DET KAN INTE VARA SANT ....

... ATT DOM HAR LÄMNAT MIG ... var det nog vad Özet tänkte, då vi åkte ifrån honom för drygt en vecka sedan !

Nu har halva veckan gått, sen vi kom hem från en härlig vecka – tyvärr snöbrist och mildväder – i St. Anton i de Österrikiska alperna.

Förra fredagen (11mars) åkte vi - med viss ångest - till Magra utanför Sollebrunn, för att lämna in Özet för "förvaring" (det var nog iaf den uppfattn. han själv fick) i en vecka, medan vi själva skulle till St. Anton i Österrike, för en veckas skidåkning. Han skulle bo hos Irene & Manne och deras 3 bordercollies (2han.+1tik) + 4 islandshästar och 3 ? katter.

Vi hade "stolt" berättat att han var så bra med andra hanar, att det inte alls brukade vara några problem, förutom MÖJLIGEN med en jämnårig flathane - lika "mesig" som Özet - som Özet, vid några tillfällen har försökt att mäta sig med, utan att det för den sakens skull blivit något kurr el. slagsmål. Men - mot all förmodan - sa vi att det var helt ok, om han fick sig en liten tillrättavisning av husets åldersman (9åriga bc'n Benji) om det skulle behövas. Vi hade oxå berättat om Özets "fobier" - bl.a. att bli instängd ensam, i okänt rum ...

Vi märkte att han blev orolig direkt när vi skulle gå och han inte skulle få följa med. Medan han blev distraherad av lite godis, passade vi på att ge oss av …

När jag i mitten av veckan, ringde för att höra hur det gick, fick jag höra att Özet hade haft "svår" separationsångest hela fredagskvällen. Han hade inte klarat av att vara ensam på undervåningen när det senare blev sov/sängdax. Det hade lett till att Irene släpade ner sin madrass till undervåningen, för att sova hos honom ... Vilket uppenbarligen hjälpte då han klarade nästkommande natt helt OK. Härligt och framförallt tryggt, med ansvarsfulla och omhändertagande hundvakter. Han klarade inte heller av att vistas ensam (tillsammans med de andra hundarna - dock med kompostgaller imellan) inne i huset. Han fick istället vara med på gården - i stallet - medan div. sysslor klarades av. Han fungerade jättebra med de andra djuren. Fick ibland sitta i bilen, när han inte kunde vara med.

I övrigt menade Irene att han är inne i en period (2år), där han testar sig fram, om hur saker och ting funkar. Hon menade oxå att rasernas rörelseschema skiljer sig - retriever'n är ju rätt brôtig, medan border'n har mer "fina" och kontrollerade rörelser. Och hur irriterande tyckte inte de äldre "kontrollerade" herrarna, att Özet med sitt framfusiga och brôtiga sätt var. Och det skulle snart visa sig att Özet skulle testa de andra hanarna - han hade visst varit både utmanande och provocerande !
- Om jag gör så här - vad händer då ?
- Ojdå, gillade du inte det !
- Men om jag gör så här då ?
- Jaja, jag fattar ... tror jag ... men ... jag är ju en ganska cool och tuff kille ...
- Näähä ... är jag inte ?
- Men ...
Och så lär det ha fortsatt tills Özet på lördagen - sista dagen - fick smaka på Benjins "skola" !
- Nä nu jävlar får du ge dig, din lille skit till pojkvasker ...
- Åhh nejj ... hjäääälp ... akta ... jag är gjord av glaaas ...
- Jaa ... där ser du ... fattar du NU då ?
- Jaaa ... jag fattar ... bara du nu SER mina signaler ... när jag vänder bort huvudet och blicken ... så häääär ...
- Ja ... det är klart jag gör ... bara du slutar kaxa dig och rättar in dig i ledet ...

Dessa signaler och agerande fick vi själva se, efter vår hälsningsceremoni - att han blev glad när vi kom, behövs väl knappas nämnas – då alla fyra hundarna var tillsammans.

Jag/Vi hoppas och tror att denna vistelse - trots sep.ångest och "tilltufsning" - har stärkt Özets självkänsla, som ett led i hans utveckling och mognad.

Vi åkte därifrån med några goda råd och ett "välkomna tillbaka" och kom gärna hit nån dag - bara över dan - för att ta en promenad tillsammans ! Vi som trodde att dom kanske inte ville ta sig an Özet igen, då veckan ju inte varit helt enkel och "smärtfri" ...