Men just denna morgonen blev det inget mys i soffan, utan det blev en frukost, modell "snabbare". Kände att det nog var nåt på G, för matte tog fram ryggan och packade med bl.a termos och lite annat smått och gott. Visserligen går jag inte igång, som jag hört många andra gör, när ryggsäcken tas fram. Ännu !!!
Alltså, packad rygga och in i bilen for vi iväg (mot Furåstjärn/Kåsjöomr.) Bra, vi är först tänkte matte och så började vi vår vandring – VA ? Ska vi stanna REDAN ? - Ja, vi ska stå – du ska sitta – här och vänta på Kia och Pia och herrarna, förstår du Özet lille ! Ja, inte för jag förstod vitsen att sitta där och glo till ”ingen nytta” … men plötsligt hände det något nere på p-platsen … Åh, där är ju "the golden wolf’s" Matte, kan du fatta att det är svårt att sitta still eller ? – Nej, sätt dig ner – du får ge dig till tåls en stund till. – Jag går förbi ett stycke med M&R så Bonus (flat-jämngammal med Özet) och Özet får bekanta sig med varandra först.
Jamen, matte såg du ? M&R bara sprang förbi … släpp mig då, släpp mig NU ! – Nej, lugna dig – Jajajajaja – nu e´jag lugn …. släpp mig nuuuuuuuu då !
Men kolla matte, vad kommer där … åh, vem är du ? Äntligen började vi röra på oss … 50m !!! osså stannade dom igen ??? – Vad tycker du ? Ska vi släppa dom eller ? – Jaaaa, det tycker jag allt, svarade matte. Och efter ett varsågod, fick vi äntligen hälsa på ”riktigt”.
Ja, jag ska bara pröva lite vad du går för – jag provar att lägga ena tassen på ryggen så här – vad gör du då ? Nähä, inget – då testar jag ett steg till … ställer mig på bakbenen och lägger BÅDA tassarna på baken/ryggen ? NU då ? Okey, nu vet jag vad du pallar för – komigen nu så racar vi … KUL med en ny kompis … men efter en stund tänkte jag att jag måste testa honom igen … så jag ”klättrade” upp på honom igen …- Nej hörde du du Maggan, jag tycker nog du ska försöka få honom att sluta med dom där fasonerna ! Du måste säga till honom på skarpen. Försök få tag i honom ögonblicket han ”bestiger” Bonus, håll i honom ett kort ögonblick medan du ”surt” muttrar ogillande, för att sen släppa honom, för att lösa upp obehaget. Annars är risken stor att han en vacker dag åker på ”moppo” när/om han försöker rida på ”fel” hund !
Den berömda rösten hade talat !
- OK , svarade matte och försökte så gott det gick – det var inte så lätt att vara i ”rätt position” för att kunna ta tag i mig. Vi sprang ju inte omkring på ett avstånd som gjorde det så lätt att komma åt mig precis ! Ha ha ! Men ibland lyckades hon, och fick tag på mig ”mitt i prick” och man hörde ett - JAH – där satt den, från Kia !
Ok ok … tjôta - jag fattar – jag får inte göra så. INTE RIDA BARA LEKA ! Men imellanåt glömde jag av mig och försökte igen. Matte var åter ”på mig” - och lyckades tajma tillrättavisningen ibland och ibland inte, och så höll det på … Men skam den som ger sig – upprepningen gav resultat.
Tillslut kom vi fram till en sjö (Kåsjön) och vi, omväxlade plaskade omkring i vattnet och lekte på berget, medan åldringarna M&R vilade sig och mattarna fikade. Efter en stund fika, med en omkullvällt kaffekopp och lite frusna (kall vind) mattar packade vi ihop för fortsatt färd.
Efter ett litet ”virrande” i skogen på tillbakavägen, kom vi till slut fram till ett vettigt område där vi, skulle få visa våra färdigheter. -Ska vi börja med ”ungtupparna”, frågande Kia ? Visst, tyckte matte och Pia. Vad tror ni om att kanske prova hur det går att låta dom sitta en bit ifrån varann och se på när den andre jobbar ? Visst coachen, fnissade åter igen matte och Pia. Jag var först ut. En markering ! Kia kastade och jag sprang ut efter mattes kommendering. Ha, där är den ju, lätt som en plätt ! In till dig matte – här har du !
En gång till – åt andra hållet ! Jag sprang ut igen …. men VAR är den ? Jag SÅG ju att en föll här nån stans … eller ? – Nä, nu är du allt ”ute och cyklar”, lille Özet tänkte matte och kallade in mig. Jahapp, okey jag kommer – kommendering och jag sprang ut igen … men det var SVÅÅÅÅÅRT … och efter ytterligare en inkallning och nytt utskick, slutade det med en tredje inkallning och att Kia plockade upp dummyn för att det inte skulle bli för många misslyckanden. Hon kastade igen och denna gången gick det bättre. Phu – det var slitsamt !
Kia menade att det blev lite för svårt – dels i det djupa blåbärsriset (som nästan var lika högt som Özet) + att vinden gjorde att han var tvungen att springa förbi dummyn för att känna vittringen av den.
Sen var det Bonus tur och jag fick sitta still och titta på. Jag följde intresserat – men var lugn och tyst - Bonus framfart. Han hade också suttit helt knäpp tyst under hela tiden jag arbetade.
Bonus fick gå på 2 markeringar (enkla) åt samma håll, som jag tog vid första försöket och var även han en duktig som lyckades ”spika” den första och letade liiite efter den andra.
Sen fick jag avsluta med att göra om markeringen åt det ”lätta” hållet - där jag hade hjälp av vinden och därmed fann dummyn nästan direkt. Är ju som bekant, bra att ha med sig ett lyckade som minnesbild.
Efter oss ”ungtuppar”, skulle nu de ”rutinerade” gentlemännen få jobba lite. Bonus och jag kopplades upp vid var sitt träd och kan säga att nu var vi INTE tysta. När Bonus hämtade andan, stod jag för röstresurserna och viseversa.
Det visade sig att t.o.m. gamle luttrade Marco fick lite problem åt det ”svåra” hållet där jag misslyckades. Men matte tog genast ”lärdom” av sina ”betraktelser”, då Kia fick nyttja hela registret – stoppsignal, dirigering och till slut närsökssignal. 
När alla mattarna var nöjda med träningen, började ”återtåget” hemmåt. När vi passerade en sjö (Prästtjärn) tyckte Kia att M&R var tvungna att ta sig ett dopp, för att återfå sin ”orginalfärg” efter div. gjyttjebad – vilket nog är det bästa dom vet ! Visst, sa Bonus och min matte, och följde efter som två svansar.
När vi kom fram till sjön, gick jag rätt ut i vattnet utan att bry mig om de andra i sällskapet och började simma luuuuungt och stilla och riktigt njöööööt. Matte satte handen för munnen för att inte börja framkalla nåt störande ljudligt läte …… och förblev helt stum ! – Men kolla …. Kolla, han simmar för att han tycker det är skönt !?!?!?! Fniss ! Efter en stunds simmande, fick jag sällskap av Bonus och tillsammans simmade vi omkring och undersökte bergskanten tills vi tillslut tröttnade och ”kravlade” oss upp ur spat.
Efter 3½ timme var vi åter tillbaka vid bilarna och mattarna tackade varanndra för en ur trevlig förmiddag. - Maggan – nu har du ju HELA eftermiddagen kvar … tänk om vi träffats vid 12 då hade ju HELA dan gått ! Jaaaa jaaaa … jag veeeet ! Jo, NU känns det jättebra – ha ha !
Hejdå ! Vi ses ikväll, på Friskis&Svettis Kia – hur jag nu ska orka det ?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar