NYPREMIÄR

Det var sannerligen inte igår Özet gick ett viltspår, det var närmare bestämt för ca 3 år sen i samband med 1:a priset han fick i öppenklass. Därefter har viltspårn. legat på is så att säga och det mest beroende på att han i samma veva blev skotträdd (berörd), vilket han iof sen länge är ”botad” ifrån.  

Men nu var det alltså åter dags – nypremiär – och frågan var nu - hur lång liggtid, skulle vi lägga med vinklar och kanske t.o.m. bloduppehåll med ”tillbakaspår” … eller vad det nu kallas ?

Efter lite resonemang kom vi fram till att det nog kunde vara bra att ”väcka” dom (länge sen även för Stina-cocker) och göra det ganska lätt för dom.

När jag väl hade rotat fram min klöv ur sitt väl inslagna paket, bestående av div. lager av plastpåsar, var jag på väg att kräkas … allvarligt talat – hur illa kan nåt lukta ? … och märkväl, jag är INTE kräsmagad !!! Eftersom den INTE gick att använda, försökte vi göra det bästa av situationen – inte det mest ultimata, men ändå. Vi samsades om samma klöv … Özet gick först och sen gick Stina samma spår !!! Liggtiden blev ca en timme och det var inga större svårigheter efter vad jag upplevde iaf, inte heller för Stina, även om hon ”ringande” vid ett tillfälle, men hittade relativt snabbt tillbaka …

Att tänka på … spårläggaren måste tänka på att fortsätta rakt ut EFTER den utlagda klöven … Özet missade först klöven för att han följde fotspåren …

Såg också när både Nelson (unghund-labbe) och Zingo (senior-schäfer) gick sina personspår. Båda imponerade, men det roligaste var att dom hade helt olika stilar. Nelson var snabb men ändå noggrann, medan Zingo var både långsam och noggrann.

Efter tack och hej, tog Özet och jag oss en liten tur bort till stället där vi hade tema vatten på jaktkursen för ett tag sen. När vi idag körde vattenapportering, tycktes tveksamheterna inför den dyiga botten vara som bortblåst, till skilln. vid kurstillfället. Nöjda och glada tog vi oss tillbaka till bilen och började vår färd hemåt. 

Men glädjen grusades dock något, när jag tänkte på det sorliga beskedet jag fick i morse, nämligen det att andra halvan av GRABBARNA GULD har somnat in. Det är alltid lika sorgligt när vi måste ta farväl av våra kära följeslagare och kamrater. Nu ser jag/vi, min/vår egen GULDPOJKE springa på de ”guldbeströdda stigarna” och minns … där han bl.a. fostrades av sina läromästare Marco och Razzel ...