AGILITY - TRÄNINGSTÄVLING - PBK

Ikväll var Semla och jag på klubbens (PBK) träningstävling och jag kan bara konstatera att vilken resa vi hittills har gjort.
Även om Semla är cool och sansad, så kan hon bli ”vettskrämd” inför/efter vissa situationer. Som tex. efter första kurstillfället, då hon rev ett hinder (träpinne) och vågade sedan inte hoppa igen, hon vågade inte ens gå i när-heten av hindret. Jag fick ”börja om från början”, först att bara få henne att våga gå imellan stöden, för att sen lägga hopp-pinnarna på marken, för att så småningom successivt höja allt eftersom …
Hon skrämdes i ett tidigt stadie även på gungan/vippen, när husse lite klantigt och frimodigt trodde hon skulle fixa det, medan jag och Rejs tränade lydnad. Kan nu efter 2 års slit säga att hon tar gungan självständigt, men har iof inte satt ihop den med något annat hinder ännu. Minns även att hon i början – första kursen – helt plötsligt inte ville (vågade?) gå upp på balansen, trots att hon hade sprungit över den i flera vändor precis innan. Men vi har jobbat på och har tagit allt i vår takt och jag känner att det verkligen är kul att se vad agilityn har gjort åt/med hennes självförtroende.

cool tjej, där hon ligger bland alla skällande agilityhundar ...

Ikväll körde vi alltså vår andra träningstävling – den första gick på Angered och var en hoppbana klass I. Ikväll var det en agilityklass I bana (utan gungan) och bästa resultatet efter två lopp skulle räknas. 
Gick banan och hade handlingen hyfsat klart för mig, med undantag på ett ställe i slutet av banan där jag inte riktigt visste vilken väg som var vettigast. Jag var lite pirrig och stötte på patrull efter ungefär halva banan – Semla drog rätt upp på A-hindret istället för 180 grader mot nästa hinder – diskad – fortsatte trots att jag höll på att snubbla över henne, in i slalomet och vidare till den ”befarade” svårigheten – som också infann sig – struntade i missen och sprang vidare och avslutade med balansen och det sista hopphindret, där jag klantigt nog grävde i fickan efter bollen, vilket Semla märkte och därför tittade på mig så hon dundrade in i hindrets stöd – hur klantig får man vara ? 

Sedan fick vi vila undertiden de andra storleksklasserna körde sina lopp, innan det åter var vår tur. Jag hade nu studerat de andra och sett att flera valde samma handling som jag, men valde ett en-klare sätt på den bortre delen där jag hade gjort det krångligare än vad det var. Tänkte – så ska jag också göra, bära eller brista, kan ju inte gå sämre än sist ... 

Vi startade, vi sprang, Semla hoppade, tog A:et, hoppade, tog slalomet, hoppade igen, flög över lången, upp på balansen och hoppade sista hindret (tot.19 hinder) över mållinjen, med mig flåsandes hack i häl (konditionen har varit bättre)… yihaa vad du är bra Semla … vi 0:e loppet ! Under prisutdelningen stod jag där med Semla mös över vår 0:a – hade inte en tanke på att den skulle räcka till pris och blev därför mycket förvånad när vårt namn ropades upp – VA ? vann VI klas-sen (XL) mao måste vi ha varit dom enda som 0:ade, för jag var helt säker på att andra var mkt snabbare …