I morse – helt OK tid, för morrontrötta Özet& jag
(kl.09.30) – for vi (även husse) iväg mot Herrljunga BK, för att göra vår
tredje appellstart, som jag redan innan hade bestämt skulle bli – om inte den
allra sista – så iaf säsongens sista.
Under usla förhållanden, i böta och kyla, stod vi – tre
retrieverägare – där redo för vårat sök.
Özet och jag startade som tvåa. Efter 1:a skicket skulle jag nog igentligen
kallat tillbaka honom, då han sprang snett in i rutan, där han fastnade vid nån
snusfläck och därmed inte fick med sig hörnet, som domaren senare påpekade. Men
jag lät honom hållas och efter en stund såg jag honom komma … MED rullen …
yesss ! Döm av min förvåning när han vid påviset, inte visade nån större
brådska. Han skulle bara sniffa lite däääär först … innan vi till slut kom fram
till figgen som låg HELT dold och osynlig under en tät gran. Tack för att vi
tränat många såna legor …
Vid andra skicket sprang han ut spikrakt och gjorde ett
kanon framslag … men sen såg jag inte riktigt vart han tog vägen, förrän han
dök upp vid ”hörnet” igen. Kallade då in honom och skickade på nytt därifrån
jag nu stod och snart kom han tillbaka med rullen i munnen. Nu gick påviset
bättre, även om han inte ångade på som han brukar.
= 8/8
Tillbaka vid klubbhuset och appellplanen, var det dags för platsliggandet. Av 6 startande
(3spår/3sök) återstod det nu bara 3 st (en avstod) som skulle göra
platsliggandet. Det var en schäfer som tog plats först. När Özet&jag precis
hade vänt upp på vår plats, började schäfern (hane) göra ”utfall” mot Özet !
Som tur var beslutade hussen sig för att avstå och gick därifrån, men vad
hjälpte det. Özet låg och kollade och vädrade åt platsen där schäfern nyss varit
och tillslut var han bara tvungen att undersöka var det var för en konstig typ
som hade lämnat ”sin” plats ! Efter några sekunders sniffande satte han sig på
schäferns plats och glodde på mig. Efter ungefär dryga minuten, reste sig
labben bredvid och började sakta gå mot sin matte, med Özet fortfarande
sittandes gloende på mig.
=0/0
Därefter var det dags för budföringen. Till skillnad mot förra helgens tävling, hälsade han nu
på mottagar’n med stort intresse och jag stegade iväg med ”råg i ryggen” till utgångspunkten.
Jag kommenderade och han sprang iväg i världens kareta och jag kunde inte låta
bli att le när jag såg hans glada rumpa och hörde smattret när han sprang … Vid
framkomsten, gjorde han en kanonfin ingång och lät sig klappas (en lugn ”smekn.”
som jag bett om) för att därefter komma tillbaka till mig med en lika fin
ingång. Åhh vilken härlig känsla och glädjen förstärktes när jag hörde jublet
på läktaren (klubbhusverandan).
=10/10
Inför linförigheten
hade vi, värmt upp på grusvägen bakom klubbhuset och han kändes riktigt
fokuserad. Men ju närmare startpunkten vi sen kom, ju mer släppte han på fokuset.
Själva momentet blev ungefär en repris från förra helgen. Suck !
=6/6½
Sen var det då dags för framförgåendet.
Något tveksamt ut, men sen tågade han på. Men SEN, när vi skulle tillbaka … in mot
”högen” med folk (tävl.led. domare, sekr.) och änden på plan, som slutade med ett
skogsbryn och ett angränsade dike. Özet något tveksam ut, även här, men när han
väl börjat gå upptäckte han ”högen” med folk och vände sig frågande om …
-
Ska jag verkligen fortsätta ?
-
Ja … fööööre
-
Nnäää … det går ju inte, dom står ju där och proppar
till …
-
Fortsätt ... fööööre …
-
Men appellplanen tar ju slut …
Och vid det här laget hade jag börjat skatta högljutt och
bröt momentet !
=0/0
Ställde upp inför platsläggandet.
Tänkte, nu ska jag ”klämma i” lite vid kommenderingen, för att undvika
tveksamheter. Sagt och gjort = han la sig pladask. Men tyvärr var tydligen JAG något
tveksam, därav avdraget.
=9/9
När vi sen ställde upp oss, med näsan in mot planen, inför inkallningen, sa tävl.ledaren att vi
skulle vända oss om. Jaha … fniss ! VA ? tänkte jag, får man verkligen ut nåt
avstånd där … Men knappt innan jag hann tänka färdigt, fann jag mig själv lämna
Özet, för att bli stående precis innan skogsbrynet och framför diket. Tänkte - med
den fart han brukar ha, kommer han ju hamna i diket … Men det blev faktiskt
tvärtom – han saktade in perfekt, för en kanon ingång !
=10/10
Apporteringen,
var väl ingen hit, men heller ingen överraskning, Slarvigt gripande, tugg och
slarvigt avslut ... men glatt tempo … go & gla kexchokla ! Och likt förra
helgen, ville han först inte släppa … vilket förbryllar mig lite ! Säkert lätt
avhjälpt, men ändå !
=6½/7
Sen var det bara hopp/sitt
kvar. Stegade fram till hindret och blev förvånad över den låga höjden – kändes
som det var ÄNNU lägre än förra helgen. Men efter att ha accepterat höjden,
efter att ha blivit erbjuden ännu en planka, kommenderade jag hopp !
-
VA ? Men vad F_N … vad gör du ?
-
Ööhhhh … VAR det inte A-hindret du menade ?
Han hade sprungit förbi hindret och var på väg upp på A-hindret,
som stod 2-3meter snett bakom …
Gjorde om …
-
Synd det där … detta hade gett en 10:a sa domaren !
-
Ha ha - det är roligt nästan jämt !
SAMMANFATTNING :
Konstigt det där med känslan - för även om mister Öz var
mist lika snusig (t.o.m. i söket, o då är det illa) och slutresultatet t.o.m. sämre,
så var just KÄNSLAN bättre än vid förra helgen. Idag kunde jag ju faktiskt
skratta åt ”eländet. Även om han var snusig, fanns GLÄDJEN där …
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar