JAKTKURS gång 3

I ett hällregn började vi kvällens kursomgång med att försöka hitta ett område där det gick att vistas med tanke på hur blött och lerigt det var på ängarna ... vilket gick så där ... eller snarare inte alls !

Vi började med att repetera några av dirigeringsövningarna vi gjorde sist.
 Inkallning med stoppsign. och dirigering
Jag blåste inkalln. och sen stopp, dock alldeles för tidigt - trodde inte han skulle stanna annars. Eftersom han stoppade när signalen ljöd, blev det nu inte så lätt att dirigera ut till råkan, som var målet. Försökte trots allt, dock utan att lyckas … men efter lite om och men, så satte jag honom mitt i  "dirigeringlinjen" och skickade honom åt sidan. Han blev ngt tveksam inför upptaget av råkan, men med lite "konkurrens" (L-G närmade sig) tog han upp den, och började sin "färd" över en leråker - så vattensjuk, att han "allvarligt" funderade på om marken verkligen bar - in till mig för avlämning. Om inte direkt i hand, så iaf precis på marken framför mina fötter !

 Linjetag med stoppsign. och dirigering
Skickade på linjetag - blåste stopp - Özet stannade till ett litet ögonblick och slängde mig ett ögonkast, innan han sprang - "kan själv" - direkt till råkan. Med lite peppning och "L-G-konkurrens" tog han den och kom glatt och lämnade i hand. Skickade sen på linjetaget. När jag såg Özet ngt fundersam stirra på dummyn som låg i en vattenpöl, la jag på en närsökssign. och DÅ plockade han direkt upp och sprang i full karreta med ett kanongrepp och avlämnade klockrent. = Özet glad = matte GLAD ! Nu gjorde han verkligen själ för sitt namn sa L-G !

Samma sak, men nu åt vänster.  Men tyvärr blev det här rätt mkt strul – han lyssnade varken på stopp eller inkalln. – innan han väl levererade, dock glatt och med bra tempo.

Efter strulet hit och dit i den senaste övningen kändes det inte alls bra. Alla dessa dirigeringsövningarna som vi gjort - både kurstillfälle 2 o 3 - tycker jag har varit för svåra - känns som vi inte alls är mogna för dom än .... men utmärkta övningar för framtida träningar. Men just - i detta NU - måste jag vara MYCKET tydligare i min/vår egen träning ... fortsätta med "Jesperövningarna" tror jag bestämt !
　
Men skönt var det, att missnöjet med dirigeringarna nu skulle komma att överskuggass av Özets kommande kaninhantering ...

 Släpspår 
Allra först fick hundarna bekanta sig med ”hårviltet” – känna på att ha kaninen i munnen.  Herregud vad ”tuggvänlig” den var – men med ett vänligt men bestämt ”hållfast” höll Özet kaninen i ett fint grepp !
Efter detta släpades kaninen i ca 50m in i skogen och med sele/lina skulle hundarna spåra upp den, för att sen med stöttning av oss förare apportera tillbaks den till där vi började. Jag trodde ALDRIG Özet skulle hålla den – framför allt inte utan att tugga - hela sträckan från upptaget tillbaka till stigen …. men ack så fel jag hade.
När L-G sedan förklarade att vi vid nästa övning skulle skicka ut hunden lös och att vi skulle stå kvar för att invänta avlämningen, var min reaktion – skämtar du ? Det kommer han a l d r i g göra - morsning och goodbye ! Men …..

…. ett nytt spår, på nytt ställe i skogen  (i kanten till en äng) – nu i mörker – släppte jag Özet. Han försvann in i mörkret och jag stod skeptiskt och väntade … jag tänkte, nu drar han väl iväg för att lägga sig någonstans, för att kalasa på sitt byte … när jag helt plötsligt såg jag en siluett komma imot mig med en hiskelig fart … tänkte jag, jaha här kommer han nu, UTAN kanin …. MEN ett par meter framför mig såg jag att han faktiskt HADE kaninen i ett jättefint grepp och avlämnade på bästa sätt.

Fan vad jag var stolt över mitt ÖZ …. ”kaninjägar’n” (tänker på incidenten sommaren 2011 på Styrsö) apporterade kanin som han inte gjort annat.

Nästa gång VATTEN ...