Så kom då måndagen som vi har haft sådan ångest inför, nämligen Rejs kastration.
Sedan den senaste löpperioden i vintras (jan.) då många tikar löpte och Rejs flippade ur totalt på ett sökpass, började jag på allvar fundera på kastration. Diskuterade redan på direkten med bl.a. sökkompisarna och vidare med vettiga vännen Lena.
Tommy och jag har verkligen vänt och vridit, diskuterat med flera kunniga hundvänner, allt från Rejs uppfödare, veterinär, till min guru till instruktör, som ju följt Rejs och min hela resa från valptiden.
Kemisk kastrering som många förordade, valde jag bort eftersom jag var inställd på att tävla till våren och det är en karenstid på ett helt år, då det räknas som doping.
Till slut hade vi alltså satt ner foten och fattat beslut för kastration. Förhoppningsvis skulle det bli en bra lösning för hans blockering vid dessa löpperioder, då han blir helt blockerad och det inte går att arbeta med honom.
Ville bara hinna med att ställa ut honom, få honom bedömd i öppen klass innan och även hinna tävla några gånger innan det var dags. Vi fick både ställt ut i april och kunde glädjas över vårt lydnadsdiplom i början på maj. Och som sista aktivitet innan kastratonen var den gångna helgens sökläger.
*
Allt gick bra. Vi båda var och lämnade honom, medan Tommy själv hämtade en något trött liten Rejs. Vi hade våndats lite över hur det skulle funka med tratten, men efter att ha köpt en body förstod vi snabbt att det var en hit. Inga problem, han stoppade gärna in huvudet så vi med lätthet kunde dra på bodyn. Verkade som han likställde den med sin älskade ”bad-rock”.
Det var med ett lättat hjärta vi somnade på kvällen, då vi upplevde att Rejs mådde bra.
