AGILITYTÄVLING - härryda hundarena

Idag skulle man alltså ladda om batterierna och satsa på Rejs motsats – Semla. Men även om hon är lugn och cool – till skillnad mot Rejs (om nån nu hade missat det) – så blir hon ju klart miljöpåverkad och behöver många tävlingar för att bli tryggare. Vår tävlingsdebut gjorde vi ju på hemmaklubben, där hon 0:e hoppklassen och tyvärr fick mindre än 2 sek. i tidstillägg pga att hon knappt hade styrfart – men vad gjorde det, jag var så nöjd och glad.

Idag var vi alltså iväg på vår 2:a officiella start. Hade bara anmält oss till två klasser (ag. o hopp) av fyra, då hon blir så trött av alla intryck och brukar ”falla pladask ner på marken” och säga: nä, nu orkar jag faktiskt inte mer.

Första loppet var agilityklassen och jag registrerade med än gång att det inte fanns nån gunga med – hhumm, både synd (behöver ju träna på den) och bra – kunde då ”släppa” den svårigheten och fokusera på resten. Noterade också att ”lången” bestod av tjocka ”lättviktsplankor” och funderade på hur Semla skulle reagera på dom.

Och visst är det så, att det man minst anar inträffar, vilket nu skedde i slalomet – hon som brukar vara så säker, hoppade nu över en pinne mitt i – vi gjorde om och gjorde rätt, medan sekunderna tickade.
Vidare hade jag sett i ögonvrån att hon missade kontaktfältet på balansen strax innan slalomet, vilket jag inte blev så förvånad över, då jag märkt det tidigare på träning/kurs.

Även om hon som vanligt inte hade det snabbaste tempot och utöver missarna gick det utmärkt, t.o.m. inom maxtiden – med nästan 3 sek. marginal + att hon inte hade reagerat alls på ”lättviktslången”. Trots att det inte var någon särskilt svår bana, så var det inget ekipage som 0:ade och vi kom på 6:e plats.

Inför andra loppet – hoppklass – hade det nu kommit fram en mur iform av murdelar och tjocka stöd av samma lättviktsmaterial som ”lången”. Tänkte förstås, undra hur hon kommer reagera – hhumm … kommer hon stanna för att kolla det ? Där var också en liten klurighet iform av ett ”runthinder” (där hunden ska springa runt hindret, för att ta det ”bakvänt”) + att en funktionär satte sig på en stol just där. Klubbkompisen o jag diskute-rade om risken att hundarna skulle springa fram till henne – Semla gjorde det inte, medan Donna inte kunde låta bli.

På bilderna : klubbkompisen Malin med sin Donna

Semla betade av det ena hindret efter det andra (inga problem med varken muren eller funktion-ären), medan jag sprang och peppade för att få henne att öka tempot, vilket gick sådär. Men det var nog ändå det superlååångsamma slalomet som kostade mest i tid, men det gick ju vägen ändå och vi klarade maxtiden med nöd och näppe. 0:at lopp, inom maxtiden och därmed tog vi vår första pinne och kom på en tredje plats.