På morgonen märkte jag att Özet inte mådde bra och kräktes bl.a. ett par gånger och var allmänt hängig. På lunchen gick Özet o jag därför ut på egen hand. Vid hemkomsten när Özet skulle hoppa ur bilen, tryckte han in sitt huvud i magen på mig och vi stod där och gosade en lång stund innan han hoppade ut och vi gick in.
När jag senare skulle åka tillbaka till jobbet, blev han alldeles förtvivlad – precis som han reagerade, när jag i våras började att lämna dom ensamma. Usch … hjärtat mitt brister när jag ser honom må så dåligt, både psykiskt och fysikskt !
På kvällen verkade han dock bättre, då vi tog en promenad tillsammans, vid Åstebo. För första gången fick Rejs följa med på HELA rundan runt ”mot Kåsjön, vildmarksleden tillbaka”, vilket nu tog ca 40 min. i sakta mak.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar