Säg den
lycka som varar …
Efter tidig
(08.00) samling, åkte vi vidare till spårrutorna, där vi sökekipage, fick vänta
i den kylslagna höstmorgonen medan spårekipagen körde sina spår, innan vi till
slut åkte till ”våran” sökruta.
Inledde söket, med att hålla mig till planen,
som var att låta honom söka igenom området ordentligt efter varje skick och
inte störa honom med onödiga inkallningar – lärt mig läxan från förra
appelltävlingen !
Planen höll
och Özet levererade, vilket resulterade i 10:or från båda domarna.
Lycklig och
glad i hågen, med stor tro på lydnaden for vi iväg till brukshundsklubben
(Alingsås) och började där med budföringen
– Özets paradmoment, förutom sättandet/mottagens klappande (”prov på
tillgängligehten”) då han är ”översocial” (fick vi höra på MH’t) och går igång på
klappandet ! - Pilla inte på mig, låt mig springa bara) Märkte med än gång hur
ofokuserad han var, när han försökte dammsuga gräset vid ingången fram till
mottagaren. Han var ganska ointresserad av mottagren och vid uppställningen
innan kommenderingen, höll han på att vränga av sig nacken för att vädra nåt
bakom/vid sidan om oss. Avvaktade lite tills han tittade framåt, innan jag
skickade iväg honom. Momentet gick hyfsat, även om de blev ett snett sättande
efter en extra snurr hos mottagaren. Som om han tänkte : åhh nää ... vill inte
sätta mig hos henne, hon kommer ju att tafsa och pilla på mig då … eller kanske
blir det bra om jag sätter mig lite på sniskan så häääär …
Måste säga
att jag känner min hund iaf … hade på känn att han inte skulle klara av att
samla ihop sig och kunna fokusera, istället för att ängna sig åt alla dofter …
Om man
jämför förra tävlingens 9/8½:a på linförigheten,
förtjänade vi verkligen dagens 5/6:a … vilken inte var nåt att orda om ! Han
var snusig och totalt ofokuserad.
På vinst
och förlust hade jag beslutat mig för att köra framförgåendet, trots att han på träning, knappt går framåt utan
dragning, visade det sig trots allt vara dagens överraskning. Vi körde på – jag
”manade på” (=dk, förstås) han nosade, han drog i kopplet, han wobblade när han
gick … men han gick FRAMÅT, vilket resulterade i en 6/6:a !
När jag
under momentet platsläggande såg att
han inte tänkte lägga sig, klämde jag till med ännu ett ”ligg”, med tanke på
att det ändå skulle bli en 0:a !
Inkallningen satt i alla fall som en smäck, även
om den ena domaren tyckte avslutet var slarvigt = 10/9:a
Apporteringen var inte så överraskande, då han
tuggade som vanligt … men döm av min förvåning, när han inte ville släppa
apportbocken !!! – ”Loss” – Näääeee, nu när jag väl har hämtat den, vill jag ha
den kvar ! = 6/6:a.
Efter
förmaningar att säga till om en sänkning av hindret (tollare!!!) såg jag att det redan var gjort när jag
närmade mig hindret. Tänkte – då ska det väl inte vara nån risk för islag (som
hände på tävl. sist) iaf. Men ack vad jag bedrog mig, han slarvade och slog i,
vilket kändes riktigt surt = 8/8:a
Men
vilket var ännu surare, var när han reste sig under platsliggandet. Något orolig och pipande, vädrande och sniffande,
reste han sig när det var några sekunder kvar, innan vi blev kommenderade att
gå tillbaka. Så fort han såg att jag var på väg tillbaka, la han sig igen – som
om han tänkte - ja,visst ja, det var ju
det jag höll på med ... = 5/0:a (han lämnade inte sin plats, var av den ena
5:an)
Jag blev
så besviken för att åter ha ”ramlat på målsnöret”. Med ”åter” menar jag, med tanke på att jag
sabbade just sökarbetet förra tävlingen.
Även om KÄNSLAN vid lydnaden NU var urusel, så hade det varit gott med
uppflytt, för att kunna ”gå vidare” …
