DEPPIGT BESKED

Igår var det deppigt i det Håkansson'ska/Larsson'ska hemmet. Vi fick nämligen besked att Mickel har en elakartad tumör i gommen och att det är förklaringen till varför han har så svårt att äta. Den har utvecklats med "rasande" fart på 3 veckor. Men han har fortfarande stor livsgnista och är fortfarande lika social som vanligt och drar sig INTE tillbaka eller går undan från Özet. Han vill gärna vara ute, även om han mest ligger på "span". Så nu har vi beslutat att vi struntar i dietfodret (njursvikten) och ska låta honom få det han verkligen gillar och kan svälja lätt. Han ska verkligen få njuta av den tid han har kvar. Hoppas återigen på lite sol och värme för Mickels skull.

Plåster på såren var dagens trevliga och nyttiga träning med Annelie, Carina och Mia, som vi tränade apportering (linjetag och markeringar) med. Tyvärr var Mia och Samba tvungna att avbryta pga av glassbilens ljudsignal. Samba stackarn blir som ett asplöv och helt blockerad - lilla pluttan !

Utförligare rapport kommer !
Jösses ... nu blir det mycket att skriva - det får nog bli till helgen, för det blir väl först då som jag får lite tid ... antar jag !
..........................................................................................
Här är "rapporten" !
Några av oss (Annelie&Smilla, Carina&Snoddas + Atlas och Mia&Samba) som just avslutat jaktkursen för Titti, hade beslutat oss för en gemensam trän.kväll.
Vi samlades, i ett lätt regn, först utanför Annelie och hade inte mer än börjat vandra upp i skogen förrän vi hörde hemglassbilens signal och stackars Samba reagerade genast med att "darrande sluta sig i sin bubbla". Jag själv hade fullt sjå att försöka få Özet att gå hyfsat, då han ångar på som värsta ångvälten. Till slut kom vi då fram till platsen där vi skulle göra våra övningar.

Vi började med lite stadga och slängde dummysar framför hundarna. Alla jätteduktiga. Sen körde vi lite jaktfot som uppvärmning. Jag kämpade med en mycket ofokuserad, och snusig/luktig Özet, vilket gjorde mig ”smått” irriterad Men, men ….

Özet och jag började med linjetag. Efter att Annelie hade kastat och stod kvar ett litet stycke därifrån – vände vi helt om och tog några steg, för att vända helt om igen och gå fram till utgångsläget. Jag skickade ut Özet, som först sprang ut kollade in Annelie lite, innan han sprang och plockade upp dummyn. Sedan gjorde han en lov till de andra hundarna, som satt en bit därifrån. Men efter lite ”lockande” kom han in till mig.
Fick tips av Annelie, att för att få honom att komma direkt efter han plockat upp dummyn, så skulle jag visa och locka honom med exempelvis, en dummy. Jag skulle även ”dämpa” mitt beröm en aning. Jag har tyvärr en viss förmåga, att bli lite väl ”tjoig och exalterad” i mitt agerande !!! Men hur som helst, jag anammade tipsen jag fått och det resulterade i att Özet kom tillbaka på direkten vid nästa försök. Dukig MATTE Gjorde om det ytterligare 2 gånger, nu med ökat avstånd, med lika bra resultat och.

Vi avlöstes av de andra som även de gjorde samma övningar. Mia & Samba gjorde ett försök, men fick tyvärr bryta pga att Samba var så blockerad efter att ännu en glassbilssignal hade ljudat lite tidigare.

Sen kördes det markeringar. Medan dom andra sedan körde markeringar på vilt, så körde jag ”dubbelmarkeringar” med linjetag och hade en dummy (i handen) för att öka motivationen att komma tillbaka in till mig för avlämning. Försökte enbart, att även ta den andra dummyn, vid första försöket. Sen gick det jättebra. FÖRUTOM, då han smet iväg och sprang imot, där de andra tränade med viltet. MEN jag lyckades bryta honom med ett ”NEJ” och ”kom här”

Sen hjälpte Annelie mig med ett par markeringar. Annelie kastade - vi vände helt om osv. Gick också skitbra ! Verkligen bra med en dummy som lock/motivation.

Mia& Samba hade samtidigt dragit sig ner till bilen, eftersom Samba var så rädd. Strax därpå ringde Annelies dotter och sa att grannen hade tagit hand om en tollare – hhummm, kunde knappast vara nån annan än Samba.

Medan vi försökte få fram Mias tel.nr (Annelie ringde dottern, som letade rätt på tel.nr) satt Özet och väntade på sin markering (dock ej kastad ännu). Även Bengt och Humle hade nu anslutit sig och hjälpte till med att få fram tel.numret. När Bengt ringt upp Mia och berättat att Samba var omhändertagen, fortsatte Annelie och jag med markeringen. Dummyn kastades, vilken Özet fixade galant. DÄR, när det gick som bäst, beslöt jag mig för att bryta. Han markerade direkt – han kom snabbt tillbaka – medan han hade störning av de andra, som tränade med VILT.
Nöjda efter en trevligt och läraktig kväll, gick vi ner till bilen.
Özet var JÄTTETRÖTT när vi kom hem.

LEDARSKAPSKURS - GÅNG 1

Hur blir man en bra ledare i en flerartsgrupp (Canis familiaris/Homosapien) ?

"Kursen hjälper dig att hitta rätt i din relation med hunden samt ger dig verktygen att bli en trygg stark gruppledare som lär ut spelreglerna på ett tydligt och lugnt sätt och därmed får en följsam och nöjd hund"

Det är vad jag förväntar mig att vi ska bli efter denna kurs !!!!!!

Utförligare rapport kommer ...

JAKTKURS GÅNG 5

Idag var det tråkigt nog avslutning på jaktkursen, men roligt var därimot att vi skulle få ”känna på” en light variant av Working-Test, med bara 3 stationer, inte så ”bara” för oss, vill jag bara nämna. Först ut för vår del var närsöket(som jag nog inte riktigt hade klart för mig att det var :-/ vet inte riktigt vad jag trodde jag höll på med = kortslutning - ha ha) På en markerad plats mötte vi ”tävlingsled./domaren” – goddag, goddag ! Sen gick jaktfot till en ytterligare angiven punkt, vilket väl var helt OK – även om jag fick säga till honom några gånger. Där fick jag veta var dummyn (en liten) låg ungefär. Vi fick välja mellan 3 olika avstånd. Jag valde mellanavståndet och gjorde därifrån ett utskick. Özet rusade rätt ut – MEN inte i den riktningen jag pekade minsann ! Trots att jag verkligen väntade ut honom, så han skulle fokusera och INTE kolla på Renee, rusade han ut och gjorde en liten egen tripp. När han ”yrat” omkring en liten stund, kallade jag in honom och gjorde ett nytt utskick …. för att åter kalla in honom, för ännu ett skick, som han då till slut hittade och kom in till mig med.
Våra väntande kurskamrater påstod att dom såg på mitt påklistrade leende hur det gått – ha ha !

Sen blev det rutan med markeringen. Där vi/jag hälsade på Jana - goddag, goddag ! Jana kastade dummyn (stor) den tog mark och rullade ner för lutningen en bit. Precis när den stannat skickade jag ut honom och han rusade ut och spikade markeringen direkt och sprang med god fart tillbaka till mig. Men precis vid vägkanten, ca 2-3 meter från mig stannade han, släppte dummyn ett litet ögonblick, för att sen ta upp den igen efter att jag nej’at och ”manat” på honom. Fick förklaringen av Jana, till varför han hade släppt dummyn. Det var en löptik som tidigare hade kissat just där. Det var nämligen, ytterligare en hundkurs som pågick i omgivningarna.

Efter lite väntan var det dags för 3:e rutan - linjetaget. Där var 3 st olika svårighetsgrader att välja på. Jag valde den svåraste, som jag inte tyckte verkade vara så svår. Han är ju så dukig när vi tränar i vår ensamhet. Men ack, vad jag bedrog mig. Visserligen sprang han rätt ut i linjen, men avvek sen till dummyn som låg till höger i vindriktningen. Det var ju himla duktigt Özet ! Tack tack ! Ut … igen – rätt ut i linjen igen – men hittar man inte så får man väl hitta på nåt själv – och han sprang och plockade upp den andra dummyn. På det igen ! Titti instruerade mig att jag skulle låta Özet sitta kvar medan jag gick några steg åt riktingen där dummyn låg, för att sen återvända till Özet för att skicka ut honom. Han sprang ut, men började ”vela” så smått, men när Titti hjälpte honom, genom att närma sig platsen, hittade han till slut dummyn.
Mitt lille ÖZ

Som avslutning körde vi en kul stafett, som gick ut på att vi var två lag som skulle förflytta oss fram och tillbaka med lösa hundar längst en sträcka. Vi skulle vända vid en utsatt kona och gå tillbaka och ”släppa” iväg nästa ekipage. Kruxet var bara att vid konan, kastades det en dummy som störning.
Ojdå … jag drabbades visst av nån form av micro-nap … vad sa hon ?
- Ursäkta – vad sa du ? Kan du upprepa vad du sa … jag stod visst och nickade till lite !
Vi gick ut som sista ekipage. Det gick utmärkt tills vi kom till konan och där dummyn kastades framför honom. Där befann sig nämligen, Maya (en lab.) som fortfarande (fr. sitt race) höll på fjanta runt med en dummy som hon inte ville överlämna till husse och självklart ville Özet gärna vara med och fjanta. Men då kom matte och sa till att ”här ska inte fjantas” …. ”Özet stanna” – OK, jag sätter väl mig då - VA ? Vad hände Özet du löd ! DUKIG kille ! Kom så fortsätter vi …. och med en springande jaktfot ”stormade” vi över mållinjen … med jublande lagkamrater (kanske något överdrivet) !

Sen blev det prisutdelning och eftersnack under tiden vi njöt av ett underbart väder och vårt fika.
Tack och hej
- leverpastej !

UNDERBARA LEDIGA FREDAG

Medan Tommy är i Hemsedal, "dansar råttan på bordet" - då tar hon nämligen ledigt från jobbet ...
Ledigheten resulterade i liiiiiiite städning och lååååååååång promenad.
Även om promenaden inte var så händelserik, så var det underbara 3 timmar.
Özet kanske återkommer med sin version av berättelsen .... ni får hålla tillgodo med lite fotodokumentation så länge ....

LUNCHTRÄNING

Idag skulle vi träna fot/(ögon)kontakt och även ingångar på klubben (PBK).
Först fot/ögonkontakt ! Jamen, herregud har ni inte kommit längre, kanske en del tycker ... visst, det får ni gärna tycka - men vi har just flyttat oss från hemmets "trygga" vrå, där vi nu klarar div. "störningar" riktigt bra, ut till appellplan och ser nu livet med nya och framför allt vidare ögon. Med det menar jag alltså de NYA störningarna tex. skrikande nötskrikor, hästar, skogsmaskiner, stavgångare, löpare och div. hundfolk, vilka genast blev nya utmaningar. Har därmed fått backa lite i träningen, men det går stadigt framåt, om än inte med rasande fart. Men det kommer .... är jag helt övertygad om !?!?!?!

Vi stod alltså där på app.plan, i vår ensamhet och hade tränat på vårt "fot" och hade just avslutat momentet "ingångar", när jag såg att det kom en tjej med en eng. springer. Özet som satt ner, verkade cool och tittade "lugnt" på hunden och jag skulle BARA förflytta oss ett litet stycke, då Özet gjorde en rivstart och rusade iväg - jag gormade NEEEEJ - vilket han struntade fullkomligt i. Glllllööööm det matte ! Just, som jag nått fram, fick han syn (före mig) på några ANDRA som kom gående på vägen med div. hundar i blandade storlekar och sprang FÖRSTÅS dit oxå. Jävla hundskrälle - jag blir galen av detta kärvänliga hälsande ! Underbart är ju förstås att han är så naivt godmodig, men HUR ska vi någonsin få bukt på hans iver på att hälsa på alla hundar han ser ? Jag som trodde att det hade börjat ”vända" för han har faktiskt skött sig exemplariskt den sista tiden – men nu var vi där igen – suck ! Men hur som helst, så var det en klok tjej i hundsällskapet som "skrämde" iväg honom och som den "försiktiga general" (i vissa lägen) han är, blev han rädd och kom rusande tillbaks till mig. När jag kopplat upp honom och åter intog appellplanen, började vi köra "fot/focus" igen, medan den eng.springern körde lite agility (slalom och hopp). Strax innan, då vi tränat ensamma och UTAN störning, hade det ju gått strålande. Men hur skulle det nu gå, MED störning ? Men han överraskade - efter att ha varit lite okoncentrerad först, gick det sen hur bra som helst, även om jag inte ”utmanar” honom för länge, utan löser upp honom relativt snart.

Nöjd med prestationerna på appellplanen drog vi till skogs för att träna lite apportering.
Han som oftast är som en "klippa" ... var nu som förbytt när vi körde "linjetag", med två dummys på rad/efter varann. Han sprang ut mot den närmsta och vände sig om för att även försöka plocka upp den andra - NEJJJJ Özet, försökte jag ! Men Özet fortsatte glatt att försöka trycka in bägge i käften ..... VILL HA, VILL HA ..... men gav till slut upp och kom med en (den andra). Vi gjorde om, men då med bara EN dummy och efter det gjorde vi ett nytt försök med två dummys och då satt det som en smäck och efter det ytterligare några gånger som också gick utmärkt.

Efter ytterligare en stunds promenad gjorde vi några "markeringar". Jag slängde en dummy på var sin sida av en stig på ganska kort avstånd, men relativt långt ifrån varann. "Riktade" in Özet mot den ena dummyn och skickade ut honom - han sprang ut och tog den, för sen springa direkt till den andra ... NEJJJ kom ! Javisst ja, så var det ju - OK jag kommer ... Vi gjorde sen om flera gånger och han tycktes att ha fattat galoppen.

När vi vandrat runt våran runda och var på väg tillbaka lyckades han hitta något (svamp?) som han rullade sig i. Inte första gången kan jag säga ! Han stank värre än värst och var alldeles slemmig på halsen och ena bogen. Ville knappt sätta på honom kopplet – men vad gör man inte för att undvika kaos på appellplan, som vi passerade på väg tillbaka till bilen ! Kan själv se synen, om han hade lyckats springa in på plan och härjat runt bland tränande hundar. Väl hemma möttes jag av Tommy, som skulle åka till Hemsedal, passade på att langa in sina skidor i bilen (jag skulle skjutsa till bussen) medan jag duschade Özet och den värsta stanken.
.

BADKRUKAN

Inför dagens promenad hade jag en del tankar i huvudet, efter gårdagens föredrag om Vargens språk & hundens dialekter – med Tess Erngren http://www.gooddog.no/ Det var väldigt roligt och intressant att höra hennes erfarenheter från socialiseringsprojektet (varg och björn) på Polar Zoo http://www.polarzoo.no/ i nord Norge, där hon deltar. Även om mycket var ”gammal skåpmat”, så är det alltid något nytt man snappar upp och man får en och annan aha-upplevelse.
Dagens (lång)promenad gick vi i Delsjörterrängen, närmare bestämt Gretryggen och Västra Långvattnet.
När vi korsade milspåret, på väg upp till Getryggen, mötte vi en dam med 2 cocker + en valp/unghund? (svart liten kamphundstyp?) vilka hon lät springa fram till Özet ! Jag sa att Özet INTE fick hälsa – damen (surkärringen) tog då surt och föste undan sina och gick vidare.

Vi gick vidare upp till getryggen, där jag körde några jaktinkalln. Sen gjorde vi några markeringar, som gick hyfsat - han missade vid ett tillfälle. När vi sen kom ner till sjön, tänkte jag att jag skulle testa om han gick (inte simma) i vattnet, så jag ”la” jag i den lilla valpdummyn i vattnet. Özet verkade tycka att strandkanten var något för HÖG, vattnet var något för KALLT och något för DJUPT oxå ! Och medan Özet gnyende och krafsade med tassen i vattnet och inte ”vågade” gå i, så flöt dummyn så sakteligen längre och längre ut. Fan – tänkte jag, det här kanske inte var så himla käckt . Och innan jag hann få av mig kängor och strumpor, hade dummyn flutit ännu längre ut. Men hur som helst - jag plumsade i det iskalla vattnet och försökte, vinglande på en stenig botten, med de längsta orangotangarmar, nå den utan att ramla. Men nej, jag KUNDE inte nå den. Jaja, får väl ge upp den då !

Så istället körde ännu några markeringar, som gick strålande. När vi var färdiga, blickade jag ut i vattnet och såg då att dummyn höll på att guppa/flyta bort mot andra sidan av den lilla viken. Mmmm – tänkte jag ... skulle kanske passa på att köra lite passivitetsträning medan dummyn flyter i land. Sagt och gjort, kopplade upp Özet vid ett träd, trampade själv omkring och utforskade området kring honom. Dummyn närmade sig, jag tog en pinne och lyckades fiska upp den lille rackarn. Özet blev aningen upphetsad av mitt fiskande, men lugnade sig när jag fiskat färdigt. Sen mös vi en stund, innan vi gick vidare.

När vi var på väg hemåt och korsade milspåret igen, kom ännu en idiot som tog för givet att det var ok för hundarna att hälsa. Hur SVÅRT kan det vara att fatta ? Hundägaren kom springande (motionerade), med en LÖS pinscher, bakom mig och Özet. Jag ”klev” utanför motionsspåret och satte Özet, för att låta dom passera. Vad hände ? Jo, den lösa hunden rusade förstås rakt fram till Özet, som (förstås) blev överlycklig. Samma visa som vid början av promenaden - han FÅR INTE hälsa, var ”snäll” och ta din hund ! VA ? Får dom inte hälsa ??? Nä, JAG VILL INTE ATT HAN SKA HÄLSA PÅ KRETI OCH PLETI … suck ! RESPEKT !
Bara för att det syns så tydligt att Özet är en glad skit och vill hälsa – SOM HAN ALLTID VILL – så tycks folk tro att även JAG tycker det är OK ! Jag inbillar mig att vi aldrig kommer få nån ordning på honom, om han tror att det är ok att hälsa på alla som kommer i hans väg. Och man undrar ju hur folk tänker … när dom utan vidare låter sina hund/ar rusa fram till en främmande KOPPLAD hund ? Dom kan ju inte veta ! Undrar hur dom hade gjort om det varit nån större ras, typ Rottweiler eller likn.

6:E GÅNGEN I TÄVLINGSLYDNAD

Ikväll var det sista (6:e) gången på tävlingslydnadskursen.
Jag hade ännu en gång funderat på vilka moment som skulle vara lämligast att ta upp just i kväll - var vi just för tillfället stod i vår träning. Jag tyckte att vi var mitt i samtliga moment och tränade på efter bästa förmåga, med hjälp av alla tips vi fått vid de tidigare kurstillfällena. Men jag hade ju nu tänkt att det var dax att nu börja lägga på ett kommando på STÄLLANDET. Hade provat vid nåt tillfälle, men var så osäker på timingen. NÄR skulle jag lägga in kommandot ? PRECIS/EXAKT när han stannat - eller vad ? För HUR skulle han annars fatta att han helt plötsligt skulle stanna på mitt kommando STÅ ?

Visade först för Git, den "ljudlösa" backaövningen som vi kört sen sist. Jag backar - Özet stannar - jag fortsätter bakåt samtidigt som jag slänger en godis över huvudet på honom. Den körde jag två gånger för att sen visa samma men denna gången med kommando. Jag backar - precis när Özet stannar - kommenderar jag STÅ ....... och ?????????? - undrar jag !
- Hummm ! Först och främst får du absolut inte blanda den "ljudlösa" övningen med "kommando"-övningen. Då blir han ju bara förvirrad !
- Mmmm ... jag fattar ... men jag skulle bara "värma upp honom" ... skrattar jag !
- Ja, men nu lämnar du den ljudlösa backaövningen bakom er och kör BARA med kommandot STÅ hedanefter !
- OK !
- Du får INTE vänta in tills han stannar själv - utan du kommenderar INNAN han stannar - kör så får vi se !
- VA ? Kommer han fatta detta då ?
- Tjôta ... kör nu så får vi se !
- Oj ! Han stannade !
- En gång till ....
- Smock ... så stod han bara där ... ännu en gång ! Jag fattade ingenting ... men det gjorde ju ingenting, för det gjorde ju mitt lille ÖZ.
Sen upprepade jag detta några gånger och han utförde ställande på samma utmärkta sätt.

Men SEN gick det sämre ... det är tusan så ”svårt” med FÖREMÅLSSAMARBETET !
Jag hade alltså apportering (föremålssamarbete) som andra moment. Det började med at jag lånade 3 olika föremål, en träapport, ett plastben och en gummiring, som jag la ut framför Özet. I handen hade jag belöning i form av BLODPUDDING. Men vadå ? När man tycker plastbenet är mycket roligare än dom där torkade små fjôsiga bitarna, då struntar man ju självklart i blodpuddingen och leker med plastbenet istället.
- Jaha, då gör vi så här – eftersom han tycks uppskatta lek mer än godis, så testar vi att belöna med din/er leksak istället.
- OK, sa jag och tog fram snörbollen. Jag skickade ut honom för att ta en av leksakerna framför honom, men då började han leka med den oxå – så det slutade med att jag fick locka på honom för att få in honom till mig.
- Nä, du ska inte locka och be honom, det är han som ska tycka det du har är så mycket mer attraktivt än det han själv har. Nu gör vi så här istället – byt leksakerna ! Låt honom hämta sin egen leksak och belöna med den lånade gummiringen istället.
Sagt och gjort ! Han hämtade sin snörboll och skuttade direkt tillbaka till mig, som då gav honom en liten busstund och hade dragkamp med gummiringen som belöning.
- Där ser du ! Du måste tänka på att han måste värdera det du har högre, än det han själv har.

Sammanfattningsvis sa Git att grunden till ALL APPORTERING är ett bra och fungerande FÖREMÅLSSAMARBETE.
"Plocka-övningen" betyder att hunden SJÄLV ska tänka, att överlämningen är själva ”biljetten".
BE inte, TRUGA inte, LOCKA inte … försök få hunden att truga dig till att ta föremålet istället.

Om än lite frustrerad över vårt icke fungerande föremålssamarbete, nja, kanske var jag lite orättvis mot oss där, IMELLANÅT så fungerar det riktigt bra …. MEN suck ! imellanåt kommer man ju inte långt med !!!
Men som sagt, om än lite frustrerad, så åkte vi hem med många tankar cirkulerande i huvudet.

Det är tröttande att gå i skolan ... favoritställning i repris ...

”jaktkurs” med Kia

”jaktkurs” med Kia & grabbarna guld :-)

JAKTKURS GÅNG 4

Idag fick vi då äntligen åka till Ljungslätt, där vi inte kunnat vara tidigare av olika anledningar. Hur som helst, så kom vi till slut fram efter en liten tvekan om jag kanske hade kört för långt.

Medan vi värmde upp hundarna, slängde instruktörerna dummys lite varstans framför hundarna, precis som förra gången. Jag upptäckte REDAN då att Özet var FRUKTANSVÄRT okoncentrerad och bara nosade i backen HELA tiden. Han brydde sig varken om godis eller leksaken/snörbollen.
Dagens upplägg :
 Stadga
 Inkallning
 Walk up
 Linjetag
 Ut-tecken
 Dirigering - stoppsignal
 Stora söket
 Skott
Kan hända att jag blandar ihop vilken ordning vi gjorde de första övningarna

Vi började med att göra "följsamhetsövningen" som vi gjort de senaste gångerna. Alla ställde sig i ring och vi gick zick-zack mellan varandra, med lösa hundar. Özet smet i väg och snusade i backen som en besatt, jag blev frustrerad, "knöt nävarna och älgade" efter honom. Efter en liten "harang" i hans öra, gjorde vi ett nytt försök som gick hyfsat, tack vare ett "fasligt påhejande och uppmuntran" från mig själv.

Sen fortsatte vi med en "walk-up" med stadga. Vi gick på två led, det ena bakom det andra. När alla gjorde halt, fick en av förarna lämna sin hund för att ta upp en dummy som kastats. Özet gick åter igen med nosen TRYCKT mot backen. Jag "slet som ett djur" för att få kontakt med honom – han var helt OKONTAKTBAR ! Jag har aldrig sett honom sån här, jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta …

Efter det, gjorde vi inkallningar utmed alla ekipage som stod uppställda på rad/i ett led. Först utan störning och sen med störning, då det kastades två dummys, en i början och en i slutet av inkallningen. På inkalln. utan störning startade Özet snabbt och sprang med full fart mot mig, men tvärtbröt när han hade ca ¼ del kvar av sträckan, för att springa omkr. och snusa i backen som en besatt. Jag kände mig i det läget som "åskmolnets lillasyster". Men när vi sen gjorde inkallningen med störningen, överraskade den lille parveln med att rusa HELA vägen in till mig :-)

När vi sen bröt upp för att förflytta oss en bit in på en "skogsväg", fick jag reda på att lilla fröken Smilla löpte. Då drog jag en lättnadens suck för att ha funnit orsaken till Özets beteende. Vet inte vem som var mest frustrerad jag eller Özet ? Säkert inte lätt att vara ung kille med hormonerna på topp ...

Efter fikat, stod det linjetag på schemat. Vi delades in i två grupper. Jag sa att jag vore tacksam om Smilla och Özet inte hamnade i samma grupp - ha ha ! Sagt och gjort, 3 st dummys las ut på rad, vilket gick helt OK. Özet hade inga större problem, utan hämtade den ena efter den andra. Gjorde om "läggningen" med längre avstånd. Kanske inte helt klockrent, men helt OK !

Sen fortsatte den ena gruppen med det stora söket, medan den andra gruppen körde ut-tecken, vilket jag själv precis hade börjat att träna på, för någon vecka sen. Vilket visade sig att Özet uppfattat galant. Därefter gick vi direkt vidare med en övning, där vi skulle börja utveckla stoppsignalen - lägga på dirigering efter stoppsignalen. Özet satt med en dummy på var sin sida om sig, jag stod brevid honom och blåste en stoppsignal och gick sen och ställde mig framför honom för att ge dirigeringstecken. Gick utmärkt. Var det så det gick till, Titti ? Eller blev detta, nån form av efterkonstruktion ? För jag måste säga, att jag var rätt "slut i knoppen" efter mina duster med Özet !

Sen bytte grupperna och vi körde det stora söket. Özet satt lugnt vid min sida och spanade in var dummysarna lades ut. Efter kommando från mig, sprang han rätt ut och började söka, för att relativt snart hitta den första dummyn. MEN tro inte att han plockade upp den !
- Där är den, men jag skiter i den, för jag vill sniffa vidare på backen och där är en till, men jag skiter i den oxå ...
Jag kallade in honom och upprepade mitt utskick och även Özet upprepade sitt beteende. Han scannade åter av hela området, utan det minsta intresse av att plocka upp några dummys. Kallade åter in honom och ställde upp mig ganska nära en av dummysarna, för att försöka få honom att bli mer "attraherad" och plocka upp den. Och se DET funkade ! Upprepade det ännu en gång med samma resultat. Efteråt förstod vi att Smilla hade ju gått där och tryckt ner sin lilla rumpa lite varstans ... åter en förklaring till Özets beteende ...
Men ack så frusterande att inte tänka på att Smilla borde gått ut SIST. Påpekade detta, inför nästa kurstillfälle. Särskilt som vi då skulle ha ett litet ”working test”.

Och till sist blev det skotträning. Vi satt vid vårat fika, för att det skulle bli så odramatiskt som möjligt. Titti gick ifrån en bit och sköt ett skott. Alla reagerade, någon skällde till, men ingen blev rädd, förutom lilla Zamba (ja Emelie, ännu en Zamba) som var rädd innan. Dom ville testa om hon skulle låta sig påverkas av dom andra hundarnas närvaro, men hon började skaka och blev okontaktbar, därför gick matte iväg med henne inför nästa skott. Därefter sköts det ytterligare en 3:e gång. Özet agerade "coola killen" ... gôtt !

Vill tillägga att vi idag också träffade Therese & Lykke (Özets kullsyster boende i Luleå) vilket förstås var väldigt trevligt

LAJA ÄR OK !

Inlägg från förra bloggen (ozet.bloggproffs.se)

Ang. gårdagens kamphundsattack på arb.kamratens hund Laja, så kan jag nu fylla i ?- tecknena. Först och främst var det hela förstås VÄLDIGT otäckt, MEN kan glädjas att det gick förhållandevis BRA, kunde ju så att säga slutat väldigt mycket värre ! Att kamphundsäg. sa att hunden aaaaldriiiig betätt sig så tidigare hjälper ju föga. Laja var inte alls speciellt chockad och blev inte alls nersövd, utan fick lite lugnande inför rakning av panna och runt ena ögat. Fick antibiotika och fick ligga kvar ett par timmar innan Betty kunde hämta hem henne. När jag frågade Betty, om hon trodde att Lajas “psyke” skulle påverkas av händelsen, svarade hon med att hon konstaterade att Laja kanske inte är fullt så “vek” som hon trott - kanske mer rädd (?) avvaktade/reserverad mot människor, vilket ju är en viss skillnad. Så skönt för både Laja & Betty att det hela gick så bra. Om den andra hunden avlivades eller ej, förtäljer inte historien …. än !