Dagens
lunchpromenad vid Kåsjön blev händelserik. Det började med att jag åkte förbi
en tjej som gick i rask takt med 3 väluppfostrade kopplade labbar. När jag hade
kommit till parkeringen och höll på att ta ut Özet o Rejs ur bilen, passerade
hon med sina labbar, men inte i samma raska takt som innan, utan nu i sakta mak
… riktigt SAKTA … irriterande sakta ! Dröjde mig därför kvar vid bilen en stund
så hon fick lite ”försprång”. Som tur
var valde hon inte samma väg som jag hade tänkt gå, nämligen ner mot vattnet
och därmed kunde jag släppa Özet&Rejs.
Özet
som alltid springer ner till strandkanten för att ta sig en simtur, gjorde
precis så nu också, men nu med Rejs efter sig. Strandkanten består av en kan på
ca 30-40cm hög kant. Tidigare har jag hållit Rejs vid min sida för att han inte
skulle drulla i och sen inte komma upp, men nu ville jag se vad som skulle
hända och lät honom därför springa efter Özet !
Efter
en stund såg jag en lycklig och blöt Özet komma springandes och ruskandes, samtidigt
som jag hörde ett plaskande nere vid vattnet. Precis som jag trodde, Rejs hade
hamnat i vattnet och kom nu inte upp … men i samma ögonblick som jag hade
börjat springa, såg jag honom komma genomdränkt, men som en lycklig liten
torped … han gjorde verkligen själ för sitt namn … som han rejsade !
Mitt
i rejsandet såg jag Özet stelna till och skulle precis sticka … - STANNA ! och
han stannade. Det visade sig vara damen med de två whippet’arna, som jag mött
vid ett flertal tillfällen tidigare. Rejs blev rädd och började springa ifrån ”faran”
och därmed också mig, jag bad damen stanna så jag kunde locka tillbaka och
lugna Rejs, vilket lyckades. Jag tackade och hon och hennes hundar passerade.
Vi
gick vidare i motsatt riktning och stannade till vid en strandkant där det var
lätt att gå i och där Rejs bottnade. Kastade i en leksak, som Rejs klev i och
hämtade … Sen kastade jag ännu en gång, men nu lite längre ut så han skulle bli
tvungen att simma för att få tag på den. Efter ett ögonblicks tvekan började
att plaskade simma … men FÖRBI leksaken och satte kurs rätt ut och när det såg
ut som han inte tänkte vända, kände jag att det nog var bäst att kalla på honom,
men det var inte djupare än att jag hade kunnat kliva i och dra upp honom …
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar