På schemat stod div. ”riktningsövningar” av olika slag. Jag valde att köra ”sakta” (framförgående), men inledde med ”vår” koncentrationsövn. – ”titta på mig, oavsett vad vä. handen gör”. Ska tänka på att INTE börja fotgåendet förrän han är 100% fokuserad, annars kommer ljudandet som ett brev på posten, vilket visade sig då jag hade lite för bråttom att sätta igång. Efter några sträckor med fotgående (han var tyst) visade det sig tydligt att han börjar ljuda efter halterna i samband starterna.
Sen körde vi KRYP, som gick riktigt bra, tror bestämt fröken var lite imponerad. Fick med mig att tänka på VAR jag har mina fötter inför starten – stå lite ”före” honom, så han inte kryper före mig. Ska även tänka på att ta längre och ”tyngre” steg.
Avslutade med ”sakta” (framförgående) som han utförde med den äran, om det inte vore för att han hade svårt för att stå still och invänta kommandot att han fick börja.
Kände lite blandat när vi sen gick ner till bilen, misströstade aningen om det där med hans ljudande – ska jag verkligen någonsin få bukt på det (hur lång tid ska förberedelsen inför starten behöva ta?) frågade jag mig själv. Men sen när jag kom upp i hallen igen och möttes av Monicas glada uppsyn och spontana kommentar att det var ett kanonpass kände jag att det nog inte var så tokigt trots allt.
Sedan när det var dags att åka hem, hade det kommit ett par centimeter snö som fullständigt vräkte ner. Der var riktigt otäckt att köra den kurviga vägen fram till 45:an, jag blev alldeles yr när jag körde. Men snacka om lokalt snöande, för i höjd med Surte slutade det snöa och vägbanan var nästan torr o väl hemma var vägen helt torr. MEN senare under kvällen började snön även vräka ner här hemma i Sävedalen .
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar