Var ikväll på Lerums BK's allmänna träning, främst för att se hur Özet reagerade på skott i samband med att kampa. Ville ju gärna testa innan MH’t, om ett par veckor.
Medan några stycken skulle träna på skott i samband med platsliggande, hade Özet och jag dragit oss till ena änden av appellplanen. Hade blivit informerad att det skulle ske 4 skott, med 1 min. mellanrum och att Britt skulle skjuta precis utanför app.plan, men stå dold inne i skogen.
Vi började leka och kampa med vår medhavda kamptrasa (jeansbyxben) och Özet var i full gång och hade jätteroligt när skottet brann av. Özet stannade upp och spanade, jag försökte få igång leken och kampandet igen – men det gick väl sådär – han gjorde några tafatta ”försök”, men stannade upp för att spana åt det hållet skotten kom.
Vid andra skottet upprepade han samma sak som vid första, men inför tredje skottet beslutade jag mig för att sluta försöka kampa, utan satte honom bredvid mig och inväntade skottet. Özet satt lugn som en filbunke både före och efter skottet och ganska snart därefter lösgjorde jag honom, innan jag åter satte honom bredvid mig inför det sista skottet. Även denna gången var han lugn och satt bara och spanade. Strax därpå lösgjorde jag honom igen och började kasta kamptrasan växelvis med en snörboll, vilket han snabbt ”hakade” på och tyckte var stenkul.
Efter en stund började jag kolla efter Britt och tänkte något förvånad, när jag inte såg henne någonstans – konstigt, kommer hon inte för att höra hur det gick ? När jag senare hade ”letat” upp henne och frågade hur jag skulle gå vidare, tyckte hon inte jag skulle göra så stor ”affär” av att han inte ville fortsätta att kampa efter skottet. Tyckte inte heller att jag skulle köra nån mer skotträning före MH’t, hon nämnde också det där med att han är jakttränad och har focus framåt efter skott osv.
En något fundersam Maggan, gick tillbaka ut på appellplan för ett litet lydnadspass. Gick väl g a n s k a bra efter omständigheterna – det var mörkt och den skumma belysingen var tänd, planen var dyngsur, bara nya främmande ekipage som kom från alla håll och kanter.
För att vara självkritisk, höll jag på alldeles för länge – med fotgåendet – märkte att han liksom ”gick ner sig”. F_N, vad jag blir sur och trött på mig själv ! Men både stående och läggande u.g. gick strålande. ”Plats med hakan i” skulle jag nog aldrig gjort, med så mycket störning – han fixade inte det.
För att få en maxad avslutning gick vi ut på fältet och gjorde några linjetag – inte eller det gick så lysande. Han gjorde vad han skulle, men inte med godtagbart tempo. Men skulle tro att den största anledningen, var att han var trött !
Sammanfattningsvis måste jag säga att jag i kväll hade lite "bad-feeling" efter att jag hade lämnat klubben. Absolut inte pga Özet, utan av anledningar som är lite svårt att "ta på" - ännu svårare att skriva om .... här.
Men väl hemma och efter en stunds telefonsamtal med Louise (Özets kennelmamma) så kändes det genast bättre och jag kunde gå och lägga mig, utan allför många tankar surrande i huvudet ... iaf tankarna kring skotten och det kommande MH't.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar