv (men i väntan …. ett flertal ”flipperspel”)
Inkallning 1 - Özet mönstervovve (men i väntan …. ett flertal ”flipperspel”)
Inkallning 2 – Özet jätteduktig, som satt kvar, trots att de flesta andra hundarna började rejsa – ALLA på än gång. Själva inkalln. inte heller några problem.
Jaktfot – Özet duktig (men i väntan …. hade Özet ett flertal ”flipperspel”)
Minnesövning för oss förare - (i väntan/medan bollarna slungades iväg …. passade Özet på att smyga iväg utan att jag märkte det. Det var inte förrän någon sa att – nu promenerar din hund iväg … - VA ? Jag snurrade runt och fann då Özet spatsera - mycket målmedvetet - bort till de parkerade bilarna, där han gick och snusade som värsta ”myrsloken” …. med mig i hasorna !
Mera stadga – SVÅR övn. där alla hade svårt att sitta kvar. Jag upplevde att Özet reste sig pga av osäkerhet – likt lydnadens platsliggande.
Stoppsignal – DÄR var det nog mest JAG själv som inte hade focus. Jag blev senare efterklok och kom på att jag hade använt en längre signal, än den jag normalt använder … suck … vad trött jag blir på mig själv !
Dirigering och UT-tecken – Özet duktig, även om han var lite ofocuserad imellanåt.
Kombination av Linjetag/Markering – Linjetaget var OK. Markeringen, där tappade han focus och sniffade upp en hästskit istället. Det andra försöket gick utmärkt.
Mera markeringar – Ganska OK, men dock inga ”spikar” !
torsdag 4 november 2010
TÄVLINGSLYDNAD - 10
Onsdag 3 november
Så här års sker den ena kursavslutningen efter den andra och ikväll var vi framme vid lydnadskursens sista gång.
Den senaste månaden har det regnat nästan oavbrutet – åtminstånne har det regnat VARJE dag och igår kväll var inget undantag. Så på en, återigen plaskblöt appellplan och i hällande regn - som visserligen upphörde i slutet - hade vi en liten nerbantad lydnadstävling. Momenten var linförighet, platsläggande, inkallning, hopp, tandvisning och platsliggande.
Özet var överraskande duktig, med tanke på bötan. Det var bara vid inkallningen, som han överraskade med att bli stående efter ingången ! Jag märkte ingenting, eftersom jag tittade rakt fram och inte ner på honom.
När vi skulle utföra den numera följetången "platsliggande", så hade jag bestämt mig för att inte gå ifrån Özet längre än ett par meter. Jag höll mig till planen, vilket fungerade utmärkt - han låg hela tiden - visserligen luktande han något i gräset, vilket jag vänligt med bestämt avbröt, genom att gå fram till honom och "muttra" lite.
Ska nu göra ett litet break från lydnaden ett tag framöver och ta nya friska tag när det våras.
Så här års sker den ena kursavslutningen efter den andra och ikväll var vi framme vid lydnadskursens sista gång.
Den senaste månaden har det regnat nästan oavbrutet – åtminstånne har det regnat VARJE dag och igår kväll var inget undantag. Så på en, återigen plaskblöt appellplan och i hällande regn - som visserligen upphörde i slutet - hade vi en liten nerbantad lydnadstävling. Momenten var linförighet, platsläggande, inkallning, hopp, tandvisning och platsliggande.
Özet var överraskande duktig, med tanke på bötan. Det var bara vid inkallningen, som han överraskade med att bli stående efter ingången ! Jag märkte ingenting, eftersom jag tittade rakt fram och inte ner på honom.
När vi skulle utföra den numera följetången "platsliggande", så hade jag bestämt mig för att inte gå ifrån Özet längre än ett par meter. Jag höll mig till planen, vilket fungerade utmärkt - han låg hela tiden - visserligen luktande han något i gräset, vilket jag vänligt med bestämt avbröt, genom att gå fram till honom och "muttra" lite.
Ska nu göra ett litet break från lydnaden ett tag framöver och ta nya friska tag när det våras.
JAKTKURS FÖR LENA&MARIA 6
Lördagen den 30 oktober
Medan Özets kullsyskon (alla utom Lykke), var i Sthlm och gjorde MH-test, var Özet&jag på jaktkursavslutn. hos Maria i Lindome. Vid ankomsten möttes vi av Mia, som delade ut våra fina specialbeställda kanindummys. Det var inte bara jag som tyckte dom var fina - det tyckte Özet oxå, som genast tyckte - åh en ny hårig kompis och började slita och skaka "kaninen" ... - nähä du min vän - här leks inte med nån kanin, här inte - den ska du lära dig att bära med ett lagom "varsamt" grepp …
Sedan vandrade vi alla upp i skogen, för att samlas för lite information om kvällens aktiviteter. Det verkar som varje kurs med lite självaktning, har nån form av tävling som avslutning och det gällde även förstås vår kurs. Vi delades in i tre lag (4ekipage/lag), där instruktörerna redan bestämt lagindelningen.
Momenten var : Stadga / Markering / Sök.
I stadgan och markeringen skulle en deltagare (dock inte samma delt. i båda mom.) skulle avstå, medan samtliga skulle delta i söket.
Vi fick inte veta exakt vad momenten gick ut på - VILKA/VAD som var svårigheterna - förrän det var dax att att utföra resp. moment !
I vårt lag, var det INGEN ville avstå minsann - ALLA var säkra och trodde på sina hundar ! JAG oxå - jag vet ju vad/att vi kan, Özet & jag ! Men jag vet ju att nån, inte borde vara så stöddig i vår grupp iallafall ... no names ! Jag hörde i efterhand att de andra lagen hade betydligt mer ödmjuka deltagare och villigt avstått för sina lagkamraters skull.
Stadgan – gick ut på att vi skulle gå jaktfot (lös hund) medan det kastades bollar och dummys som störning. Özet skötte sig exemplariskt, medan en av de andra hundarna (fortf. inga namn)tog bollar flera gånger.
Markeringen (enkel) – var indelad i tre svårighetsgrader – lätt = nedanför kullen – medel = uppe PÅ kullen – svår = BAKOM kullen.
Alla dom andra var säkra (ville chansa) på att deras hundar skulle klara den svåra markeringen och därmed avstod jag, eftersom jag "bara" kunde tänka mig en medel. MEN det var bara Martina, som med sin labb fixade den – hur LÄTT som helst = så duktigt ! Törs man säga att jag log lite i mjugg, då dom andra var lite väl kaxiga i mitt tycke ! Bra att tro på sin hund - men ibland måste man väl ändå vara lite realistisk oxå ...
Söket – bestod av massor av olika prylar – allt ifrån vilt (1 kråka o 1 mås/trut?), dummys och leksaker (mjukisdjur o bollar) plastlock och petflaskor mm.
NU behövde alltså ingen avstå, utan ALLA skulle vara med.
Innan det var vår tur, hade jag märkt att Özet vädrat efter kråkan, efter att den hade blivit utplacerad. Så när det sen var vår tur, riktade jag honom ifrån kråkan - för att jag befarade att Özet skulle ev. ta kråkan och rejsa iväg, för att kanske t.o.m. börja knapra på den - som det matvrak han är ! MEN - döm av min förvåning (ha ha) när jag sänt ut honom – han tvärvände och sprang genast åt "kråkhållet" ... kan säga att jag han tänka en hel del ... MEN - när jag hörde Marias (som stod placerad ute i skogen) uppmuntran förstod jag (själv såg jag ju inte vad som försegick) att Özet nog var på ingång, så jag började kalla in. Och gissa om jag blev paff, då jag upptäckte att han kom med kråkan i "högsta hugg". Han släppte den visserligen, nån meter framför mig, men vad gör väl det, när han trots allt valde mig istället för ett race med slit och släng. Att jag var STOLT och glad behöver väl knappast nämnas.
När dom andra hundarna plockat in div. bollar och annat tjafs, var det Özets tur igen. Jag skickade och såg ibland en skymt av honom mellan träden, medan han jobbade. Rätt som det var hörde jag Maria tjoa, att jag skulle ropa och när Özet dök upp - dock med viss möda - med en 3meters (15-20cm i diam.) orm, hade vi alla svårt att hålla oss för skratt !
När det sedan åter blev vår tur - det sista söket - kom han denna gången in med ett stort ”teddy”hjärta. Han kan han, mitt lilla hjärta !
Därefter förflyttade vi oss hem till Maria för en gemensam fika, samtidigt som vi fick reda på vilket lag som vann … och det blev INTE vi kan jag säga …
Innan vi åkte hem, hade jag bestämt datum och tid med Maria, som hade lovat att hjälpa oss med Özets nyuppkomna skottberördhet
Medan Özets kullsyskon (alla utom Lykke), var i Sthlm och gjorde MH-test, var Özet&jag på jaktkursavslutn. hos Maria i Lindome. Vid ankomsten möttes vi av Mia, som delade ut våra fina specialbeställda kanindummys. Det var inte bara jag som tyckte dom var fina - det tyckte Özet oxå, som genast tyckte - åh en ny hårig kompis och började slita och skaka "kaninen" ... - nähä du min vän - här leks inte med nån kanin, här inte - den ska du lära dig att bära med ett lagom "varsamt" grepp …
Sedan vandrade vi alla upp i skogen, för att samlas för lite information om kvällens aktiviteter. Det verkar som varje kurs med lite självaktning, har nån form av tävling som avslutning och det gällde även förstås vår kurs. Vi delades in i tre lag (4ekipage/lag), där instruktörerna redan bestämt lagindelningen.
Momenten var : Stadga / Markering / Sök.
I stadgan och markeringen skulle en deltagare (dock inte samma delt. i båda mom.) skulle avstå, medan samtliga skulle delta i söket.
Vi fick inte veta exakt vad momenten gick ut på - VILKA/VAD som var svårigheterna - förrän det var dax att att utföra resp. moment !
I vårt lag, var det INGEN ville avstå minsann - ALLA var säkra och trodde på sina hundar ! JAG oxå - jag vet ju vad/att vi kan, Özet & jag ! Men jag vet ju att nån, inte borde vara så stöddig i vår grupp iallafall ... no names ! Jag hörde i efterhand att de andra lagen hade betydligt mer ödmjuka deltagare och villigt avstått för sina lagkamraters skull.
Stadgan – gick ut på att vi skulle gå jaktfot (lös hund) medan det kastades bollar och dummys som störning. Özet skötte sig exemplariskt, medan en av de andra hundarna (fortf. inga namn)tog bollar flera gånger.
Markeringen (enkel) – var indelad i tre svårighetsgrader – lätt = nedanför kullen – medel = uppe PÅ kullen – svår = BAKOM kullen.
Alla dom andra var säkra (ville chansa) på att deras hundar skulle klara den svåra markeringen och därmed avstod jag, eftersom jag "bara" kunde tänka mig en medel. MEN det var bara Martina, som med sin labb fixade den – hur LÄTT som helst = så duktigt ! Törs man säga att jag log lite i mjugg, då dom andra var lite väl kaxiga i mitt tycke ! Bra att tro på sin hund - men ibland måste man väl ändå vara lite realistisk oxå ...
Söket – bestod av massor av olika prylar – allt ifrån vilt (1 kråka o 1 mås/trut?), dummys och leksaker (mjukisdjur o bollar) plastlock och petflaskor mm.
NU behövde alltså ingen avstå, utan ALLA skulle vara med.
Innan det var vår tur, hade jag märkt att Özet vädrat efter kråkan, efter att den hade blivit utplacerad. Så när det sen var vår tur, riktade jag honom ifrån kråkan - för att jag befarade att Özet skulle ev. ta kråkan och rejsa iväg, för att kanske t.o.m. börja knapra på den - som det matvrak han är ! MEN - döm av min förvåning (ha ha) när jag sänt ut honom – han tvärvände och sprang genast åt "kråkhållet" ... kan säga att jag han tänka en hel del ... MEN - när jag hörde Marias (som stod placerad ute i skogen) uppmuntran förstod jag (själv såg jag ju inte vad som försegick) att Özet nog var på ingång, så jag började kalla in. Och gissa om jag blev paff, då jag upptäckte att han kom med kråkan i "högsta hugg". Han släppte den visserligen, nån meter framför mig, men vad gör väl det, när han trots allt valde mig istället för ett race med slit och släng. Att jag var STOLT och glad behöver väl knappast nämnas.
När dom andra hundarna plockat in div. bollar och annat tjafs, var det Özets tur igen. Jag skickade och såg ibland en skymt av honom mellan träden, medan han jobbade. Rätt som det var hörde jag Maria tjoa, att jag skulle ropa och när Özet dök upp - dock med viss möda - med en 3meters (15-20cm i diam.) orm, hade vi alla svårt att hålla oss för skratt !
När det sedan åter blev vår tur - det sista söket - kom han denna gången in med ett stort ”teddy”hjärta. Han kan han, mitt lilla hjärta !
Därefter förflyttade vi oss hem till Maria för en gemensam fika, samtidigt som vi fick reda på vilket lag som vann … och det blev INTE vi kan jag säga …
Innan vi åkte hem, hade jag bestämt datum och tid med Maria, som hade lovat att hjälpa oss med Özets nyuppkomna skottberördhet
onsdag 27 oktober 2010
TÄVLINGSLYDNAD - 9
Ska jag eller ska jag inte – älskar, älskar inte, älskar, älskar inte … lydnad ? Ska jag eller ska jag inte … DET var frågan inför kvällens lydnadskurs ! Hur som haver, så pillrade jag mig (oss) iväg i ett regn, som nu börjar bli tjôtigt.
Jag hade bestämt mig för att denna träningen skulle bli såååå ROLIG för Özet ! Jag hade ”laddat” mig själv – och se det gick förvånansvärt bra. Özet var GLAD och gjorde det mesta man kan önska sig – t.o.m. satte sig UTAN större problem på en vattensjuk appellplan och jag berömde och lekte belöningslekar efter bästa förmåga. Det enda som var lite ledsamt var att platsläggandet gick ännu sämre än tidigare … han reste osäkert på sig med ”slickade” öron … jag tog l u g n t tillbaka honom och la honom igen och gick bara ifrån honom 1 meter.
FAN – hur ska han bli trygg i platsliggandet igen ????
Men sammanfattningsvis måste jag säga att det verkligen var skönt att åka hem, med vetskapen om att Özet nog inte alls tycker lydnaden är tråkig ... utan snarare tyckte att det var JAG som var tråkig ...
Jag hade bestämt mig för att denna träningen skulle bli såååå ROLIG för Özet ! Jag hade ”laddat” mig själv – och se det gick förvånansvärt bra. Özet var GLAD och gjorde det mesta man kan önska sig – t.o.m. satte sig UTAN större problem på en vattensjuk appellplan och jag berömde och lekte belöningslekar efter bästa förmåga. Det enda som var lite ledsamt var att platsläggandet gick ännu sämre än tidigare … han reste osäkert på sig med ”slickade” öron … jag tog l u g n t tillbaka honom och la honom igen och gick bara ifrån honom 1 meter.
FAN – hur ska han bli trygg i platsliggandet igen ????
Men sammanfattningsvis måste jag säga att det verkligen var skönt att åka hem, med vetskapen om att Özet nog inte alls tycker lydnaden är tråkig ... utan snarare tyckte att det var JAG som var tråkig ...
måndag 25 oktober 2010
MÅNDAGSKÄNSLOR
Är helt slut efter dagens grubblade om mitt älskade lille ÖZ och hans nyblivna skottberördhet - om MH'ts vara eller icke vara ...
... jag berättar senare om dagens tankar och våndor ...
Vid lunchtid hade jag bestämt tid med Titti på Lerums BK, som skulle hjälpa mig med att kolla hur det stod till med Özets ev. skottberördhet !
Vi gick ut på appellplanen bakom klubbhuset. Jag lekte med Özet medan Titti hade gått in i skogen, där hon sköt ett skott (6mm). Özet stannade upp och kollade mot skogen – jag försökte att få honom att återuppta leken utan att lyckas. Jag sa till Titti att hon kunde komma ur skogen. När Özet såg henne, blev han genast intresserad och när hon började prata med honom, släppte jag honom så han kunde rusa fram till henne.
Vi testade sedan med att Titti höll snörbollen, för att kasta den till Özet efter hon hade skjutit skottet. Det gick bättre – vi konstaterade att Özet blir/är ”tryggare” när han själv har koll varifrån skottet kommer. Provade sen 9mm också, men då blev Özet skitskraj och rusade iväg mot klubbhuset, MEN avbröt sin ”flykt” och stannade upp och tittade på Titti som då kastade snörbollen, som han sprang efter. Sedan avbröt vi skjutövningarna och stod och pratade en stund. Titti berättade bl.a. hur hon tänkte och resonerade.
På vägen hem var jag rejält deppig och tänkte på hur tusan det hade kunnat bli så här. Inte för att vi har tränat skott så himla mycket – men han har ju varken reagerat på viltspåret eller vid tidigare kurstillfälle för Titti. Inte heller reagerade han, vid ett tillfälle i vintras som jag särskilt minns, då det smällde rätt mycket och länge.
När jag lämnat Özet och kom tillbaka till jobbet, kände jag mig helt slut, ledsen och orkeslös så jag beslutade mig för att åka hem. Efter en stunds vila, tog jag med mig Özet på en skogspromenad (Furåstjärn) och fortsatte mitt grubblande och tänkte på hans skottreaktion. Känslorna svallade och jag saknade nu min gamla pappa, mer än någonsin, som så ofta var ett förnuftigt ”bollplank”.
Men när jag senare på kvällen pratade med Louise, började det kännas bättre. Jag berättade vad som hade hänt tidigare under dagen. Louise förklarade och vi resonerade – om och men … MEN så skönt när jag förstod att hon också absolut tyckte vi skulle avstå MH’t.
... jag berättar senare om dagens tankar och våndor ...
Vid lunchtid hade jag bestämt tid med Titti på Lerums BK, som skulle hjälpa mig med att kolla hur det stod till med Özets ev. skottberördhet !
Vi gick ut på appellplanen bakom klubbhuset. Jag lekte med Özet medan Titti hade gått in i skogen, där hon sköt ett skott (6mm). Özet stannade upp och kollade mot skogen – jag försökte att få honom att återuppta leken utan att lyckas. Jag sa till Titti att hon kunde komma ur skogen. När Özet såg henne, blev han genast intresserad och när hon började prata med honom, släppte jag honom så han kunde rusa fram till henne.
Vi testade sedan med att Titti höll snörbollen, för att kasta den till Özet efter hon hade skjutit skottet. Det gick bättre – vi konstaterade att Özet blir/är ”tryggare” när han själv har koll varifrån skottet kommer. Provade sen 9mm också, men då blev Özet skitskraj och rusade iväg mot klubbhuset, MEN avbröt sin ”flykt” och stannade upp och tittade på Titti som då kastade snörbollen, som han sprang efter. Sedan avbröt vi skjutövningarna och stod och pratade en stund. Titti berättade bl.a. hur hon tänkte och resonerade.
På vägen hem var jag rejält deppig och tänkte på hur tusan det hade kunnat bli så här. Inte för att vi har tränat skott så himla mycket – men han har ju varken reagerat på viltspåret eller vid tidigare kurstillfälle för Titti. Inte heller reagerade han, vid ett tillfälle i vintras som jag särskilt minns, då det smällde rätt mycket och länge.
När jag lämnat Özet och kom tillbaka till jobbet, kände jag mig helt slut, ledsen och orkeslös så jag beslutade mig för att åka hem. Efter en stunds vila, tog jag med mig Özet på en skogspromenad (Furåstjärn) och fortsatte mitt grubblande och tänkte på hans skottreaktion. Känslorna svallade och jag saknade nu min gamla pappa, mer än någonsin, som så ofta var ett förnuftigt ”bollplank”.
Men när jag senare på kvällen pratade med Louise, började det kännas bättre. Jag berättade vad som hade hänt tidigare under dagen. Louise förklarade och vi resonerade – om och men … MEN så skönt när jag förstod att hon också absolut tyckte vi skulle avstå MH’t.
söndag 24 oktober 2010
SÖNDAGSKÄNSLOR
På förmiddagen åkte jag till Kallebäck i hopp om att kunna uppsöka nån form av skottträn. i närheten av polisens skyttebana. Men tyvärr hade dom inga skjutövningar, kanske dom inte har det på söndagar ! Men när jag ändå var där, knallade jag upp till brukshundsklubben (GBG-avd.) tänkte att det kunde vara nyttigt för Özet att få bekanta sig med en ny appellplan. Började köra lite lydn. – men som jag efter en stund avbröt, pga Özets FULLSTÄNDIGA brist på intresse. Han bl.a. TOTALVÄGRADE att sätta sig – på en ioch för sig blöt plan – men ändå. Beslöt på hemvägen att pausa från lydnaden ett bra tag framöver nu. Återstår dock två gånger på lydn.kursen.
Jag FATTAR inte vad som har hänt - från att ha varit lysande duktig med bra focus, har han nu som sagt tappat allt intresse !
På eftermiddagen, då det f o r t f a r a n d e var ett riktigt sketväder, tog jag mig i kragen och åkte iväg på GBG-tollarnas gemensamma apporteringsträn. Och GUD vad jag var glad för det - för det blev en jättebra avslutning för oss båda, efter förmiddagens lydnadsfrustration.
Özet var såååå duktig. Vi provade bl.a. att köra det stora söket, som låg bakom en ridå av unggranar – så man såg inte när hunden försvann där bakom. Men Özet fattade nästan med än gång och plockade in tre stycken relativt snabbt. Efter ett par enkelmarkeringar, testade vi också en ganska lätt dubbelmarkering, som han fixade utan problem. När vi sen 1½timme senare gick ner till sjön (L:a Stamsjön) för att göra vattenapp. beslutade jag mig att inte låta honom få apportera, pga av att han gick upp i varv – dels pga av löptiken Ninja, men också av sin ljudliga iver att få apportera.
Jag FATTAR inte vad som har hänt - från att ha varit lysande duktig med bra focus, har han nu som sagt tappat allt intresse !
På eftermiddagen, då det f o r t f a r a n d e var ett riktigt sketväder, tog jag mig i kragen och åkte iväg på GBG-tollarnas gemensamma apporteringsträn. Och GUD vad jag var glad för det - för det blev en jättebra avslutning för oss båda, efter förmiddagens lydnadsfrustration.
Özet var såååå duktig. Vi provade bl.a. att köra det stora söket, som låg bakom en ridå av unggranar – så man såg inte när hunden försvann där bakom. Men Özet fattade nästan med än gång och plockade in tre stycken relativt snabbt. Efter ett par enkelmarkeringar, testade vi också en ganska lätt dubbelmarkering, som han fixade utan problem. När vi sen 1½timme senare gick ner till sjön (L:a Stamsjön) för att göra vattenapp. beslutade jag mig att inte låta honom få apportera, pga av att han gick upp i varv – dels pga av löptiken Ninja, men också av sin ljudliga iver att få apportera.
lördag 23 oktober 2010
TÄVLINGSDEBUT I LYDNAD
Sporrad av instr. Britt, från tävl.lydn.kursen, hade jag anmält oss (som reserv), till dagens lydnadstävling på hemmaklubben – Partille BK.
Så idag gjorde vi alltså vår tävlingsdebut i lydnad. Enligt tidigare väderrapport skulle vädret bli riktigt bra - men det skulle visa sig att förutsättningarna inte kom att bli de bästa. Efter mycket vånda - dels med onsdagens dåliga träning (kurs) på Lerum färskt i minnet och dels platsliggandet - stod vi då där i ösregnet med startnr. 2 och väntade på att få gå in för platsliggandet.
Platsliggandet = 0
När jag stod och väntade på att alla skulle inta sin plats – tänkte jag - håll dig nu i skinnet ditt lilla ”hundskrälle” – jag vågade inte titta på honom ifall han skulle få ett ”flipperspel”. Han höll sig lugn – allt ok så långt ! Jag kommenderade ligg och vi alla förare (7 st) gick ifrån våra hundar. Genast var det någon hund (vit boxer) som hade rest sig och strax därefter även en (dvärgschnauzer) till – men Özet låg. Märkte att han var ”pressad” – han började pipa lite och gäspade flera gånger … men LÅG KVAR tills precis i slutsekunderna, då "grannhunden" (aussi)startnr. 1 reste sig och började traska runt. Özet lutade/sträckte sig åt det hållet och vädrade mot aussin och PRECIS i slutsekunden reste han sig och gick fram mot/till aussin.
Domaren beklagade att det ”sprack” i slutsekunden …
Tandvisningen = 8
Özet reste sig och stod medan domaren kollade tänderna.
Linförighet = 0
Det första som hände när vi startade vårt fotgående var att Özet var fullt focuserad på tävl.ledaren och traskade rätt fram till henne. Sedan höll han stenkoll var hon befann sig, för att när chans gavs göra ytterligare kontaktförsök, med påföljd att jag tyvärr drog i kopplet mest hela tiden. Nog för jag vet att Özet är en väldigt social kille, men inte kunde jag ana att han skulle vara sååååååå intresserad …
Läggande under gång = 0
Innan nästa moment kom domaren fram och förklarade varför han gav betyget 0 – vilket ju VAR att jag drog för mkt i kopplet. Men även om jag förstås redan hade insett vad jag gjort för fel, så hade jag mycket tankar i huvudet, när vi skulle utföra läggandet, vilket resulterade i att jag fick totalt ”hjärnsläpp” vid kommenderingen och visste inte om jag skulle kommendera ligg eller stå. Vi gjorde om momentet - utan chans till poäng förstås - och jag gjorde ett medvetet DK (halvhalt) – hade jag haft ”huvudet på skaft” så hade vi kanske kunnat få en 7-8:a …
Inkallning = 9
Gick perfekt. Avdrag = DK sitt - Jag oförstående måste jag säga !
Ställande = 8
Gick som väntat = utmärkt. Avdraget för DK var medvetet
Apportering = 7
Avdraget för DK och lätt tugg, var inget att orda om
Hopp över hinder = 9
Ingen motivation för avdraget !!!! Tyckte själv att han satte sig spikrak
Helhetsintryck = 6½
Ingen motivation för avdraget !!!! Men det var säkert motiverat - särskilt med tanke på linförigheten ...
Sammanfattningsvis var jag förstås långt ifrån nöjd - men jag kände verkligen att den gamla klyschan "om inte OM hade varit" - ha ha - passade in idag ! MEN, det tycker man väl alltid !
Ja, nu blir det ingen mer start i höst - utan det blir att vänta till våren med nästa ... men vi har iallafall gjort vår debut och jag överlevde !
I övrigt var resultaten idag, urursla för samtilga ekipage i alla klasserna. Kanske eliten fixade väderförhållandena bättre än övriga – men vid det laget hade vi redan åkt hem.
Så idag gjorde vi alltså vår tävlingsdebut i lydnad. Enligt tidigare väderrapport skulle vädret bli riktigt bra - men det skulle visa sig att förutsättningarna inte kom att bli de bästa. Efter mycket vånda - dels med onsdagens dåliga träning (kurs) på Lerum färskt i minnet och dels platsliggandet - stod vi då där i ösregnet med startnr. 2 och väntade på att få gå in för platsliggandet.
Platsliggandet = 0
När jag stod och väntade på att alla skulle inta sin plats – tänkte jag - håll dig nu i skinnet ditt lilla ”hundskrälle” – jag vågade inte titta på honom ifall han skulle få ett ”flipperspel”. Han höll sig lugn – allt ok så långt ! Jag kommenderade ligg och vi alla förare (7 st) gick ifrån våra hundar. Genast var det någon hund (vit boxer) som hade rest sig och strax därefter även en (dvärgschnauzer) till – men Özet låg. Märkte att han var ”pressad” – han började pipa lite och gäspade flera gånger … men LÅG KVAR tills precis i slutsekunderna, då "grannhunden" (aussi)startnr. 1 reste sig och började traska runt. Özet lutade/sträckte sig åt det hållet och vädrade mot aussin och PRECIS i slutsekunden reste han sig och gick fram mot/till aussin.
Domaren beklagade att det ”sprack” i slutsekunden …
Tandvisningen = 8
Özet reste sig och stod medan domaren kollade tänderna.
Linförighet = 0
Det första som hände när vi startade vårt fotgående var att Özet var fullt focuserad på tävl.ledaren och traskade rätt fram till henne. Sedan höll han stenkoll var hon befann sig, för att när chans gavs göra ytterligare kontaktförsök, med påföljd att jag tyvärr drog i kopplet mest hela tiden. Nog för jag vet att Özet är en väldigt social kille, men inte kunde jag ana att han skulle vara sååååååå intresserad …
Läggande under gång = 0
Innan nästa moment kom domaren fram och förklarade varför han gav betyget 0 – vilket ju VAR att jag drog för mkt i kopplet. Men även om jag förstås redan hade insett vad jag gjort för fel, så hade jag mycket tankar i huvudet, när vi skulle utföra läggandet, vilket resulterade i att jag fick totalt ”hjärnsläpp” vid kommenderingen och visste inte om jag skulle kommendera ligg eller stå. Vi gjorde om momentet - utan chans till poäng förstås - och jag gjorde ett medvetet DK (halvhalt) – hade jag haft ”huvudet på skaft” så hade vi kanske kunnat få en 7-8:a …
Inkallning = 9
Gick perfekt. Avdrag = DK sitt - Jag oförstående måste jag säga !
Ställande = 8
Gick som väntat = utmärkt. Avdraget för DK var medvetet
Apportering = 7
Avdraget för DK och lätt tugg, var inget att orda om
Hopp över hinder = 9
Ingen motivation för avdraget !!!! Tyckte själv att han satte sig spikrak
Helhetsintryck = 6½
Ingen motivation för avdraget !!!! Men det var säkert motiverat - särskilt med tanke på linförigheten ...
Sammanfattningsvis var jag förstås långt ifrån nöjd - men jag kände verkligen att den gamla klyschan "om inte OM hade varit" - ha ha - passade in idag ! MEN, det tycker man väl alltid !
Ja, nu blir det ingen mer start i höst - utan det blir att vänta till våren med nästa ... men vi har iallafall gjort vår debut och jag överlevde !
I övrigt var resultaten idag, urursla för samtilga ekipage i alla klasserna. Kanske eliten fixade väderförhållandena bättre än övriga – men vid det laget hade vi redan åkt hem.
onsdag 20 oktober 2010
TÄVLINGSLYDNAD - 8
På kvällens lydnadskurs visade sig Özet, inte från sin mest briljanta sida precis.
Mera info. kommer ... när mitt hår har vuxit ut igen ... så som jag "slet mitt hår" ikväll ...
Efter uppvärmning, fortsatte vi med ”ställande under gång”. Hade senare tänkt be om hjälp, med att bli kommenderad av någon av instruktörerna. När jag själv körde, tyckte jag det gick riktigt bra. Men en stund senare, när jag blev kommenderad, verkade det som han hade glömt ALLT han lärt sig ! Dels vandrade han flera steg, innan han ställde sig och sen började han sacka efter, som om han tänkte – nu kommer kommandot snart, bäst att jag börjar förbereda mig !
Men inget ont som inte har nåt gott med sig – som jag misstänkte, var det väldigt nyttigt att bli kommenderad, för jag märkte att jag själv, hade mycket kortare fotsträcka innan jag kommenderar, än vad det blir när man kör tävlingsmässigt.
Efter fikapausen fortsatte vi med ”platsliggande”. När vi höll på att ställa upp oss i ledet, började Özet fjanta och studsa – MEN jag tänkte, nä nu jävlar får han väl ge sig – så jag sa till på skarpen, men ändå något lågmält – ville ju inte störa dom andra. Özet låg mellan den stora boxerhanen och welch springer’n. Gick ifrån och Özet reste sig upp efter ungefär halva tiden – nu sa jag till lite skarpare än förra gången (kursgång) jag tecknade med armarna och sa att han skulle lägga sig – och han gjorde det och låg sen kvar resten av tiden (2min.)
Innan hemfärden, ville jag testa hur ”läggande under gång” skulle te sig. Började först med enkla lägganden, för att sen avancera till ”läggande under gång”. Dom första gångerna, la han sig ganska fort, men inte OK. Sen hände nåt märkligt – han reagerade negativt, när en husse nejade lite bryskt i närheten av oss. Han blev ”låg” och ville nu inte lägga sig ner överhuvudtaget. Jag började då backa och hamnade till slut på ”valpnivå. Jag knäade framför honom – kommenderade – han slängde sig pladask. Avancerade så smått tillbaka till ”läggandet under gång”, som då INTE fungerade alls – han stod kvar utan att lägga sig. Fick nu tips av instr. Susanne, vilka inte heller fungerade särskilt bra. Jag var själv, inte särskilt övertygad om jag tyckte det var ”rätt modell” för oss …
Därefter berättade jag om händelsen från jaktkursen då Özet blev rädd för skotten. Jag har ju tänkt mycket på det här och tycker mig märka att Özet har blivit något ”bakskygg” – bara inbillning från min sida ??? Vet ej ??? Vi diskuterade händelsen. Bl.a. om hur JAG, nu efter händelsen, agerar. Är säkert inte medveten om vad jag ger för signaler …
Vi tränade även inkallning, apportering och hopp över hinder, vilka gick hyfsat bra.
Mera info. kommer ... när mitt hår har vuxit ut igen ... så som jag "slet mitt hår" ikväll ...
Efter uppvärmning, fortsatte vi med ”ställande under gång”. Hade senare tänkt be om hjälp, med att bli kommenderad av någon av instruktörerna. När jag själv körde, tyckte jag det gick riktigt bra. Men en stund senare, när jag blev kommenderad, verkade det som han hade glömt ALLT han lärt sig ! Dels vandrade han flera steg, innan han ställde sig och sen började han sacka efter, som om han tänkte – nu kommer kommandot snart, bäst att jag börjar förbereda mig !
Men inget ont som inte har nåt gott med sig – som jag misstänkte, var det väldigt nyttigt att bli kommenderad, för jag märkte att jag själv, hade mycket kortare fotsträcka innan jag kommenderar, än vad det blir när man kör tävlingsmässigt.
Efter fikapausen fortsatte vi med ”platsliggande”. När vi höll på att ställa upp oss i ledet, började Özet fjanta och studsa – MEN jag tänkte, nä nu jävlar får han väl ge sig – så jag sa till på skarpen, men ändå något lågmält – ville ju inte störa dom andra. Özet låg mellan den stora boxerhanen och welch springer’n. Gick ifrån och Özet reste sig upp efter ungefär halva tiden – nu sa jag till lite skarpare än förra gången (kursgång) jag tecknade med armarna och sa att han skulle lägga sig – och han gjorde det och låg sen kvar resten av tiden (2min.)
Innan hemfärden, ville jag testa hur ”läggande under gång” skulle te sig. Började först med enkla lägganden, för att sen avancera till ”läggande under gång”. Dom första gångerna, la han sig ganska fort, men inte OK. Sen hände nåt märkligt – han reagerade negativt, när en husse nejade lite bryskt i närheten av oss. Han blev ”låg” och ville nu inte lägga sig ner överhuvudtaget. Jag började då backa och hamnade till slut på ”valpnivå. Jag knäade framför honom – kommenderade – han slängde sig pladask. Avancerade så smått tillbaka till ”läggandet under gång”, som då INTE fungerade alls – han stod kvar utan att lägga sig. Fick nu tips av instr. Susanne, vilka inte heller fungerade särskilt bra. Jag var själv, inte särskilt övertygad om jag tyckte det var ”rätt modell” för oss …
Därefter berättade jag om händelsen från jaktkursen då Özet blev rädd för skotten. Jag har ju tänkt mycket på det här och tycker mig märka att Özet har blivit något ”bakskygg” – bara inbillning från min sida ??? Vet ej ??? Vi diskuterade händelsen. Bl.a. om hur JAG, nu efter händelsen, agerar. Är säkert inte medveten om vad jag ger för signaler …
Vi tränade även inkallning, apportering och hopp över hinder, vilka gick hyfsat bra.
söndag 17 oktober 2010
JAKTKURS FÖR LENA&MARIA 5
Har idag varit på jaktkurs i Kullen - där Mia Grödinger, var så snäll och lånade ut sina marker, nu i dessa jakttider !
Utförlig rapport kommer ...
Jaktkursen gick denna gången alltså hos Mia i Kullen (Kilanda) vid Älvängen.
Började med att kolla Mias egenhändigt gjorda hundkollektion http://www.tantens.com/ halsband, koppel och dummys. Kostade (100kr) på mig att beställa en kanindummy.
Samlades/”slog läger” på en äng, med ojämn mark och ganska högt gräs.
1) Första övn. – Innan vi började, fick vi först gissa hur många dummys som vi trodde hunden kunde hålla reda på !
Meningen med övningen, var att VI själva, skulle hålla reda på VAR dummysarna hamnade, efter att Lena som stod ca 30 meter ifrån oss, sköt skott, samtidigt som vi gick jaktfot i högt gräs och ojämn mark i cirkel runt Maria. Detta förstod vi inte i början, så det blev lite förvirrat och fnissigt vid första stoppet/halten, då en av oss helt plötsligt blev ”kommenderad” att sätta sin hund och själv gå ut och hämta en av de slängda dummysarna i anvisad riktning ! Och det var inte så lätt att komma ihåg för vissa, visade det sig ! Så fortsatte det tills alla (10st?) hade fått hämta en dummy.
Özet reagerade kraftigt och blev tyvärr rädd, vid första skottet, som skedde av bakom oss. Men han sansade sig efter en stund, men reagerade på nytt, med ”flyktbeteende”, när nästa skott gick. När det sen blev min tur att gå efter en av de slängda dummysarna, satt han trots allt kvar, medan Lena ”brände” av ett skott, när jag var ca 30 meter ifrån honom. När jag nu senare har pratat med Louise - som ju är så trygg och klok – hade vi samma tankar om att Özet kanske ”slöt sig inom sitt skal” p.g.a. rädslan.
2) Andra övn. – Inkallning (Lena) – nu hade Özet glömt skotträdslan och var sig lik igen. Alla satte sina hundar med ca 3 m. mellanrum i ”ojämn” gruppering. Därefter gick alla förarna ifrån sina hundar samtidigt.
Özet satt ytterst och vi fick börja – jag kallade in ”Özet – kom” … och han kom som ett skott … även två hundar till – men Özet brydde sig inte !
Sen kallade de andra in sina hundar en efter en, utan någon speciell ordning. Medan några av de andra hundarna ”tjuvade”, var Özet jätteduktig och satt kvar HELA tiden.
3) Tredje övn. – Linjetag (Lena) 90 grader
Vi satte vår hund – gick ut och la en dummy – tillbaka till hunden – riktade om hunden 90 gr. – gick ut och la en dummy till – tillbaka till hunden – riktade om hunden och skickade på den första dummyn – gick och la ut den igen på samma ställe – riktade om hunden och skickade på den andra utlagda dummyn – riktade om igen och gick och hämtade den dummyn själv.
Özet var focuserad och sprang kanon ut vid varje skick – kom snabbt tillbaka – men höll så slappt så han fepplade ett par gånger innan överlämnandet.
- Hem och träna överlämnanden, sa Lena ! - Absolut, sa jag.
4) Fjärde övn. – Linjetag (Maria)
Vi satte alla hundarna på linje – alla förare gick och la ut två dummys hitom en mur (ca50m)
Sen skickade vi en hund i taget. När jag hade skickat Özet, som tredje hund - kom en av goldenhanarna farande efter Özet. Jag sprang åt sidan och kallade in Özet (ingen visselsign.) som kom med än gång – jätteduktigt ! Sen skickade jag Özet på nytt, som sprang snabbt rätt ut och tog en dummy och vände tillbaka med samma tempo och lämnade rätt av rätt i hand. KANON !
Vid andra gångens skick, hade vi längt avståndet med ca 10 meter ytterligare. Özet fick vänta till sist – var cool och satt tyst och lugn och inväntade sin tur. Jag skickade Özet, som sprang rätt fram ända fram till muren, men fortsatte lite åt sidan, för att sen hoppa över muren, och fick därmed vittringen imot sig. Han klev upp på muren - där dummyn låg – och balanserade fram till dummyn som han greppade och kom tillbaka med rasade fart.
5) Femte övn. – Markering
Efter linjetaget vid muren vände vi helt om och gjorde en lång, svår markering. Svårigheten låg i att bakrunden var mörk (granridå)
När jag åkte därifrån körde jag via Gråbovägen och var därmed på väg förbi Tittis kurs. Tänkte att när jag ändå körde förbi kunde jag ju köra in och säga/vinka HEJ ! Så det gjorde jag. Men det var så rått och kallt + att både jag och Özet var trötta i både kropp och själ, så jag beslöt att avvika när jag sett deras sök en stund !
Utförlig rapport kommer ...
Jaktkursen gick denna gången alltså hos Mia i Kullen (Kilanda) vid Älvängen.
Började med att kolla Mias egenhändigt gjorda hundkollektion http://www.tantens.com/ halsband, koppel och dummys. Kostade (100kr) på mig att beställa en kanindummy.
Samlades/”slog läger” på en äng, med ojämn mark och ganska högt gräs.
1) Första övn. – Innan vi började, fick vi först gissa hur många dummys som vi trodde hunden kunde hålla reda på !
Meningen med övningen, var att VI själva, skulle hålla reda på VAR dummysarna hamnade, efter att Lena som stod ca 30 meter ifrån oss, sköt skott, samtidigt som vi gick jaktfot i högt gräs och ojämn mark i cirkel runt Maria. Detta förstod vi inte i början, så det blev lite förvirrat och fnissigt vid första stoppet/halten, då en av oss helt plötsligt blev ”kommenderad” att sätta sin hund och själv gå ut och hämta en av de slängda dummysarna i anvisad riktning ! Och det var inte så lätt att komma ihåg för vissa, visade det sig ! Så fortsatte det tills alla (10st?) hade fått hämta en dummy.
Özet reagerade kraftigt och blev tyvärr rädd, vid första skottet, som skedde av bakom oss. Men han sansade sig efter en stund, men reagerade på nytt, med ”flyktbeteende”, när nästa skott gick. När det sen blev min tur att gå efter en av de slängda dummysarna, satt han trots allt kvar, medan Lena ”brände” av ett skott, när jag var ca 30 meter ifrån honom. När jag nu senare har pratat med Louise - som ju är så trygg och klok – hade vi samma tankar om att Özet kanske ”slöt sig inom sitt skal” p.g.a. rädslan.
2) Andra övn. – Inkallning (Lena) – nu hade Özet glömt skotträdslan och var sig lik igen. Alla satte sina hundar med ca 3 m. mellanrum i ”ojämn” gruppering. Därefter gick alla förarna ifrån sina hundar samtidigt.
Özet satt ytterst och vi fick börja – jag kallade in ”Özet – kom” … och han kom som ett skott … även två hundar till – men Özet brydde sig inte !
Sen kallade de andra in sina hundar en efter en, utan någon speciell ordning. Medan några av de andra hundarna ”tjuvade”, var Özet jätteduktig och satt kvar HELA tiden.
3) Tredje övn. – Linjetag (Lena) 90 grader
Vi satte vår hund – gick ut och la en dummy – tillbaka till hunden – riktade om hunden 90 gr. – gick ut och la en dummy till – tillbaka till hunden – riktade om hunden och skickade på den första dummyn – gick och la ut den igen på samma ställe – riktade om hunden och skickade på den andra utlagda dummyn – riktade om igen och gick och hämtade den dummyn själv.
Özet var focuserad och sprang kanon ut vid varje skick – kom snabbt tillbaka – men höll så slappt så han fepplade ett par gånger innan överlämnandet.
- Hem och träna överlämnanden, sa Lena ! - Absolut, sa jag.
4) Fjärde övn. – Linjetag (Maria)
Vi satte alla hundarna på linje – alla förare gick och la ut två dummys hitom en mur (ca50m)
Sen skickade vi en hund i taget. När jag hade skickat Özet, som tredje hund - kom en av goldenhanarna farande efter Özet. Jag sprang åt sidan och kallade in Özet (ingen visselsign.) som kom med än gång – jätteduktigt ! Sen skickade jag Özet på nytt, som sprang snabbt rätt ut och tog en dummy och vände tillbaka med samma tempo och lämnade rätt av rätt i hand. KANON !
Vid andra gångens skick, hade vi längt avståndet med ca 10 meter ytterligare. Özet fick vänta till sist – var cool och satt tyst och lugn och inväntade sin tur. Jag skickade Özet, som sprang rätt fram ända fram till muren, men fortsatte lite åt sidan, för att sen hoppa över muren, och fick därmed vittringen imot sig. Han klev upp på muren - där dummyn låg – och balanserade fram till dummyn som han greppade och kom tillbaka med rasade fart.
5) Femte övn. – Markering
Efter linjetaget vid muren vände vi helt om och gjorde en lång, svår markering. Svårigheten låg i att bakrunden var mörk (granridå)
När jag åkte därifrån körde jag via Gråbovägen och var därmed på väg förbi Tittis kurs. Tänkte att när jag ändå körde förbi kunde jag ju köra in och säga/vinka HEJ ! Så det gjorde jag. Men det var så rått och kallt + att både jag och Özet var trötta i både kropp och själ, så jag beslöt att avvika när jag sett deras sök en stund !
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)