LOST

Kanske skulle man satsa på nåt annat .... ikväll blev jag nämligen helt uppgiven på hans .. nosande .. vädrande .. doftande .. snokande .. sniffande .. luktande .. insupande .. när vi tränade lydnad ! Han var verkligen helt lost i dofternas värld.

Jag VEEEEET att det handlar om motivation, men jag blir bara så j_vla trött på hans j_vla nosande ... och jag VEEEEET oxå att det inte hjälper att bli arg, snarare att det stjälper ... ändå händer det TYVÄRR att jag flippar ur och därmed blir ju förstås samarbetet aningen konfliktfylld.

Ibland går han hur bra som helst (som tex. häromdan på Alingsås BK) då han bjuder till och går med focus och viftande svans, medan andra gånger är han helt splittrad och agerar både tittolle och dammsugare. Då menar jag inte att han nosar i backen under själva fotgåendet,utan EFTER han fått springa på sin belöning. Eller när vi tränar på moment, där han är på avstånd, som tex. idag vid framförgåendet, då han med focus och "solsken i blick" är på väg ut mot nostargeten en bit bort ... då han helt plötsligt låter sig avbrytas av nån j_vla doft vid sidan om och viker av för att borra ner nosen ... FEL NOSTARGET m.a.o. ! Och istället för att jag direkt agerade med ett lugnt "gör om, gör rätt" ... "drämmer" jag bollen i skallen på honom ... han blir lite byxis och vi gör därefter om. Det blir då kanonbra och jag klickar och slänger belöningen ... och vad händer ... jo, han reagerar som om han gjorde fel igen ! Suck (hur j_vla dum får man va - jag själv alltså, som kastade bollen på honom i frustration tidigare) även om det "gick över" efter att jag själv sprungit fram och vi tillsammans busat med bollen ...

 ... det är inte lätt att vara hund ... det är inte lätt att vara människa !

Det känns som en av mina favoritlåtar (Salem al Fakir's Keep on walking) passar VÄLDIGT bra in (kanske just därför jag gillar den så, för det är stor igenkänning) ... texten beskriver precis vad jag ständigt går igenom ...