FEGEN

Oj vilken vecka det blev ….

Vad som började med en rapport lång som en roman, har nu kortats ner till ett mindre format ...  tja, vad ska man säga ... informationsblad !

Özet & jag har varit i Fegen (v.30 mån.-fre../lör.) och vem kunde ana att vi skulle ha den turen att pricka in den allra sista Fegenveckan. Det skulle visa sig att ryktena som cirkulerade i slutet av veckan var sanna – nämligen att denna storslagna vecka, fullsmockad med aktiviteter – kursverksamhet, lekar, samkväm och dessa fantastiska måltider – skulle läggas ner. Att sen veckan skulle bli över all förväntan var ju ännu en bonus. Med superbra instruktörer - jag fick ju visserligen bara (inte så bara) bekanta mig med en (Jesper Funch Jensen) av dom, trevliga deltagare, det fantastiska ”köksteamet” och sist men inte minst, att få vistas i dessa vackra omgivningar i ett vädret som visade sig från sin allra ljuvligaste sida (inte det mest ultimata hundträningsvädret dock) gjorde att jag kommer leva länge på denna vecka.

En hel veckas kursande i kombination med värme, löptikar och hundslagsmål blev för mycket för lille Özet, som lät sig påverkas på ett negativt sätt. Han kände sig alltmer obekväm och var stundtals (mestadeles) splittrad och avvek (omvänt beteende) från sina igentliga uppgifter. MEN det allra bästa var att jag fick en massa tydliga påpekanden bl.a. att jag har "tjôtat" hål i skallen på Özet och att vi därmed har kommit i nån form av "konflikt". Ska nu backa i träningen och agera med SMÅ medel och framför allt hålla TYST - kan ju alltid ta till paketet tejprullar jag blev erbjuden - för att åter bygga upp lille Özets förtroende igen.

Vårt boende (rum) bestod av 4 representanter av retrievers - kompisarna, Kia & Razzel (golden-en av grabbarna guld) och Pia & Bonus (flatt), men även nya bekantskapen Lotta & Peggy (labbe) som f.ö blev årets Fegenmästare - den bästa och trevligaste mästaren man kan tänka sig. Özets tidigare separationsångest, tycktes vara som bortblåst. Jag kunde nu lämna honom tillsammans med de andra hundarna - dock separerade från varandra - under div. måltider och kvällsaktiviteter, som bestod i allt från frågesport till blindbock.







Lite om respektive dags hundträning ….

MÅNDAG
Startade tidigt (ca 06.00) från GBG och var framme 1½ timme senare. Medan vi väntade på lunchen och därefter att vår eftermiddagsgrupp (samma tid gällde hela veckan) skulle samlas, gjorde vi oss hemmastadda och bekantade oss med omgivningarna. Efter den goda lunchen var vi på väg till samlingsplatsen för att träffa ”coachen” – Jesper – och de övrigare deltagarna.

Gruppen bestod av 3 flattar, 2 golden, 1 labbe o lille Özet = alla hanar. Vi startade med enkel jaktlydnad vilken slutade med kaosartat slagsmål mellan 2 av flattarna (ej Bonus). Genast gick Jesper - som hade stark pondus - in och styrde upp, med både handfasta och konkreta råd. Jag märkte redan här att Özet blev illa berörd av slagsmålet, vilket han senare i veckan tyvärr skulle få uppleva mer av.

 Markeringar
Gruppen fortsatte med jaktfot till området där det blev markeringar. Stod på rad och en hund i taget skickades.  Özet & jag blev ”ordinerade” passivitet, pga att Özet hade börjat pipa något. Backade tillbaka och slog oss ner vid ryggsäcken och när Özet tystnat klev vi tillbaka in i ledet MED ryggan – forfarande passiva. När Özet suttit/legat tyst en lång stund, fick han hämta en och annan markering, med blandat resultat. Kan inte säga att han var superladdad precis. EN av förklaringarna kan ha varit att han påverkades av att flattarna återigen hade drabbats samman ett flertal gånger, medan Jesper ”rev” sitt hår av frustration. Jesper försökte nämligen med alla medel få flattarnas mattar att bättra på sin inställning, hållning  och reaktion, med blandat resultat.

 Sök
Efter fika förflyttade vi oss för att köra sök. 2 typer av utläggningar – i hästskoform resp. zig zag. Skulle särskilt tänka på att lägga dummysarna så hundarna INTE fick vittring på tillbaka vägen. För egen del fick jag råd att inte tjafsa och krångla (har hört det för ut !!!) efter avlämningarna, utan att skicka ut honom direkt, så han inte tappar tempo, tillskillnad mot Pia med Bonus som skulle göra precis tvärtom, eftersom Bonus racar som värsta torpeden.  

Som avslutning blev det åter markeringar och vid det laget var Özet så trött att ögonen gick i kors och resultatet blev där efter.

TISDAG
Startade åter med jaktfot och återigen blev det oroligt och gruffande i ledet. Ska kanske tillägga att Jesper, efter gårdagens kursomgång tog sig an de två flattarna och fick dom till att "acceptera" varandra. MEN det visade ju sig bara vara under Jespers – The Master’s – ledning, för den mest dominanta flatten ”var inte riktigt färdig” än, utan fortsatte att utmana efter hand ...

Efter jaktlydn. fortsatte vi med en övning bestående av 4 stationer – markering, sök (i hästskoform), sök (i zig-zag) och linjetag. Hundarna fick jobba 2/2 … förutom Özet & jag som körde ensamma, pga av det ojämna deltagarantalet. Kändes tryggt, med tanke på flattarnas framfart. Meningen med övningen, var att vi skulle få störning och ev. dragning från ”grannstationerna”. En station i taget körde sin övning, efter fika blev det ytterligare en omgång.

Özets stationer :
 Linjetag – 2 dummys med ca 10m mellanrum – no problem … tror dessa linjetagen var det bästa Özet presterade på hela veckan (ha ha) … vad ska man säga ?

Foto : Elisabeth Christensén

 Båda söken (zigzag/hästsko) – gick helt ok !
 Markeringar – tja, bättre markeringar har man ju sett Özet göra. Vid omgång två, fastnade Özet vid nån pissefläck (löp?) och rubbade inte nosen därifrån, förrän jag stegade ut på den vattensjuka ”ängen” och hämtade honom. Vattnet och leran steg över och in i mina skor och VITA strumpor - ha ha - men vad gör man inte när ilskan och adrenalinet pumpar ...

Efter att ha resonerat med Jesper om att Özet är ”förarvek” och agerar med s.k. omvänt beteende, testade vi med att Jesper kastade flera korta (ca20m) markeringar, för att Jesper ville titta närmare på Özet o mitt samarbete. Helt ok tyckte han ! Men det var HÄR som han började påpeka och ”tjata” (ha ha) på MITT TJATANDE på ”stackars” Özet, som bara blir osäker och förvirrad av mitt tjat. Menade också att jag skulle sätta mig på huk vid avlämningarna, för att verka mindre ”hotfull” och Özet skulle känna sig mer ”bekväm” – vilket senare skulle visa sig vara väldigt effektivt.

Vi diskuterade också om mina funderingar kring Özets pipande – att jag inte visste/vet av vilken orsak han piper. Är det av förväntan, tristess eller frustration … ELLER kanske snarare en kombination ? Jesper förstod min tanke och menade att det ju är svårt att veta - men troligen en kombination.

ONSDAG
Efter den inledande jaktlydnaden med bl.a. fotgående fram till övningsområdet, bestod första delen av dagens schema av dirigeringar/stoppsignal och den avslutande delen vattenmarkeringar.

 Linjetag/stoppsignal
Började med att skicka på ett ”vanligt” linjetag (grusväg) fortsatte därefter med ännu ett linjetag i samma riktning, men nu UTAN att det låg en dummy där – blåste stoppsign. efter halva (eller helst ännu tidigare) sträckan – när hunden stannade och vände sig om, kastades det en dummy där den första hade hämtats –  hunden skickades "ut". Özet tog det ”vanliga” linjetaget på bästa sett – medan linjetaget med tillägg av stoppsignalen var lite svårare – behövde blåsa ytterligare en gång + hans namn …

 Dirigering/stoppsignal
Sen bytte vi område och fortsatte vi med dirigeringar. Ett ekipage ur gruppen (Hasse&Ninjo?) körde först övningen "klockan" - med hunden sittande mitt i mot föraren – med en dummy utlagd till höger resp. vänster, här med träd som ref.pkt. Dummy kastades bakom/över hunden (variera/alternera mellan att kasta och lägga ut dummyn) – därefter skickades hunden ut, alt. skickades mot de redan utlagda hö./vä. Avvakta för att se åt vilket håll hunden vill, för att skicka åt motsats håll …

När sedan Jesper sa att han ville köra ett ”experiment”, anmälde jag Özet & mig som frivilliga - sagt och gjort ! Mycket efterklokt kände jag att det inte inte blev det mest ultimata för stackars Özet, som blev "brutalt" uppryckt från allra djupaste slummer. Hur som haver, så gick "exprimentet" ut på att vidareutveckla den redan påbörjade "klockan", men nu med linjetagsskick, med efterföljande stoppsignal och dirigering åt höger alt. vänster eller ut ...

 Vatten
Efter fikat vandrade vi iväg ett stycke för att köra vattenmarkeringar, vilka var på ca 30-40 meter i nedförslut mot vattnet. Medan alla hundarna ”dundrade” ner och tog sig an sina markeringar mer eller mindre bra, tvärstannade Özet vid vattnet och vågade inte gå i - Ojdå ... hhummm, HÄR har jag aldrig tidigare gått i, sa Özet ! Kia och Razzel kallades fram, som "draghjälp" och körde några apporteringar, för att locka och väcka Özets intresse. Och visst var han intresserad ... men efter att Jesper kastat ut den ena dummyn efter den andra till Özet, vågade han sig ändå inte ut i vattnet ... Razzel skickades ut igen och Özet försökte då istället norpa dummysarna ur hans mun, när Razzel klev upp ur vattnet - tur att han är den han är. Och därmed "övergav" Jesper oss, men lovade att hjälpa mig/oss innan dagens slut. Vi steg åt sidan medan de andra fortsatte att köra.

Efter vattenapporteringen, tog Jesper sig an de två flattarna igen och när han röt med barsk röst när den mest dominante flatten protesterade, visade Özet med all tydlighet vad han tyckte - usch, detta var jobbigt och obehagligt, bäst att "hoppa" in bakom mattes ben och ta skydd ! När jag sen lite försiktigt frågade om Jesper hade glömt av Özet och mig ... Eeh ... VA ? ... så hade han gjort det ... och för att det inte skulle dra ut på tiden ytterligare – vi var redan sena – kom vi överens att fortsätta i morgon !

TORSDAG
Efter onsdagskvällens resonemang med Jesper om jaktens vara eller icke vara, (alt. enbart ”satsning” på brukssöket) gick jag till sängs lättad över att ha fått lättat på hjärtat och ventilera något som jag ”länge” har gått och funderat på, men samtidigt med ännu mera ångest än tidigare ... jag tycker ju själv jakten är så kul och blir därför ledsen när jag märker att Özet inte verkar tycka det är lika kul som jag.

Och inte blev ångesten bättre när jag stod där uppe på kullen och kastade iväg Özets ”favoritleksak” - iaf  i vanliga fall - nerför den samma, på inrådan från Jesper, The Master. Tanken var ju att använda bollen senare vid vattenarbetet. Men jag kände redan vid framtagandet inför bollkastet, att Özet inte var ”med i matchen” så att säga och mycket riktigt, han sprang i makligt tempo utför kullen och inte nog med det, han sprang rätt förbi bollen och fortsatte mot löptikarna på andra sidan ängen. Jag knöt nävarna av ilska och frustration ... ”smockan hängde i luften” … Jesper rusade iväg i motsatt riktning, som om han var rädd att bli träffad av "smockan" … who knows ! När jag hade hämtat Özet och återkom till gruppen, möttes jag av en Jesper med utsträckta armar som slutligen omfamnade mig i en bamsekram, vilket jag uppskattade högt.

Efter lite snack om att bollen var Jespers ”sista” hjälpmedel att använda sig av, för att försöka få i Özet i vattnet – med tanke på retrieverns NORMALA apporteringslust (inte Özets prio nr 1 just då) blev jag lite slokörad, för jag trodde Jesper "gav upp" oss. Jag presenterade/föreslog min egen idé – rätt eller fel - att jag trodde Özet skulle gå i om han fick stöttnig av mig nääääära vattnet och att jag själv kanske kastade dummysarna. Jag försäkrade ännu en gång att problemet INTE var själva vattnet och simmandet, utan ENBART själva I GÅNGEN ! OK - vi gör ett försök det sista vi gör idag, svarade The Master of the game !

 Markeringar
Sen forsatte vi med markeringar, som kastades in i/bakom en trädbuskridå. När vi precis hade ställt upp oss inför markeringarna, började den numera ”ökända” dominanta flatten gruffa mot Özet - som satt brevid - som svarade upp med lite gurgel. Jag och Özet flyttade över på andra sidan ledet på inrådan från Jesper. Jesper hade precis innan, i samband med uppställningen, pratat om den allmänna stämningen (pga flattarnas beteende) i gruppen - bl.a. att Özet kände sig obekväm i gruppen ... med/i hela situationen ... ännu ett exempel på Jespers iaktagelseförmåga !

Det var HÄR ”manglingen” började - att jag MÅSTE sluta prata hela tiden – hold din kæft –  som Jesper uttryckte sig ! Özet fick en massa enkla enkel markeringar, som han hämtade efter mycket om och men ...
Jag är Jesper evigt tacksam som här, vid nåt tillfälle berömde mina försök att bättra mig och sa att han förstod mitt intresse då han såg glöden i mina ögon, tyckte det var synd om jag la jaktträningen på hyllan ... vilket fick mig att tro på mig själv igen och känna att det kanske skulle gå att bygga upp Özets och mitt samarbete igen ...

Efter att de flesta hade kört massor av markeringar, hände en incident mellan gamle Razzel och Elton (ingen skadad), som gjorde att vi fick ett "tapp" på två ekipage i gruppen, då båda avstod från att fortsätta träningen, dock av olika anledningar. Gamle Razzel hade skickats ut för att ta rätt på en dummy nån av de andra inte hade hittat, när han sökt av området en liten stund, kom helt plötsligt Elton ångande och överföll Razzel, som först gjorde ett kort tappert - men lönlöst - försök att försvara sig, men klok som han är, gav han snabbt upp och la han sig undergivet. Kia upprörd, ledsen och arg, tog Razzel och drog sig tillbaka, för att efter fikat promenera hemåt. Även Elton "drog" sig tillbaka. Jesper härsknade (helt förståeligt) till riktigt ordentligt och pratade om dåligt ledarskap mm – man måste lära sig vad man har i "snöret" och får fan inte slappna av och stå och sova ...

 Linjetag/stoppsignal
Efter fikat fortsatte en liten smått omskakad samling på 5 st deltagare med linjetag/stoppsignal.
Återigen ett evigt nötande av/med mitt ”tjatter” ... jobbande verkligen med att jag skulle hålla tyst, vilket inte är det lättaste ska gudarna veta. När jag efter mycket ”om och men” till slut, lyckades hålla truten och göra som The Master bett om hela tiden ... fick JAG uppskattade applåder och jubel :-)

 Vatten
Sen var det då dags för vattenarbetet. När alla (inte Özet) hade fått var sin vattenmarkering, började Jesper även kasta landmarkeringar (även till Özet) samtidigt som han fortsatte kasta vattenmarkeringar.
När ”stormen” efter alla markeringar hade lagt sig och Jesper hade sammanfattat dagen och veckan, började alla - utom Elisabeth och jag med våra pojkar Theo och Özet - dra sig tillbaka till bilarna för färd tillbaka till vandrarhemmet.

Vi tog oss ner till vattnet och tittade först på när Elisabeth och Theo också tränade på igångar, då han på senare tid tydligen hade blivit lite rädd, troligen pga av att ha skadat sig vid nåt tillfälle när han KASTAT sig i.
När dom var klara gick jag ner alldeles vid strandkanten – i väntan på att Jesper och Elisabeth skulle prata klart – där Özet gick i och gled lugnt och stilla ut i vattnet. Han simmade omkring en stund - medan Jesper studerade honom - innan jag kallade in honom.

Började med att jag själv stod i vattnet – stod där och balanserade på hala stenar samtidigt som jag höll mig i en björkgren – samtidigt som jag kastade ut en dummy. Özet gled i – vi upprepade, men nu stod jag på land – upprepade igen, men nu med mig stående ännu längre upp på land. Vi fortsatte på samma sett, medan vi bytte till nya igångar längst strandkanten – sammanlagt 4 st – för att efter efter 4:e stället, vända tillbaka. Det gick väldigt bra och han avlämnade i hand (jag på huk) hela tiden, men när vi återkom till den första igången hade han kroknat och blev osäker igen – kanske inte så konstigt efter ca 12-14 igångar – men gick dock i, när jag tog ett steg mot vattnet …

Tanken med övningen, var att Özet skulle känna att han behärskade hela den sträckan och på så sätt öka självförtroendet efter hand.

Som lite kuriosa kan jag nämna att Özet, vid ett tillfälle stack iväg i full karriär, mot där troligen löptikarna hade varit tidigare. Innan jag visste ordet av såg jag Jesper inleda värsta 200 meters racet efter Özet, i ett tempo som heter duga. Vet inte vad han sa, men några väl valda ord med all säkerhet, för helt plötsligt såg jag Özet tvärvända och komma tillbaka i full kareta ... Jag har fortfarande Jespers språngmarsch på näthinnan, men även om jag är honom evigt tacksam, så undrar (hoppas) jag om han fick lite träningsvärk ? Det fick iaf jag, efter att böjt mig ner på huk en hel vecka vid Özets avlämningar ... och många knäböjningar blev det ...

FREDAG
Avslutade med ett working test i lightmodell, som även om det var både trevligt och kul, igentligen inte ens är värt att nämnas. Och om det inte vore för Jespers tröstpoäng hade vi nog kommit allra sist … men what the heck ! Men desto roligare var att årets Fegenmästare blev vår rumkamrat och nyfunna vän, Lotta Gadd med sin 2 åriga svarta labbe Peggy.


Det om detta .....
Det har blivit mycket JESPER hit och JESPER dit, men jag uppskattade verkligen hans alla träningstips och den glädje han spred med sitt ”glimten i ögat”, samtidigt som han hade STOR pondus. ”Mycket allvar och lite skämt” (lite o lite ?) som verkade vara hans eget motto.