Inlägg från förra bloggen (ozet.bloggproffs.se)
Onsdag 24 febr.
Jag hörde bilen köras in på garage-nerfarten, jag hoppade ner från soffan eller kanske låg jag på hallmattan ?? Stod förväntansfull och väntade på att dörren skulle öppnas … och yeeeaa, där är du ju, ääääntligen kommer du matte ! Efter mycket snurr och hopp och många blöta pussar mynnade vår hälsningscermoni ut i att jag sprang (i vanlig ordning) och hämtade det som låg närmast, denna gång min födelsedagspresent (bläckfisken) som FAKTISKT fortfarande “lever” … så det så ! Härjade omkring med den ett tag och sen tyckte - trodde - matte jag behövde ut och kissa - Ut och kissa nu ! Nähä - jag behöver inte det … just nu iallafall … för nu ska jag bita på Mikkel lite. - Ja, ja gör det då - så kan jag äta undertiden.
Och i nästa ögonblick var vi på väg ut i skogen vid Partille BK. Matte trodde sig veta en perfekt tur - i vanliga fall är den alldeles lagom lång, på ca 1 tim. Men NU var den långt ifrån lagom. Vi hade PULSAT - matte fotat som en galning - i ca 1/2 timme i ett snöfall, med snöflingor stora som “lovikavantar” (numera är ett “välkänt” uttryck, som sportjourn. Jacob Hård “myntade” under OS) då matte konstaterade att vi nog borde vända. Vi hade bara kommit en 1/4 del av rundan och i helt ospårad snö, som gick mig till ryggen och ovanför mattes knän. Kan säga att jag var tyckte det var jättekul, MEN blev “hängandes” på toppen av snömassan imellanåt - för måste nog erkänna att även en tollarstolle som jag, blev väldigt TRÖTT. Matte tänkte att kanske var det säkrast att tänka på att inte överanstränga lilla mig. Tänker på att sån ansträngning kanske påverkar höfter mm … även om jag nu har hunnit bli 1 år t.o.m passerat 1år. Även om mina höfter kanske inte längre direkt påverkas av ansträngning, så tänker hon så iallafall och vill inte ta några risker. :-/ Hur som helst, vi började gå tillbaka - ha ha - nu i våra egna fotspår och genast blev det ju rena “barnleken” att ta sig fram.
BILDSERIE
Matte fortsatte att fota men helt plötsligt stannade hon till och sa - Stanna Özet ! och då gjorde jag det, jag gör ju alltid hon säger - ha ha ! Du går ju som en “hjulbent” …. ja, jag vet inte vad !!! Sen började hon tafsa och pilla mig mellan bena … nejmen sluta nu, tyckte jag ! - Nämen stå still lille gubben, du har ju hela byxorna fulla av “dingeledong’er” ! Osså “drog” hon i dom där snöklumparna. Nämen, sluta nu, jag fixar dom själv, matte ! - Nä stå still nu, så ska vi se om jag inte kan göra dig nåt kilo lättare. Osså pillade hon vidare och tillslut fick jag springa iväg. Åh JÖSSES - det kändes som jag lättade från marken (snön) “Titta jag svävar”, tappade mark(snö)kontakten så att säga …
När vi nästan var tillbaka vid bilen, stannade matte upp, började “slå” på sin jacka - kände igenom varje ficka, med en alldeles vild och galen blick. Tur att man under detta året har “lärt” känna mattes kroppsspråk, även om det fortfarande finns ett och annat att lära.
- FAN i helv….te …. jag har tappat kameran ! Åh, ska vi leka matte ? Nej, hoppa inte, vi ska inte leka Özet ! Jag kommer aldrig att hitta den, men måste ju chansa att jag lyckas hitta den. FAAAANNNN … och jag som hade så många bilder i den och har tagit så många kort nu. SUCK ! Kom här, nu vänder vi, VA ? Yyeess, ska vi gå en runda till ? - Nä nä, inte dra (jag hade nu blivit kopplad) … du ska gå bakom mig … BAAAKOM … duuuktig kille ! Jaha, och hur länge ska vi gå så här ? Ohoops - osså hade jag gått rätt in i mattes ben - hon hade alltså helt plötsligt bara STANNAT - bara så där ! Böjde sig ner och vispade omkring med handen i snön - åhhh, jag hjälper dig gärna, matte. - nähä, här låg den (nog) inte - kom, nu fortsätter vi …. BAAAKOM … och handvispandet, upprepade sig ett antal gånger, men allt hon fann var bara ett och annat gammalt löv.
Helt plötsligt vände vi IGEN !!!! VA ? Ska vi redan vända ? Rätt som det var stannade hon till och satte mig ute i den djupa snön, vid sidan av våra fotspår. Osså gick hon över på andra sidan, det var visst där hon “skällde” lite på mig långt innan hon upptäckte att hon tappat kameran, när jag hade hittat nåt smaskigt under snön. Hon började även här “syna/scanna” snön och efter en stund skymtade hon något mörkt under snön (trots imma och snö på glasögonen) och DÄR låg den !
Givetvis hade hon glömt stänga fickan och när hon böjde sig ner, när hon skällde på mig, hade kameran trillat ur fickan. Men nu var hon glad igen och hon släppte mig, så jag äntligen kunde springa igen. Men snart hade jag åter fått dom där tunga dingeledongerna i byxorna - det är ju aningen obehagligt när dom slår mot benen och det “drar” i pälsen. Usch ! Men nu började vi återtåget till bilen och när jag väl intagit min plats i bilen började jag min självhjälp och kunde befria mig från de resterande “snökloten” som matte inte fått loss.
Sidor
Fullt ÖZ
VÄLKOMMEN ATT FÖLJA MED PÅ REJS & SEMLAS ÖDEN OCH ÄVENTYR
fredag 9 april 2010
MIN FÖRSTA FÖDELSEDAG - 21FEBR.
MIN FÖRSTA FÖDELSEDAG - 21FEBR.
Inlägg från förra bloggen (ozet.bloggproffs.se)
Varsågod Özet, “pennan” är din !
Husse som nu har gått hemma (inget jobb pga mkt snö och tjäle) med mig närmare 2 mån. “klagar” imellanåt på mig för att jag är så påhittig - som om det skulle vara nåt fel i det - jag tycker att han ska vara glad att jag är en sån kreativ kille … Husse påstår att han är för gammal för sånt här ??????? fattar inte alls vad han menar - inte matte heller … för hon var snabb att kontra med - men du är inte för gammal för att åka skidor och spela golf m.m.
Söndagen den 21 febr.
Måste nog säga att jag redan på morgonen kände att det var nåt speciellt med denna dagen. Redan när jag vaknade, var matte där och pussade på mig - myyyycket mer än vanligt.
Mitt i morgonbestyren hörde jag husse säga till matte
BILD
- titta, där är ett av “våra” rådjur - kolla den äter av grannens rhododendronknoppar. Akta, den SER oss - stå still - Akta den HÖR oss - var tyst - åh kolla, nu går den mot fågelbordet, jaha, det var tydligen gott (vilket även Özet tycker - nån som är förvånad?) och nu går den iväg mot staket för att skutta över - nä men, här kommer den tillbaka - ojdå, nu blev den visst rädd för nåt - den går in där under den snötyngda enen - och där försvann den …
(det där rådjuret var ett av de fyra rådjuren vi haft i vår “hemmaskog” hela vintern - tyvärr ! måste jag nog säga - främst kanske pga att vi inte vågar låta Özet vara lös)
Efter denna, för husse&matte högst “dramatiska” händelse, gick dom ner och jag skuggade dom givetvis hack i häl. Då tog matte fram en brun påse som prasslade. Intresserad ? Vem ? Jag ? Så klart att jag var !
BILDER
Om du sätter dig, så ska du får en födelsedagspresent. Absolut - jag sätter mig …
Grattis och har den äran din lille stolle - hipp hipp och allt det där …
Åhhh tack … nu kan ni gå, för nu har jag att göra en stund … hhumm … vad kan det vara … yeeesss, en boll med tentakler på … va ? aha, en bläckfisk !!! Skit samma … den är ju jättekul … yiiiipiii !
BILDER
Nu tar jag över berättandet Özet.
När det blev dags för utgång, “gnällde” jag lite till Tommy att jag inte orkade pulsa i djupsnö idag också, så vi styrde mot Härlanda tjärn. Men väl där fanns det inga lediga p-platser pga att det var “dåligt” plogat. Jaha, vart skulle vi åka nu då ? Blacktjärn nästa !
Promenaden började väl inte så himla lyckat kanske. Precis när jag hade släppt Özet och han sprang iväg dök det upp två killar med var sin malinios. Vi hörde att en av killarna RÖT med barsk stämma - STICK IVÄG …. och Özet reagerade som man önskade - och fy, vad var det för ena … VA ? Är inte alla förtjusta i mig ? Jag som är så charmig och tror ALLA om gott ! Lätt skrämd kom han RUSANDE i full kareta tillbaka till mig - satte sig brevid mig -”PANG” vilket sättande !!!! Koppel på - med korv i handen - började vi gå mot “hemskiteterna” - här går vi - bra/duktig …. här var det - bra/duktig …. när vi passerade killarna fick jag ur mig ett “ursäkta” och dom svara OK då ! Kände att det var något pinsamt.
Vi gick vidare och mötte massor av folk, under promenadens gång. Vi som nästan aldrig möter någon där. Jag fotade i vanlig ordning. Trots upptrampad “stig”, fick vi kämpa ganska mycket i den djupa snön.
BILD
I slutet på promenaden, mötte vi två eng. springer spaniels, som Özet lekte med en stund. Özet började försöka rida på den ena, som inte sa ifrån, utan sprang undan istället. Özet sprang efter och försökte igen och springer’n skuttade undan och så höll dom på. Kan ju också nämna att båda hundarna var hanar. Men efter en stund bröt vi upp och fortsatte vår promenad till bilen, för att åka hem och fortsätta födelsedagsfirandet.
Har mina funderingar om Özet ridande - om han verkligen har koll på VARFÖR han agerar som han gör ? Han har ju gjort så sen valphagen - skratt - vilket vi såg, vid 3 veckorsbesöket hos Marita&Enya. Han är ju inte den mest kaxiga typen precis - är ju en mycket godmodig kille som verkar tro ALLA om gott , som sagt. Så att det skulle vara nån dominantshandling är jag tveksam till ! Någon som har några tips eller teorier ? När han börjar sitt ridande försöker vi avleda utan att göra nån “affär” av det - undviker konflikt, som Louise tipsade om i ett ganska tidigt stadium.
Inlägg från förra bloggen (ozet.bloggproffs.se)
Varsågod Özet, “pennan” är din !
Husse som nu har gått hemma (inget jobb pga mkt snö och tjäle) med mig närmare 2 mån. “klagar” imellanåt på mig för att jag är så påhittig - som om det skulle vara nåt fel i det - jag tycker att han ska vara glad att jag är en sån kreativ kille … Husse påstår att han är för gammal för sånt här ??????? fattar inte alls vad han menar - inte matte heller … för hon var snabb att kontra med - men du är inte för gammal för att åka skidor och spela golf m.m.
Söndagen den 21 febr.
Måste nog säga att jag redan på morgonen kände att det var nåt speciellt med denna dagen. Redan när jag vaknade, var matte där och pussade på mig - myyyycket mer än vanligt.
Mitt i morgonbestyren hörde jag husse säga till matte
BILD
- titta, där är ett av “våra” rådjur - kolla den äter av grannens rhododendronknoppar. Akta, den SER oss - stå still - Akta den HÖR oss - var tyst - åh kolla, nu går den mot fågelbordet, jaha, det var tydligen gott (vilket även Özet tycker - nån som är förvånad?) och nu går den iväg mot staket för att skutta över - nä men, här kommer den tillbaka - ojdå, nu blev den visst rädd för nåt - den går in där under den snötyngda enen - och där försvann den …
(det där rådjuret var ett av de fyra rådjuren vi haft i vår “hemmaskog” hela vintern - tyvärr ! måste jag nog säga - främst kanske pga att vi inte vågar låta Özet vara lös)
Efter denna, för husse&matte högst “dramatiska” händelse, gick dom ner och jag skuggade dom givetvis hack i häl. Då tog matte fram en brun påse som prasslade. Intresserad ? Vem ? Jag ? Så klart att jag var !
BILDER
Om du sätter dig, så ska du får en födelsedagspresent. Absolut - jag sätter mig …
Grattis och har den äran din lille stolle - hipp hipp och allt det där …
Åhhh tack … nu kan ni gå, för nu har jag att göra en stund … hhumm … vad kan det vara … yeeesss, en boll med tentakler på … va ? aha, en bläckfisk !!! Skit samma … den är ju jättekul … yiiiipiii !
BILDER
Nu tar jag över berättandet Özet.
När det blev dags för utgång, “gnällde” jag lite till Tommy att jag inte orkade pulsa i djupsnö idag också, så vi styrde mot Härlanda tjärn. Men väl där fanns det inga lediga p-platser pga att det var “dåligt” plogat. Jaha, vart skulle vi åka nu då ? Blacktjärn nästa !
Promenaden började väl inte så himla lyckat kanske. Precis när jag hade släppt Özet och han sprang iväg dök det upp två killar med var sin malinios. Vi hörde att en av killarna RÖT med barsk stämma - STICK IVÄG …. och Özet reagerade som man önskade - och fy, vad var det för ena … VA ? Är inte alla förtjusta i mig ? Jag som är så charmig och tror ALLA om gott ! Lätt skrämd kom han RUSANDE i full kareta tillbaka till mig - satte sig brevid mig -”PANG” vilket sättande !!!! Koppel på - med korv i handen - började vi gå mot “hemskiteterna” - här går vi - bra/duktig …. här var det - bra/duktig …. när vi passerade killarna fick jag ur mig ett “ursäkta” och dom svara OK då ! Kände att det var något pinsamt.
Vi gick vidare och mötte massor av folk, under promenadens gång. Vi som nästan aldrig möter någon där. Jag fotade i vanlig ordning. Trots upptrampad “stig”, fick vi kämpa ganska mycket i den djupa snön.
BILD
I slutet på promenaden, mötte vi två eng. springer spaniels, som Özet lekte med en stund. Özet började försöka rida på den ena, som inte sa ifrån, utan sprang undan istället. Özet sprang efter och försökte igen och springer’n skuttade undan och så höll dom på. Kan ju också nämna att båda hundarna var hanar. Men efter en stund bröt vi upp och fortsatte vår promenad till bilen, för att åka hem och fortsätta födelsedagsfirandet.
Har mina funderingar om Özet ridande - om han verkligen har koll på VARFÖR han agerar som han gör ? Han har ju gjort så sen valphagen - skratt - vilket vi såg, vid 3 veckorsbesöket hos Marita&Enya. Han är ju inte den mest kaxiga typen precis - är ju en mycket godmodig kille som verkar tro ALLA om gott , som sagt. Så att det skulle vara nån dominantshandling är jag tveksam till ! Någon som har några tips eller teorier ? När han börjar sitt ridande försöker vi avleda utan att göra nån “affär” av det - undviker konflikt, som Louise tipsade om i ett ganska tidigt stadium.
2:A KURSDAGEN I TÄVLINGSLYDNAD
Inlägg från förra bloggen (ozet.bloggproffs.se)
Måste först bara säga, att denna bloggportalen (bloggproffs.se) tydligen verkar krångla och strula en hel del. Flera gånger har den varit helt oåtkomlig och nu den senaste gången, har det senaste inlägget, om andra kursdagen på tävl.lydn. helt försvunnit. Så om någon av en ren händelse skulle ha skrivit nån liten kommentar … “välkommen åter”/skriv gärna igen !
Så här kommer inlägget på nytt - om än något justerat - för jag minns inte riktigt vad jag skrev sist.
tisdag 16febr.
5 min. för tidiga, började vi, Özet&jag, gå uppför trappan till träningslokalen, men hejdads av ett fasligt skällande av Gits 2 hundar (Groenendael). Men snart hade hon kallat på dom och “stuvat” in dom i rummet intill och Özet&jag kunde inta våra platser i lokalen. Jag hade med en filt som Özet, hör och häpna, låg på hela tiden tills Git kom och berättade att det idag minsann, skulle bli PRIVATLEKTION. VA ? Jaha - OK - inte mig imot J Dom andra kursdelt. hade div. olika själ för sin frånvaro - som tex. sportlov, sjukdom och nån skulle till tandläkarn!
Jag hade valt ut två moment som skulle manglas. Först ut var INGÅNGAR och vi började med att visa hur vi hade tränat. Fanns förstås ett och annat att korrigera. För det första stod jag aningen för långt ifrån Özet, skulle stå mycket närmare honom. Fick flera tips om hur jag skulle förändra rörelsen på min “belöningshand”, för att sättandet skulle bli rakt, eftersom jag gjorde en liten “lov” åt sidan i handrörelsen, vilket resulterade i ett liiite snett sittade. Han tryckte in baken lite in mot mig. Men efter en stund började vi få ordning på sättandet. Hem och träna.
Nästa moment var STÄLLANDE och vi fick åter förstås visa hur vår träning gick till. Njaaee, inte det mest ultimata sättet kanske, tyckte Git ! Även om det förstås finns flera olika sett, så föreslår/tycker jag att du gör så här. Hon visade själv med Özet för att jag inte riktigt fattade först. Hon backade UTAN att säga någonting och så fort Özet gjorde en tendens till att stanna till, slängde hon godis framåt/förbi till honom. Özet fattade jättefort och sen när jag själv gjorde det övningen funkade det jättebra. Vidare förklarade hon hur jag sen skulle öka svårigheten och gå vidare till att så småningom ha honom i fotposition.
Innan vi fortsatte med momentet apportering gjorde vi en pause och pratade hund i allmänhet. Fick bl.a. tips om vikten av att ha en hund som kan koppla av i diverse situationer, som om jag inte redan visste det …. men HUR gör man ? Git tyckte att vi skulle försöka få Özet att varva ner och kräva att han skulle ligga lugnt och stilla brevid mig, just i denna stund. UTAN godis. Han satt i det läget (som vid så många andra tillfällen) i sträckt koppel så lååååångt ifrån mig som möjligt. Suck - det här kommer aldrig gå !!! Men till verket och jag sa till honom att lägga sig …. sisådär en 8 ggr…. men till slut la han sig och blev liggande lugnt och stilla J
Man måste vara ENVETEN och ÄR man det, så lyckas man, menade Git. Ja ja, vi får väl se ….
Efter det skulle vi avsluta kvällen med APPORTERING. Fick frågan hur apporteringen funkade ? Jodå, det går väl sådär, svarade jag lite trevande. Vi fick visa i vanlig ordning och fick mig till livs att Özet & jag gjorde “lite tvärtom”, till skillnad mot hur det skulle gå till. Det var (är) nämligen jag som krusade Özet, när igentligen ska vara tvärt om. - Här e´den matte - ta den då … snälla snälla ta den … Tipsade om att forsätta med “bytesövningar” liknande den på jaktkursen.
Avslutningsvis lärde Git mig ett jättebra “stresshanteringsgrepp” som jag kan praktisera när Özet flippar ur, för att få honom att varva ner. Git visade på Özet och greppade honom med ena armen runt hans kropp - handen på bröstkorgen och den andra armen/handen mot frambröstet/bringan - tryckte honom lätt mot sig själv och var helt lugn och helt tyst (inga nej el. likn.) Han försökte slingra sig ur greppet, men efter en stund hördes en djup suck och Git sa att hon kände hans hjärta slå lugnare. Och efter ytterligare en stund la han hela sin tyngd mot henne och var helt avslappnad.
Vid det här laget hade vi hållit på i ca 1 ½ timme och kände oss väldigt nöjda och fullmatade med diverse “tips & trix” och vi började vår hemfärd och väl hemma slog jag mig ner i soffan och överöste Tommy med stor berättarlusta kvällens alla intryck. Men fick bara ett hyjssande till svar …. Ojdå …. tänkte inte på det …. det pågick visst ett OS.
Privatundervisning kräver låååångt blogginlägg.
Måste först bara säga, att denna bloggportalen (bloggproffs.se) tydligen verkar krångla och strula en hel del. Flera gånger har den varit helt oåtkomlig och nu den senaste gången, har det senaste inlägget, om andra kursdagen på tävl.lydn. helt försvunnit. Så om någon av en ren händelse skulle ha skrivit nån liten kommentar … “välkommen åter”/skriv gärna igen !
Så här kommer inlägget på nytt - om än något justerat - för jag minns inte riktigt vad jag skrev sist.
tisdag 16febr.
5 min. för tidiga, började vi, Özet&jag, gå uppför trappan till träningslokalen, men hejdads av ett fasligt skällande av Gits 2 hundar (Groenendael). Men snart hade hon kallat på dom och “stuvat” in dom i rummet intill och Özet&jag kunde inta våra platser i lokalen. Jag hade med en filt som Özet, hör och häpna, låg på hela tiden tills Git kom och berättade att det idag minsann, skulle bli PRIVATLEKTION. VA ? Jaha - OK - inte mig imot J Dom andra kursdelt. hade div. olika själ för sin frånvaro - som tex. sportlov, sjukdom och nån skulle till tandläkarn!
Jag hade valt ut två moment som skulle manglas. Först ut var INGÅNGAR och vi började med att visa hur vi hade tränat. Fanns förstås ett och annat att korrigera. För det första stod jag aningen för långt ifrån Özet, skulle stå mycket närmare honom. Fick flera tips om hur jag skulle förändra rörelsen på min “belöningshand”, för att sättandet skulle bli rakt, eftersom jag gjorde en liten “lov” åt sidan i handrörelsen, vilket resulterade i ett liiite snett sittade. Han tryckte in baken lite in mot mig. Men efter en stund började vi få ordning på sättandet. Hem och träna.
Nästa moment var STÄLLANDE och vi fick åter förstås visa hur vår träning gick till. Njaaee, inte det mest ultimata sättet kanske, tyckte Git ! Även om det förstås finns flera olika sett, så föreslår/tycker jag att du gör så här. Hon visade själv med Özet för att jag inte riktigt fattade först. Hon backade UTAN att säga någonting och så fort Özet gjorde en tendens till att stanna till, slängde hon godis framåt/förbi till honom. Özet fattade jättefort och sen när jag själv gjorde det övningen funkade det jättebra. Vidare förklarade hon hur jag sen skulle öka svårigheten och gå vidare till att så småningom ha honom i fotposition.
Innan vi fortsatte med momentet apportering gjorde vi en pause och pratade hund i allmänhet. Fick bl.a. tips om vikten av att ha en hund som kan koppla av i diverse situationer, som om jag inte redan visste det …. men HUR gör man ? Git tyckte att vi skulle försöka få Özet att varva ner och kräva att han skulle ligga lugnt och stilla brevid mig, just i denna stund. UTAN godis. Han satt i det läget (som vid så många andra tillfällen) i sträckt koppel så lååååångt ifrån mig som möjligt. Suck - det här kommer aldrig gå !!! Men till verket och jag sa till honom att lägga sig …. sisådär en 8 ggr…. men till slut la han sig och blev liggande lugnt och stilla J
Man måste vara ENVETEN och ÄR man det, så lyckas man, menade Git. Ja ja, vi får väl se ….
Efter det skulle vi avsluta kvällen med APPORTERING. Fick frågan hur apporteringen funkade ? Jodå, det går väl sådär, svarade jag lite trevande. Vi fick visa i vanlig ordning och fick mig till livs att Özet & jag gjorde “lite tvärtom”, till skillnad mot hur det skulle gå till. Det var (är) nämligen jag som krusade Özet, när igentligen ska vara tvärt om. - Här e´den matte - ta den då … snälla snälla ta den … Tipsade om att forsätta med “bytesövningar” liknande den på jaktkursen.
Avslutningsvis lärde Git mig ett jättebra “stresshanteringsgrepp” som jag kan praktisera när Özet flippar ur, för att få honom att varva ner. Git visade på Özet och greppade honom med ena armen runt hans kropp - handen på bröstkorgen och den andra armen/handen mot frambröstet/bringan - tryckte honom lätt mot sig själv och var helt lugn och helt tyst (inga nej el. likn.) Han försökte slingra sig ur greppet, men efter en stund hördes en djup suck och Git sa att hon kände hans hjärta slå lugnare. Och efter ytterligare en stund la han hela sin tyngd mot henne och var helt avslappnad.
Vid det här laget hade vi hållit på i ca 1 ½ timme och kände oss väldigt nöjda och fullmatade med diverse “tips & trix” och vi började vår hemfärd och väl hemma slog jag mig ner i soffan och överöste Tommy med stor berättarlusta kvällens alla intryck. Men fick bara ett hyjssande till svar …. Ojdå …. tänkte inte på det …. det pågick visst ett OS.
Privatundervisning kräver låååångt blogginlägg.
FLASCH-BACKS
Inlägg från förra bloggen (ozet.bloggproffs.se)
Nu har lille HAN, intagit första och bästa spaningsläget, på stolen vid fönstret, precis som lilla HON alltid gjorde. Fick mig en riktigt “back-flasch” när jag såg honom sitta där första gången. Hon, Majkie, som alltid satt där och följde dagarnas alla händelser - allt från rådjuren i skogen till kvarterets ungar som passerade på väg till skolan. Nu har alltså även Özet funnit tjusningen att sitta där och spana.
BILDER
Att han trampar och “mosar” Mickel, som också har stolen (vid elementet) som sitt favorit ställe, tar han ingen som helst notis om. När han spanat färdigt försöker han med alla medel att få igång Mickel, som yrvaket försöker värja
BILD
sig allt vad han förmår - vilket inte alltid är det lättaste, när Özets stora käft omsluter sig runt Mickels lilla huvud. Men ibland lyckas han få ett “grabbatag” om Özet … Men numera står det imellanåt, ett kompostgaller som
BILDER
skydd, så att Mickel kan ligga i lugn och ro, på sin varma goa plats, där han har legat de senaste 15 åren, utan att bli överrumlad av nåt monster.
Men allt som oftast har dom två väldigt kul ihop och det händer till och med att dom ligger till-sammans i soffan.
Och vad mera - jo, att Özet, “Gnagaren den Store” inte alltid har samma favoritplatser som Majkie hade, han har nämligen visat att han “uppskattar”/eller inte !!! hallbyrån på helt annat sätt …….. The King of Rodent (gnagare enl. eng.lexikon)
BILDER
Nu har lille HAN, intagit första och bästa spaningsläget, på stolen vid fönstret, precis som lilla HON alltid gjorde. Fick mig en riktigt “back-flasch” när jag såg honom sitta där första gången. Hon, Majkie, som alltid satt där och följde dagarnas alla händelser - allt från rådjuren i skogen till kvarterets ungar som passerade på väg till skolan. Nu har alltså även Özet funnit tjusningen att sitta där och spana.
BILDER
Att han trampar och “mosar” Mickel, som också har stolen (vid elementet) som sitt favorit ställe, tar han ingen som helst notis om. När han spanat färdigt försöker han med alla medel att få igång Mickel, som yrvaket försöker värja
BILD
sig allt vad han förmår - vilket inte alltid är det lättaste, när Özets stora käft omsluter sig runt Mickels lilla huvud. Men ibland lyckas han få ett “grabbatag” om Özet … Men numera står det imellanåt, ett kompostgaller som
BILDER
skydd, så att Mickel kan ligga i lugn och ro, på sin varma goa plats, där han har legat de senaste 15 åren, utan att bli överrumlad av nåt monster.
Men allt som oftast har dom två väldigt kul ihop och det händer till och med att dom ligger till-sammans i soffan.
Och vad mera - jo, att Özet, “Gnagaren den Store” inte alltid har samma favoritplatser som Majkie hade, han har nämligen visat att han “uppskattar”/eller inte !!! hallbyrån på helt annat sätt …….. The King of Rodent (gnagare enl. eng.lexikon)
BILDER
EN KAOTISK KURSSTART !
Inlägg från förra bloggen (ozet.bloggproffs.se)
Dagens (lör.6 feb.) jaktkursdag blev ett virrevarr utan dess like.
Det började med en lugn och härlig morgon, satt och samspråkade med maken och hade precis druckit upp kaffet och började tänka på var dagens promenad skulle gå, när telefonen ringde.
Någon i andra änden frågade :
Var ÄR du någonstans ?
VA ?
Det är ju kurs IDAG !
VA - IDAG - men jag trodde …. ?
Nej, det är idag - kasta dig i bilen och kom !
Yes, jag kommer så fort jag kan.
Sagt och gjort … “kastade” in Özet och mig själv i bilen, skyndade mig till kursplatsen. Och med andan i halsen började vi pulsa - pust, flämt, stön - i snön, på den visserligen upptrampade stigen, men som ändå var en rätt jobbig transportsträcka, särskilt som man jäktar och skyndar sig.
En ½ timme senare kom vi äntligen fram till en plogad stor yta, där de andra befann sig.Vi hälsade på Titti och Regina (hjälpinstr.) och alla de andra efter hand.
Efter en stadgeövning - för oss första övningen - där dummys kastades framför hundarna och som gick utmärkt, fortsatte vi med en inkalln. övning som gick desto sämre. Alla på linje - alla lämnade sina hundar - jag lämnade Özet bara en liten bit - men vad hjälpte det ? för när första inkalln. skedde, började det bli riktigt oroligt i “lägret” och Özet kunde inte längre hålla sig, utan tog sig en liten “svängom”. Efter ett konstaterande att det kanske var en lite VÄL svår övning, fick vi förare stå bredvid våra hundar, medan en och en kallade in respektive hund. Då gick det betydligt bättre.
Efter inkalln.övnngen blev det dags för lite apporteringövningar, vilka resulterade i rätt så blandade resultat. ALLA fick bakläxa att träna överlämningar, efter Tittis kommetar - är det INGEN som har tränat apportering i vinter eller ? ha ha !
Efter fika paus, så tränade var och en jaktfot, medan en hund (ekipage) i taget gjorde en apporteringsövn. där en dummyn gömdes i snön bakom en stor snövall. I jaktfoten skötte Özet sig utmärkt. Men sen när det var vår tur att leta efter den nergrävda dummy, så vad det värre. Inte att HITTA dummyn, utan att komma RAKA vägen in till mig. Özet passade på tillbakavägen in mot mig, på att göra ännu ett race - mitt bland alla ryggsäckar och däribland fanns även Tittis väska med vilt. Men som tur var, var inte väskan vidöppen - så han kom inte åt någon pippi. Phu !
Vi avslutade med apportering av fågel (duva) Özet (lina på) sprang ut och hämtade och överlämnade hyfsat bra han som tidigare racat som en besatt. Men när vi gjorde om det, kom en av de andra tollarna farande och störde Özet just som han hade greppat fågeln och var på väg in till mig. Jag lockade och kallade in och han var åter på väg in, när den lösa tollaren åter kom och härjade framför Özet. Inte “helt lyckat” precis
Sammanfattningsvis upplevde jag de två kurstimmarna, som ett enda stort “virrevarr”. Jag tyckte att Özet var väldigt “flängig” och mest sprang omkring. Han var väldigt ofokuserad och förmodligen hade jag säkert själv en stor del i det hela. Kanske hade den stressiga starten och ankomsten och även de två löptikarna en viss inverkan - vad vet jag !
Hur som helst kändes allt som en enda stor röra ….
Dagens (lör.6 feb.) jaktkursdag blev ett virrevarr utan dess like.
Det började med en lugn och härlig morgon, satt och samspråkade med maken och hade precis druckit upp kaffet och började tänka på var dagens promenad skulle gå, när telefonen ringde.
Någon i andra änden frågade :
Var ÄR du någonstans ?
VA ?
Det är ju kurs IDAG !
VA - IDAG - men jag trodde …. ?
Nej, det är idag - kasta dig i bilen och kom !
Yes, jag kommer så fort jag kan.
Sagt och gjort … “kastade” in Özet och mig själv i bilen, skyndade mig till kursplatsen. Och med andan i halsen började vi pulsa - pust, flämt, stön - i snön, på den visserligen upptrampade stigen, men som ändå var en rätt jobbig transportsträcka, särskilt som man jäktar och skyndar sig.
En ½ timme senare kom vi äntligen fram till en plogad stor yta, där de andra befann sig.Vi hälsade på Titti och Regina (hjälpinstr.) och alla de andra efter hand.
Efter en stadgeövning - för oss första övningen - där dummys kastades framför hundarna och som gick utmärkt, fortsatte vi med en inkalln. övning som gick desto sämre. Alla på linje - alla lämnade sina hundar - jag lämnade Özet bara en liten bit - men vad hjälpte det ? för när första inkalln. skedde, började det bli riktigt oroligt i “lägret” och Özet kunde inte längre hålla sig, utan tog sig en liten “svängom”. Efter ett konstaterande att det kanske var en lite VÄL svår övning, fick vi förare stå bredvid våra hundar, medan en och en kallade in respektive hund. Då gick det betydligt bättre.
Efter inkalln.övnngen blev det dags för lite apporteringövningar, vilka resulterade i rätt så blandade resultat. ALLA fick bakläxa att träna överlämningar, efter Tittis kommetar - är det INGEN som har tränat apportering i vinter eller ? ha ha !
Efter fika paus, så tränade var och en jaktfot, medan en hund (ekipage) i taget gjorde en apporteringsövn. där en dummyn gömdes i snön bakom en stor snövall. I jaktfoten skötte Özet sig utmärkt. Men sen när det var vår tur att leta efter den nergrävda dummy, så vad det värre. Inte att HITTA dummyn, utan att komma RAKA vägen in till mig. Özet passade på tillbakavägen in mot mig, på att göra ännu ett race - mitt bland alla ryggsäckar och däribland fanns även Tittis väska med vilt. Men som tur var, var inte väskan vidöppen - så han kom inte åt någon pippi. Phu !
Vi avslutade med apportering av fågel (duva) Özet (lina på) sprang ut och hämtade och överlämnade hyfsat bra han som tidigare racat som en besatt. Men när vi gjorde om det, kom en av de andra tollarna farande och störde Özet just som han hade greppat fågeln och var på väg in till mig. Jag lockade och kallade in och han var åter på väg in, när den lösa tollaren åter kom och härjade framför Özet. Inte “helt lyckat” precis
Sammanfattningsvis upplevde jag de två kurstimmarna, som ett enda stort “virrevarr”. Jag tyckte att Özet var väldigt “flängig” och mest sprang omkring. Han var väldigt ofokuserad och förmodligen hade jag säkert själv en stor del i det hela. Kanske hade den stressiga starten och ankomsten och även de två löptikarna en viss inverkan - vad vet jag !
Hur som helst kändes allt som en enda stor röra ….
1:A KURSDAGEN I TÄVLINGSLYDNAD
Inlägg från förra bloggen (ozet.bloggproffs.se)
Vi började vår lydnadskurs (Alfa Hundcenter) igår kväll och gav oss iväg hemmifrån i snöyra värre, som dock var aningen ”tryggare” att köra i på hemvägen, när det var lugnare trafik !
I full snöstorm är man så tacksam för att hundcentret har tillgång till inomhushall-ar.
Det började med att vi först fick en presentation av kursledaren, Git Jering - som har ett flertal meriter som tex. SM vinst i sök och Årets sök&brukshund.
Sen fick vi själva förstås presentera oss - berätta kortfattat om våra mål osv. - samtidigt som Özet “ljudade” efter bästa förmåga. Det är ju så tråååååkigt att sitta still - kan vi sätta igång snart eller ! Nej Özet, du får allt tåla dig lite till. Han skulle bara veta vad som väntade härnäst.
Medan varje ekipage var inne i hallen för en “genomkörare” fick övriga hundar, antingen ligga i bilen eller ställas in i burar (i ett annat rum) som finns till förfogande. Dom kommer säkert att protestera en del i början, men jag tycker det bara är nyttigt att dom lär sig, men ni avgör ju förstås själva, sa Git. Och protesterade, det gjorde HAN, men hade inte förväntat mig annat. Blev något lugnare med tiden, även om han jämrade sig, nästan hela tiden. Stackars liten :-/
Våra kurskamrater var en Bernersennen på 2år och en Bouvier ? var det nog … inte !!! 9mån. (men idag -2v. senare - vet jag att det är en Briard) och en Golden, som efter ett tag, plötsligt kom på att dom hade anmält sig till fel kurs - tävlingkurs ? Tävla ? - nej, jag tänker aldrig tävla ! Men varför har ni anm. till en tävl.kurs då ??? Och efter en stunds diskuterande hit och dit “hoppade” dom av och så blev vi bara 3 kvar
Vi skulle gå igenom två självvalda moment (vid varje kurstillfälle)
VI började med positions- och kontaktövn., där vårt “problem” är att jag tycker Özet ”tappar” kontakt och fokus efter några meter i fotgåendet. Vi fick först visa upp våra “färdigheter” och därifrån tipsade Git om hur vi skulle gå vidare och i vårt fall, tyckte hon vi skulle backa lite i träningen. Fick många bra tips att jobba med, för att behålla kontakt och fokus HELA tiden.
Sedan gick vi vidare med moment “två” - som i vårt fall fick bli - ligg. Vi fick återigen visa hur “långt vi kommit”. Özet la sig gaaanska fort, men inte “slängde” han sig ner precis. Det var GANSKA bra, tyckte Git och ställde sen frågan : men vad tyckte DU SJÄLV ? Njaaaeeee … det var väl inte så maxat kanske, svarade jag. Hon ville veta vilken “acceptans” jag hade, för att veta var hon skulle lägga “ribban”. Jag fick sen visa hur jag hade börjat inärningen och hur vi hade avancerat efter hand. Utifrån det, fick jag tips att jobba med - även här backa lite i träningen - för att befästa ett “slängliggande”.
Måste avslutningsvis säga att jag inte riktigt visste vad jag hade att förvänta mig - hade nämligen hört både ris och ros om Git - men det var riktigt roligt och jag åkte därifrån mycket nöjd och full av inspiration. Bra upplägg - varje ekipage fick individuell hjälp med just de moment som man håller på att lära in eller finslipa på för tillfället.
Vi började vår lydnadskurs (Alfa Hundcenter) igår kväll och gav oss iväg hemmifrån i snöyra värre, som dock var aningen ”tryggare” att köra i på hemvägen, när det var lugnare trafik !
I full snöstorm är man så tacksam för att hundcentret har tillgång till inomhushall-ar.
Det började med att vi först fick en presentation av kursledaren, Git Jering - som har ett flertal meriter som tex. SM vinst i sök och Årets sök&brukshund.
Sen fick vi själva förstås presentera oss - berätta kortfattat om våra mål osv. - samtidigt som Özet “ljudade” efter bästa förmåga. Det är ju så tråååååkigt att sitta still - kan vi sätta igång snart eller ! Nej Özet, du får allt tåla dig lite till. Han skulle bara veta vad som väntade härnäst.
Medan varje ekipage var inne i hallen för en “genomkörare” fick övriga hundar, antingen ligga i bilen eller ställas in i burar (i ett annat rum) som finns till förfogande. Dom kommer säkert att protestera en del i början, men jag tycker det bara är nyttigt att dom lär sig, men ni avgör ju förstås själva, sa Git. Och protesterade, det gjorde HAN, men hade inte förväntat mig annat. Blev något lugnare med tiden, även om han jämrade sig, nästan hela tiden. Stackars liten :-/
Våra kurskamrater var en Bernersennen på 2år och en Bouvier ? var det nog … inte !!! 9mån. (men idag -2v. senare - vet jag att det är en Briard) och en Golden, som efter ett tag, plötsligt kom på att dom hade anmält sig till fel kurs - tävlingkurs ? Tävla ? - nej, jag tänker aldrig tävla ! Men varför har ni anm. till en tävl.kurs då ??? Och efter en stunds diskuterande hit och dit “hoppade” dom av och så blev vi bara 3 kvar
Vi skulle gå igenom två självvalda moment (vid varje kurstillfälle)
VI började med positions- och kontaktövn., där vårt “problem” är att jag tycker Özet ”tappar” kontakt och fokus efter några meter i fotgåendet. Vi fick först visa upp våra “färdigheter” och därifrån tipsade Git om hur vi skulle gå vidare och i vårt fall, tyckte hon vi skulle backa lite i träningen. Fick många bra tips att jobba med, för att behålla kontakt och fokus HELA tiden.
Sedan gick vi vidare med moment “två” - som i vårt fall fick bli - ligg. Vi fick återigen visa hur “långt vi kommit”. Özet la sig gaaanska fort, men inte “slängde” han sig ner precis. Det var GANSKA bra, tyckte Git och ställde sen frågan : men vad tyckte DU SJÄLV ? Njaaaeeee … det var väl inte så maxat kanske, svarade jag. Hon ville veta vilken “acceptans” jag hade, för att veta var hon skulle lägga “ribban”. Jag fick sen visa hur jag hade börjat inärningen och hur vi hade avancerat efter hand. Utifrån det, fick jag tips att jobba med - även här backa lite i träningen - för att befästa ett “slängliggande”.
Måste avslutningsvis säga att jag inte riktigt visste vad jag hade att förvänta mig - hade nämligen hört både ris och ros om Git - men det var riktigt roligt och jag åkte därifrån mycket nöjd och full av inspiration. Bra upplägg - varje ekipage fick individuell hjälp med just de moment som man håller på att lära in eller finslipa på för tillfället.
DAGENS AHA-UPPLEVELSER
Inlägg från förra bloggen (ozet.bloggproffs.se)
Idag (ons.27jan.) var vi ute och gick vår lunchpromenad vid Kåsjön. När det var dax för dagens första apporteringsövning - så satt jag brevid matte ivanlig ordning - tittade mot dummyn som slängdes - hhuummm - det ÄR nåt som verkar “annorlunda” !!! - efter kommando så sprang jag ut mot … wweeeee … yes - hon hade tagit fram det tunga artilleriet - jag greppade - ojdå, där tappade jag den visst, den var ju riktigt stor och tung - på det igen och jag sprang in MOT matte - men schwwwwiiisch - så hade jag sprungit FÖRBI henne - och där stod hon med lång näsa - men sen vände jag och levererade stolt dummyn där hon vill ha den - i handen, som matte brukar “vila” på sitt eget lår. Men åhhh vad kul det var, med den där STORA dummyn, till skillnad mot dom tidigare små “fjösiga” dummysarna. MERA stora dummysar ! Jaja - det KOM mera ….
BILD
Nu skulle det tränas STADGA minsann, och det gick ju “jättebra” minsann !!!!!! Alltså … inte ALLS bra ! Matte som brukar vara så säker på att jag ska sitta kvar, blev något snopen och frustrerad, när jag nu inte alls klarade av tt sitta kvar. När matte hade kastat min - numera ”favodummy” - trodde jag ju att nu kommer kommandot - och visst det kom - men INTE att jag skulle LETA - utan matte sa - HÄR och menade igentligen att vi skulle gå “jaktfot” ett litet stycke - nä nä - glöm det matte - jag SKA HA den där dummyn - tjolahopp - easy come easy go - eller ?
Sen gjorde vi om det - alltså - matte kommenderade HÄR och ….. jag sprang ut till dummyn IGEN - “KNALLA” kallar ni det visst för ! Nä du lille Özet, nu får du skärpa dig - du som brukar vara “säkerheten” själv. Nu gör vi om det från början - Sitt - hon kastade dummyn - sitt kvar - och vad HÄNDER ? MATTE går SJÄLV och hämtar dummyn ! VA ? Hur kan hon ? Och som om det inte var nog med det - sen sa hon sitt igen - kastade dummyn - och kommendrade HÄR - och då tänkte jag - tjôta - jag gör väl som du säger då - och då blev hon så glad, så glad …. tänk vad lite som behövs !
Vidare ville hon att vi/jag skulle gå “jaktfot” utmed några sträckor på hemvägen. Och då gick det upp ett “ljus” för henne - hon kom på att så länge hon “höll klaffen” och inte berömde mig hela tiden, så gick jag ju jättebra - hon behövde bara korrigera när jag fick lite för bråttom då och då !
Matte var ganska nöjd med dagens övningar trots allt, för hon tyckte att hon fått en del AHA-upplevelser !
Idag (ons.27jan.) var vi ute och gick vår lunchpromenad vid Kåsjön. När det var dax för dagens första apporteringsövning - så satt jag brevid matte ivanlig ordning - tittade mot dummyn som slängdes - hhuummm - det ÄR nåt som verkar “annorlunda” !!! - efter kommando så sprang jag ut mot … wweeeee … yes - hon hade tagit fram det tunga artilleriet - jag greppade - ojdå, där tappade jag den visst, den var ju riktigt stor och tung - på det igen och jag sprang in MOT matte - men schwwwwiiisch - så hade jag sprungit FÖRBI henne - och där stod hon med lång näsa - men sen vände jag och levererade stolt dummyn där hon vill ha den - i handen, som matte brukar “vila” på sitt eget lår. Men åhhh vad kul det var, med den där STORA dummyn, till skillnad mot dom tidigare små “fjösiga” dummysarna. MERA stora dummysar ! Jaja - det KOM mera ….
BILD
Nu skulle det tränas STADGA minsann, och det gick ju “jättebra” minsann !!!!!! Alltså … inte ALLS bra ! Matte som brukar vara så säker på att jag ska sitta kvar, blev något snopen och frustrerad, när jag nu inte alls klarade av tt sitta kvar. När matte hade kastat min - numera ”favodummy” - trodde jag ju att nu kommer kommandot - och visst det kom - men INTE att jag skulle LETA - utan matte sa - HÄR och menade igentligen att vi skulle gå “jaktfot” ett litet stycke - nä nä - glöm det matte - jag SKA HA den där dummyn - tjolahopp - easy come easy go - eller ?
Sen gjorde vi om det - alltså - matte kommenderade HÄR och ….. jag sprang ut till dummyn IGEN - “KNALLA” kallar ni det visst för ! Nä du lille Özet, nu får du skärpa dig - du som brukar vara “säkerheten” själv. Nu gör vi om det från början - Sitt - hon kastade dummyn - sitt kvar - och vad HÄNDER ? MATTE går SJÄLV och hämtar dummyn ! VA ? Hur kan hon ? Och som om det inte var nog med det - sen sa hon sitt igen - kastade dummyn - och kommendrade HÄR - och då tänkte jag - tjôta - jag gör väl som du säger då - och då blev hon så glad, så glad …. tänk vad lite som behövs !
Vidare ville hon att vi/jag skulle gå “jaktfot” utmed några sträckor på hemvägen. Och då gick det upp ett “ljus” för henne - hon kom på att så länge hon “höll klaffen” och inte berömde mig hela tiden, så gick jag ju jättebra - hon behövde bara korrigera när jag fick lite för bråttom då och då !
Matte var ganska nöjd med dagens övningar trots allt, för hon tyckte att hon fått en del AHA-upplevelser !
DAGEN EFTER !!!
Inlägg från förra bloggen (ozet.bloggproffs.se)
Kan redan här berätta att under dagens (tisd. 26jan.) lunchpromenad verkade det som gårdagens svettiga kämpande och flängande kanske lönade sig - för idag var Özet, om inte helt “perfekt” - så MYCKET lydigare. Det räckte att jag sa ett tydligt NEJ och kallade in honom och han kom springande som ett litet “skott”.
BILD
Kan redan här berätta att under dagens (tisd. 26jan.) lunchpromenad verkade det som gårdagens svettiga kämpande och flängande kanske lönade sig - för idag var Özet, om inte helt “perfekt” - så MYCKET lydigare. Det räckte att jag sa ett tydligt NEJ och kallade in honom och han kom springande som ett litet “skott”.
BILD
HOPP OCH FÖRTVIVLAN
Inläg från förra bogen /ozet.bloggproffs.se)
Idag (mån.25jan.) tog vi en promenad vid Partille BK - där mattes gamla ridklubb också håller till. Där känner matte till skogens alla “skrymslen”, eftersom det har blivit en och annan ridtur i de trakterna under hennes ungdom.
Matte var så “laddad” med att praktisera vad hon hade lärt sig av Kia, på promenaden går och med full övertygelse startade vi vår vandring på en av de gamla ridstigarna. Det dröjde inte länge förrän jag vädrade och började spatsera, väldigt målmedvetet, ut i den djupa snön - och efter ett NEJ från matte - som jag inte brydde mig nämnvärt om - så kom hon “ångande” - inte som nån spänstig gasell pricis !!! utan mer som en flåsande ???? och försökte få fatt i mig. Hon hade ju helt klart uppenbara bekymmer i den djupa snön. MEN jag “skuttade” bara undan, ha - ta mig om du kan - du kan inte ta mig - ha ! Men vad nu då ? Ojdå - vilket kroppsspråk hon har kärringen och till råga på allt verkar hon ju tvärarg - bäst att “krypa till korset”. Jag gjorde mig så liten som möjligt. Aajj - nyp mig inte i kinden så - lugna ner dig nu lite matte - jag sitter ju här.
Sitt kvar - duktig Özet - också gick hon iväg en bit - vände sig om - KOM - yes, here I come - braa … duktig kille - så ska det gå till - varså god - yes, äntligen får jag springa iväg igen och vi gick vidare.
BILD
Men herregud vad mycket goa dofter det var här idag - jag vädrade och började lomma iväg igen och samma procedur upprepade sig - mattes rytande NEJ - och snart kom hon flåsande efter mig igen … vad göra ? Jag skuttade åter undan - matte blev förbannad igen - vilket resulterade i att jag blev undergiven och “kröp till korset” igen. Matte, kan du förstå att det inte är inte så kul att komma till dig, när du ser ut “åskmolnets lillasyster” … men sen gjorde vi om inkallningsövningen, som avslutades med bus och dragkamp som belöning och genast (tillfälligt ????) hade jag glömt mattes ilska.
Men nu hade matte fått lite “griller” i huvudet och blivit lite (mycket) bekymrad för mitt “undergivna/kuvade” beteende. ÄR DETTA VERKLIGEN SÅ LYCKAT ????? TÄNK OM JAG “FÖRSTÖR” hans POSITIVITET OCH GLÄDJE !!!! Det var många tankar som gick runt i huvudet och hon var riktigt deppig och bekymrad. Och om ni är intresserade av vad JAG tror - så tycker jag förstås att matte är klart mysigare när hon är GLAD OCH LEKER DRAGKAMP med mig, än när hon gormar och skäller på mig. Får väl se hur bra hon lyckas övertyga mig framöver …..
Hur som helst så fortsatte vi vår promenad och jag uppförde mig bättre och bättre. Vid det här laget var matte helt genomsvett och slut efter alla “språngmarscher” och tjoande och dragkamper. Kan säga att på hemvägen, fanns det en hel del GOD hästskit att försöka hindra mig från att glufsa i mig. Matte “slet som ett djur” med mig - men det gjorde jag ju också - jag slet ju för att få MIN vilja igenom.
BILD
Sammanfattningsvis tyckte matte att jag var helt “galen” idag - sprang och vädrade hela tiden och gjorde “utbrytningsförsök” nästan hela tiden. Alltså att jag var “HELKNÄPP” i motsats till hur jag betedde mig i helgen. Men kontentan var ändå - att kanske var “Kias modell” - tips från coachen - rätt metod ändå ?
När vi kom hem - om ni orkar läsa mer - så kan jag berätta att matte fann resterna av det jag lyckades pilla bort ifrån - observera - väggen i TV-rummet. Ja, så här var det - på förmiddagen när jag sovit färdigt - började jag, liggandes (tror matte iallafall) i soffan, fundera på vad jag skulle roa mig med, tills matte kom hem. Jag kollade runt lite med blicken - och DÄR på väggen spanade jag in ett liten grej. Där mellan några tavlor, var det nåt som såg intressant ut. Det här måste jag undersöka närmare tänkte jag. Jaha och HUR ska jag få tag på den däringa grejen då - hhumm - om jag ställer mig på bakbenen i soffan och med frambenen på soffans ryggstöd och sträääääcker på mig så nåååår jag den nog - JAJAMENSAN - om jag drar i mojängen med tänderna samtidigt som jag river lite med tassarna så lossnar den nog. SIDÄRJA - där fick jag den …. ha ha … ner på golvet och börja knaprandet. Och när matte sen kom hem vid lunchtid, så fann hon resterna - dom som jag inte tuggat i mig - vilka hon inte riktigt förstod varifrån de kommit. Mitt gosedjur Mickelräv (inte “sambon” katten Mickel - ha ha) hade jag lyckats sprätta upp magen på - ville ju bara kolla vad han hade ätit !!! och matte trodde att det kanske var nån del av “pipmekanism” i räven jag fått loss, så hon gjorde inte så stor “affär” av det. Men sen när vi - som sagt kom hem från promenaden och hon förstod att det var ljusknappen (dimmern) jag pillat loss, så blev hon lite “stirrig” - såg ju att minst halva ljusknappen fattades och resterna var RIKTIGT VASSA. Ringde Louise (som tyvärr inte var anträffbar) för att be om “stöttning” och råd. Men hon hade ju hört om sparrisens goda egenskaper och ilade ner till affären och handlade sparris som hon sen “tryckte” i mig. VA ? Vad är detta för goa nymodigheter ? Mmmm riktigt gott ! Men jag gillar ju det mesta, som jag antar att ni förstår.
Matte lyssnade senare av tel.svararen där Louise hade lämnat ett lugnande meddelande. Och jag måste ju säga att det var väl inget att hetsa upp sig över - jag med min “stålmage” !
Idag (mån.25jan.) tog vi en promenad vid Partille BK - där mattes gamla ridklubb också håller till. Där känner matte till skogens alla “skrymslen”, eftersom det har blivit en och annan ridtur i de trakterna under hennes ungdom.
Matte var så “laddad” med att praktisera vad hon hade lärt sig av Kia, på promenaden går och med full övertygelse startade vi vår vandring på en av de gamla ridstigarna. Det dröjde inte länge förrän jag vädrade och började spatsera, väldigt målmedvetet, ut i den djupa snön - och efter ett NEJ från matte - som jag inte brydde mig nämnvärt om - så kom hon “ångande” - inte som nån spänstig gasell pricis !!! utan mer som en flåsande ???? och försökte få fatt i mig. Hon hade ju helt klart uppenbara bekymmer i den djupa snön. MEN jag “skuttade” bara undan, ha - ta mig om du kan - du kan inte ta mig - ha ! Men vad nu då ? Ojdå - vilket kroppsspråk hon har kärringen och till råga på allt verkar hon ju tvärarg - bäst att “krypa till korset”. Jag gjorde mig så liten som möjligt. Aajj - nyp mig inte i kinden så - lugna ner dig nu lite matte - jag sitter ju här.
Sitt kvar - duktig Özet - också gick hon iväg en bit - vände sig om - KOM - yes, here I come - braa … duktig kille - så ska det gå till - varså god - yes, äntligen får jag springa iväg igen och vi gick vidare.
BILD
Men herregud vad mycket goa dofter det var här idag - jag vädrade och började lomma iväg igen och samma procedur upprepade sig - mattes rytande NEJ - och snart kom hon flåsande efter mig igen … vad göra ? Jag skuttade åter undan - matte blev förbannad igen - vilket resulterade i att jag blev undergiven och “kröp till korset” igen. Matte, kan du förstå att det inte är inte så kul att komma till dig, när du ser ut “åskmolnets lillasyster” … men sen gjorde vi om inkallningsövningen, som avslutades med bus och dragkamp som belöning och genast (tillfälligt ????) hade jag glömt mattes ilska.
Men nu hade matte fått lite “griller” i huvudet och blivit lite (mycket) bekymrad för mitt “undergivna/kuvade” beteende. ÄR DETTA VERKLIGEN SÅ LYCKAT ????? TÄNK OM JAG “FÖRSTÖR” hans POSITIVITET OCH GLÄDJE !!!! Det var många tankar som gick runt i huvudet och hon var riktigt deppig och bekymrad. Och om ni är intresserade av vad JAG tror - så tycker jag förstås att matte är klart mysigare när hon är GLAD OCH LEKER DRAGKAMP med mig, än när hon gormar och skäller på mig. Får väl se hur bra hon lyckas övertyga mig framöver …..
Hur som helst så fortsatte vi vår promenad och jag uppförde mig bättre och bättre. Vid det här laget var matte helt genomsvett och slut efter alla “språngmarscher” och tjoande och dragkamper. Kan säga att på hemvägen, fanns det en hel del GOD hästskit att försöka hindra mig från att glufsa i mig. Matte “slet som ett djur” med mig - men det gjorde jag ju också - jag slet ju för att få MIN vilja igenom.
BILD
Sammanfattningsvis tyckte matte att jag var helt “galen” idag - sprang och vädrade hela tiden och gjorde “utbrytningsförsök” nästan hela tiden. Alltså att jag var “HELKNÄPP” i motsats till hur jag betedde mig i helgen. Men kontentan var ändå - att kanske var “Kias modell” - tips från coachen - rätt metod ändå ?
När vi kom hem - om ni orkar läsa mer - så kan jag berätta att matte fann resterna av det jag lyckades pilla bort ifrån - observera - väggen i TV-rummet. Ja, så här var det - på förmiddagen när jag sovit färdigt - började jag, liggandes (tror matte iallafall) i soffan, fundera på vad jag skulle roa mig med, tills matte kom hem. Jag kollade runt lite med blicken - och DÄR på väggen spanade jag in ett liten grej. Där mellan några tavlor, var det nåt som såg intressant ut. Det här måste jag undersöka närmare tänkte jag. Jaha och HUR ska jag få tag på den däringa grejen då - hhumm - om jag ställer mig på bakbenen i soffan och med frambenen på soffans ryggstöd och sträääääcker på mig så nåååår jag den nog - JAJAMENSAN - om jag drar i mojängen med tänderna samtidigt som jag river lite med tassarna så lossnar den nog. SIDÄRJA - där fick jag den …. ha ha … ner på golvet och börja knaprandet. Och när matte sen kom hem vid lunchtid, så fann hon resterna - dom som jag inte tuggat i mig - vilka hon inte riktigt förstod varifrån de kommit. Mitt gosedjur Mickelräv (inte “sambon” katten Mickel - ha ha) hade jag lyckats sprätta upp magen på - ville ju bara kolla vad han hade ätit !!! och matte trodde att det kanske var nån del av “pipmekanism” i räven jag fått loss, så hon gjorde inte så stor “affär” av det. Men sen när vi - som sagt kom hem från promenaden och hon förstod att det var ljusknappen (dimmern) jag pillat loss, så blev hon lite “stirrig” - såg ju att minst halva ljusknappen fattades och resterna var RIKTIGT VASSA. Ringde Louise (som tyvärr inte var anträffbar) för att be om “stöttning” och råd. Men hon hade ju hört om sparrisens goda egenskaper och ilade ner till affären och handlade sparris som hon sen “tryckte” i mig. VA ? Vad är detta för goa nymodigheter ? Mmmm riktigt gott ! Men jag gillar ju det mesta, som jag antar att ni förstår.
Matte lyssnade senare av tel.svararen där Louise hade lämnat ett lugnande meddelande. Och jag måste ju säga att det var väl inget att hetsa upp sig över - jag med min “stålmage” !
“KNALL”APPORTERING
Inäg från förra bloggen (ozet.bloggproffs.se)
På lördag (23jan.) morgon tog vi det lilla lugna. Vaknade till en underbar morgon, med klarblå himmel och ett par minusgrader bara, till skillnad mot sista tidens kyla. Åt frukost i TV-soffan, läste GP samtidigt som vi tittade på TV. Härligt med slappa mornar tycker matte. Nä, nu har vi slappat färdigt, tyckte matte och helt plötsligt satt vi i bilen. Det bar iväg till Härkeshult, där vi varit vid ett tillfälle förut. När vi kört av vid Jonsered, så körde vi … och körde … och körde … matte tyckte det verkade vara väääääldigt lång väg, började tro att hon hade kört fel (hon har ju “lätt” för att göra det har vi ju erfarenhet av - ha ha). Men mest “skraj” var hon nog för den långa branta backen, som vi passerade, vilken var isbelagd. Hon tänkte - fastnar vi här, så blir vi ju stående och långt att vandra till “civilisationen” är det. Men vad har hon att oroa sig för ? Vår nya (i höstas) bil går ju som tåget, den tuggar ju sig fram i alla väglag vad det verkar.
Åhhh, där är ju p-platsen Özet - nu är vi äntligen framme. När matte öppnade bakluckan för mig, hörde vi … pang … pang … pang !!! Jaha, tänkte matte - är det nån jakt på gång måntro ? Jaja, nu är vi här och inte f…. n åker jag härifrån nu när vi ÄNTLIGEN kommit fram. Nej, det är nog bara nån form av skjutövning. Så var det med det och vi började vår vandring. Skjutandet fortsatte under, ja, säkert en ½ timme iallafall. Jamen vilken bra “skottträning” det blev tyckte matte. Visst märkte jag att det small en del - man är väl inte döv !!!
Mitt i smällandet och knallandet ville matte testa om min apporteringslust skulle påverkas av skjutandet. Matte kallade in mig och jag satte mig i “position” - kastade dummyn - jag spanade in och sprang ut på kommandot - greppade och sprang in för leverans. Alltså - helt opåverkad av skjutandet
BILD
Senare när skjutandet hade upphört, ville hon testa hur/m jag skulle klara en “dubbelmarkering” - måste ju “våga” testa tänkte hon. Funkar det inte så får man väl backa i träningen ! Kom Özet - ja ja jag kommer - sitt - OK - jag hade full koll när dummysarna kastades - matte komenderade - jag rusade ut - YES där var den - jag greppade den och sprang direkt till …. ååhhåå där var ju den ANDRA dummyn ! Här gäller det att vara effektiv - “två dummys i ett nafs” tänkte jag !!!! Men det var liiite svårt att greppa bägge och under tiden jag höll på och kämpade med att försöka trycka in bägge dummysarna i gapet, så ropade matte på mig och då tänkte jag - ok ok, jag kommer - får väl nöja mig med en ynka då.
Ajdå - det där gick ju inte så bra tänkte matte. Hhummm ! Måste vara ÄNNU tidigare med att locka på/in honom … sagt och gjort - på det igen.
Jag sitter brevid matte igen - dummysarna kastas - matte kommenderade - jag rusar ut - greppar - åsså hör jag matte “vråla” - jaaaa braaaa kooooom … aha tänkte jag - NU fattar jag - jag tar alltså den andra sen - ok - here I come matte - ÅH nu var du duktig Özet - ny kommendering och jag rusar ut mot den 2:a dummyn - greppar den och rusar tillbaka in till matte för avlämning.
Sen gjorde vi ett par ytterligare “dubbelmarkeringar” som jag fixade galant om jag får säga det själv. Men jag var nog liiiite trött, för jag hade inte samma tempo som vid dom första gångerna.
På lördag (23jan.) morgon tog vi det lilla lugna. Vaknade till en underbar morgon, med klarblå himmel och ett par minusgrader bara, till skillnad mot sista tidens kyla. Åt frukost i TV-soffan, läste GP samtidigt som vi tittade på TV. Härligt med slappa mornar tycker matte. Nä, nu har vi slappat färdigt, tyckte matte och helt plötsligt satt vi i bilen. Det bar iväg till Härkeshult, där vi varit vid ett tillfälle förut. När vi kört av vid Jonsered, så körde vi … och körde … och körde … matte tyckte det verkade vara väääääldigt lång väg, började tro att hon hade kört fel (hon har ju “lätt” för att göra det har vi ju erfarenhet av - ha ha). Men mest “skraj” var hon nog för den långa branta backen, som vi passerade, vilken var isbelagd. Hon tänkte - fastnar vi här, så blir vi ju stående och långt att vandra till “civilisationen” är det. Men vad har hon att oroa sig för ? Vår nya (i höstas) bil går ju som tåget, den tuggar ju sig fram i alla väglag vad det verkar.
Åhhh, där är ju p-platsen Özet - nu är vi äntligen framme. När matte öppnade bakluckan för mig, hörde vi … pang … pang … pang !!! Jaha, tänkte matte - är det nån jakt på gång måntro ? Jaja, nu är vi här och inte f…. n åker jag härifrån nu när vi ÄNTLIGEN kommit fram. Nej, det är nog bara nån form av skjutövning. Så var det med det och vi började vår vandring. Skjutandet fortsatte under, ja, säkert en ½ timme iallafall. Jamen vilken bra “skottträning” det blev tyckte matte. Visst märkte jag att det small en del - man är väl inte döv !!!
Mitt i smällandet och knallandet ville matte testa om min apporteringslust skulle påverkas av skjutandet. Matte kallade in mig och jag satte mig i “position” - kastade dummyn - jag spanade in och sprang ut på kommandot - greppade och sprang in för leverans. Alltså - helt opåverkad av skjutandet
BILD
Senare när skjutandet hade upphört, ville hon testa hur/m jag skulle klara en “dubbelmarkering” - måste ju “våga” testa tänkte hon. Funkar det inte så får man väl backa i träningen ! Kom Özet - ja ja jag kommer - sitt - OK - jag hade full koll när dummysarna kastades - matte komenderade - jag rusade ut - YES där var den - jag greppade den och sprang direkt till …. ååhhåå där var ju den ANDRA dummyn ! Här gäller det att vara effektiv - “två dummys i ett nafs” tänkte jag !!!! Men det var liiite svårt att greppa bägge och under tiden jag höll på och kämpade med att försöka trycka in bägge dummysarna i gapet, så ropade matte på mig och då tänkte jag - ok ok, jag kommer - får väl nöja mig med en ynka då.
Ajdå - det där gick ju inte så bra tänkte matte. Hhummm ! Måste vara ÄNNU tidigare med att locka på/in honom … sagt och gjort - på det igen.
Jag sitter brevid matte igen - dummysarna kastas - matte kommenderade - jag rusar ut - greppar - åsså hör jag matte “vråla” - jaaaa braaaa kooooom … aha tänkte jag - NU fattar jag - jag tar alltså den andra sen - ok - here I come matte - ÅH nu var du duktig Özet - ny kommendering och jag rusar ut mot den 2:a dummyn - greppar den och rusar tillbaka in till matte för avlämning.
Sen gjorde vi ett par ytterligare “dubbelmarkeringar” som jag fixade galant om jag får säga det själv. Men jag var nog liiiite trött, för jag hade inte samma tempo som vid dom första gångerna.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)