TISDAGSKVÄLL

Vi tog oss en kvällspromenad ...

Planen var att promenera antingen HELA 8:ans belysta motionsspår , eller HELST vika av på lämpl. ställe ... frågan var bara VAR ! Äh, det löser sig, tänkte jag och vandrade iväg - kl.19.00 - med ett ÖZ glatt svassande runt bena. Nä, det var inte riktigt sant - för han gick mest med nosen "hårt" tryckt mot backen och snusade ... och snusade ... och snusade ... Jag stoppat ner pannlampan i fickan, ifall jag skulle vika av från det belysta spåret, MEN därimot glömde jag broddarna. Och det skulle visa sig vara ett misstag - för det var minsann inte så lätt att få fäste på flisen mellan de kala isfläckarna. Ett steg fram och två bak liksom ... När vi halkat omkring, i vad som kändes som en evighet (ca 1 km) passerade vi Svarttjärn, precis där milspåret skymtar till. Hhumm ... tänkte jag och fann att DET spåret - obelyst - hade klart bättre underlag än 8:an, trots att det inte var halkbekämpat. Där viker vi in tänkte jag ... och vad bra - här kan du ju gå lös Özet och släppte honom därmed.

Vi gick och gick ... ibland där det var lite ljusare öppna ytor och ibland gick vi under mörk granskog. Imellanåt skymtade det till ett par lysande ögon och jag var glad så länge det var ÖZETS ögon ! Befarade att jag helt plötslig skulle stirra in i ett främmande ögon - typ nån älgs eller så - men som tur var blev det inte verklighet. Längst spåret funderade jag på hur långt vi skulle gå - men det var ju så härligt så tillslut (efter ca 5km) var vi nere vid Delsjön och strax innan vi gick ut på 8:an, hade jag kopplat Özet. Nu var frågan om jag skulle VÅGA gena över Brudaremossen (skidanläggn.) och parkeringsplatsen där. Vet nämligen att där (p-platsen) har - iaf tidigare - pågått sexhandel, med t.o.m. någon som blev mördad för några år sedan.

Med detta i tanken, skymtade jag i ögonvrån, att det kom någon gående bakom oss. Denna någon, kom allt närmare och Özet slängde en blick bakåt med jämna mellanrum. Klockan hade hunnit bli ½9, så det var inga motionärer ute och sprang längre. Jag tyckte det var lite läskigt, måste jag erkänna. När personen till slut hann ikapp och passerade oss, vände han sig om och kollade in både mig och Özet. HAN vände sig om och kollade in Özet flera gånger !!!! Jag TROR att det var en HAN ... han hade nämligen en svart heltäckande huva (typ rånarhuva) på sig. Antingen tyckte han att Özet var så fin, att han inte kunde slita blicken ifrån honom .... eller så hade han annat i tankarna .... Jag började "släpa" benen efter mig, så avståndet imellan oss skulle öka och därmed kunde jag se vart han tog vägen - skulle han vika av upp mot Brudaremossen, eller skulle han fortsätta 8:an ? Han fortsatte på 8:an och då trotsade jag den obehagliga känslan med att gena över Brudaremossen. Parkeringsplatsen låg helt öde, och jag kunde lättad fortsätta över Brudarebacken, för att så småningom nå bilen och "min" parkering. Helt slut både psykiskt och fysiskt !