MÅNDAGSKÄNSLOR

Är helt slut efter dagens grubblade om mitt älskade lille ÖZ och hans nyblivna skottberördhet - om MH'ts vara eller icke vara ...
... jag berättar senare om dagens tankar och våndor ...

Vid lunchtid hade jag bestämt tid med Titti på Lerums BK, som skulle hjälpa mig med att kolla hur det stod till med Özets ev. skottberördhet !

Vi gick ut på appellplanen bakom klubbhuset. Jag lekte med Özet medan Titti hade gått in i skogen, där hon sköt ett skott (6mm). Özet stannade upp och kollade mot skogen – jag försökte att få honom att återuppta leken utan att lyckas. Jag sa till Titti att hon kunde komma ur skogen. När Özet såg henne, blev han genast intresserad och när hon började prata med honom, släppte jag honom så han kunde rusa fram till henne.

Vi testade sedan med att Titti höll snörbollen, för att kasta den till Özet efter hon hade skjutit skottet. Det gick bättre – vi konstaterade att Özet blir/är ”tryggare” när han själv har koll varifrån skottet kommer. Provade sen 9mm också, men då blev Özet skitskraj och rusade iväg mot klubbhuset, MEN avbröt sin ”flykt” och stannade upp och tittade på Titti som då kastade snörbollen, som han sprang efter. Sedan avbröt vi skjutövningarna och stod och pratade en stund. Titti berättade bl.a. hur hon tänkte och resonerade.

På vägen hem var jag rejält deppig och tänkte på hur tusan det hade kunnat bli så här. Inte för att vi har tränat skott så himla mycket – men han har ju varken reagerat på viltspåret eller vid tidigare kurstillfälle för Titti. Inte heller reagerade han, vid ett tillfälle i vintras som jag särskilt minns, då det smällde rätt mycket och länge.

När jag lämnat Özet och kom tillbaka till jobbet, kände jag mig helt slut, ledsen och orkeslös så jag beslutade mig för att åka hem. Efter en stunds vila, tog jag med mig Özet på en skogspromenad (Furåstjärn) och fortsatte mitt grubblande och tänkte på hans skottreaktion. Känslorna svallade och jag saknade nu min gamla pappa, mer än någonsin, som så ofta var ett förnuftigt ”bollplank”.
Men när jag senare på kvällen pratade med Louise, började det kännas bättre. Jag berättade vad som hade hänt tidigare under dagen. Louise förklarade och vi resonerade – om och men … MEN så skönt när jag förstod att hon också absolut tyckte vi skulle avstå MH’t.