Ni som följt med i bloggandet, minns kanske från i somras då vi gjorde våra första platsliggande, som DÅ gick hur bra som helst. Jag som till och med blev lite rörd över på hur trygg och cool han var/verkade … DÅ … och hoppades ju förstås att det skulle förbli så … men men … vi vet ju hur det gick …
Hur som haver … platsliggandet inleddes och jag lämnade honom – nu med något längre avstånd än de sista gångerna. Tänkte också på att INTE berömma honom mer än nån enstaka gång.
Jag tänkte : se där ja, det här går ju riktigt bra … men … Ooops, där reste han sig !
Jag sa – NEJ ! samtidigt som jag satte upp en ”stopphand”
han satte sig med än gång - och jag gick tillbaka och la honom igen. När jag sen lämnat honom igen, gick jag inte tillbaka förrän de andra förarna redan återvänt till sina hundar och satt dom upp ! Özet låg kvar !
Britt menade att jag till nästa gång nog ska säga till med ännu mer ”barskt” röstläge, så han fattar att det är ”allvar”.
Utöver platsen gick vi fritt följ med kommendering, vilket gick ganska bra. Özet växlade position något, annars jättebra. Körde även stående under gång och hopp över hinder. Hoppet gick bra – ingångarna blir bättre och bättre. Ståendet var också helt OK – han gör dock inte ställandet lika bra varje gång - fick bl.a. rådet att variera belönandet mer, så han inte vet vad som väntar.
När vi skulle åka hem, ”högg” Britt tag i mig och frågade om jag inte tyckte det var dags för vår första start snart ! VA ? Tävla ? Nu ? Platsliggandet då ? Vilket förde med sig många tankar på hemvägen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar