Det började med en underbar promenad … jag gick där och fotade dessa vackra dropptyngda grässtrån, som nu efter rimfrosten började smälta efter solens värmande strålar. Kan återigen bara konstatera hur svårt det är att fånga naturens skiftningar med kameran … men utmanande och kul är det och ibland lyckas man ibland inte !
När jag - som sagt - gick där i min egen värld och fotade ”mina” grässtrån, såg jag Özet i ögonvrån, som sprang omkring och sniffande på ”sina” grässtrån …
Efter en stund vaknade jag till och anropade mig själv till jorden … vände jag mig om och började spana efter Özet, som tycktes vara puts väck ! Efter att jag både ropat och busvisslat, stod jag där helt still och försökte lyssna om jag skulle kunna höra var han befann sig … men nej … hörde bara … just ingenting ! Fortsatte och ropa och började gå tillbaka där jag såg/skymtade honom sist. Och DÄR – ca 5 meter från stigen såg jag honom stå ”ogenerat” smaskandes på något … jag stegade i riktning mot honom och väl framme bredvid honom, kunde jag konstatera att där låg hela mag-och tarmpaketet från ett rådjur.
Samtidigt som jag nådde fram till den lille röda ASÄTAR’N, grabbade han tag i en stor slamsa – matstupen mm – och drog sig undan. Jag tänkte : var nu luuuugn och gapa inte ! Sagt/tänkt och gjort – jag gick lugnt efter honom, samtidigt som jag sa lugnt, men bestämt – s t a n n a ! Och vad hände ? Han STANNADE och släppte ”slamset” ! Man får inte vara äckelmagad … iaf inte när man har asätare som inneboende …
Det blev koppel på och vi vandrade vidare … lääääänge med koppel på, pga att Özet tändigt vädrade och tittade bakåt … Men till slut vågade jag åter släppa honom och fortsatte mitt fotande …
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar