Ingen rast, ingen ro ... jobba jobba jobba ... visserligen rast … men ingen ”HUNDRAST”. Hundträningen har legat i DJUP dvala länge nu ... likt allt övrigt ... som tex bloggandet … inspirationen har liksom inte velat infinna sig ... Men nu har Tommy börjat jobba som vanligt igen och ordningen börjar så smått återställas. Idag var jag åter hemma på lunchen och här kommer årets första lilla "aktivitetsrapport". Återstår väl att se hur det går med berättarlustan ...Jag började som vanligt med att äta och medan jag höll på att värma maten, passade jag samtidigt på att aktivera Özet. Tänkte att han kunde sysselsätta sig med att samla ihop / hämta sina leksaker som låg utspridda på övervåningen. Han hämtade den ena efter den andra ... först kom han trippande med "hönan" och sen kom han störtande med "räven" i högsta hugg och sen kom han med ... döm av min förvåning ... när jag såg att han höll min PLÅNBOK med ett fint grepp i sitt lilla skära gap. HAN kan HAN ! Tror minsann att Özets apporteringsträning börjar ta form ... börjar arta sig ... börjar ta rätt uttryck ...
Mätt och belåten - iaf jag - satte vi oss i bilen och for upp till klubben för lite lydnadsträning. En helt OK appellplan att träna på - inte nyskrapad - men ändå. Vi började DIREKT med fotgåendet, ingen positionsövn. som uppvärmn. som vi annars brukar inleda med. Özet hade focus och var på topp direkt, vilket inte brukar höra till vanligheterna – brukar som sagt, behöva värma upp med positionsövningar, för att få upp kontakten. När jag slängt iväg belöningsleksaken, kom han störtande tillbaka och vi fortsatte - samma sak – fotgående - jag slängde - Özet hämtade ... men ... släppte den och störtade iväg I MOTSATT HÅLL !
J_vla hund .... NEJ ! Jag såg svanstippen försvinna ner bakom den upplogade snövallen - nä nu j_vlar ... och samtidigt som jag började springa i Özets riktning, såg jag massor av färska ÄLGSPÅR kors och tvärs över appellplanen ... jaha - morsning, tänkte jag - nu kör väl hundskrället egen viltspårsträning kan tänka ... MEN så lycklig jag blev, när han helt plötsligt dök upp där bakom snövallen igen - Vad gapar du för, jag är ju här !
Vi fortsatte träningen. Trots älgspåren, som fanns över HELA planen, gick träningen strålande. Han brydde sig inte det minsta i spåren ... han var bara så där ... fantastisk duktig ! Hur i hela friden ska man göra, för att det ska bli samma känsla på TÄVLING ?På vägen tillbaka till bilen, som går genom skogen, plockade jag fram kanindummyn. Körde linjetag - dels i skogen (även här älgspår), dels på vägraka - med avstånd på ca 25-30m (jobbigt att gå i skarsnö). Han var riktigt bra de 3 första gångerna, men sen märkte jag att ju "snöigare" dummyn blev, desto mer ville Özet ruska och latja med den. Så jag valde att bryta, medan det fortfarande var ok - innan det blev helt fiasko.
+ en liten bonushistoria …
I söndags (2jan) var vi på en 2 timmars promenad tillsammans med Kia och grabbarna GULD.
Vi gick längst Säveån och sträckan är ca 6 km t&r - inte så långt, men när det är isigt och med många "stående" stopp, då vi "målande" skulle förklara eller beskriva nåt ingående, så tar det sin lilla tid. Att vi sen stannade och pratade med en kille (ägde garaget, efter det l:a varvet), som berättade om sin gamla (nu död) golden retriever ??? Varför jag skriver ?-tecken efter, är för man verkligen kan undra, efter hans förklaring. Han menade att hunden hade varit en luns på 50 kg ? som han hade jagat både vildsvin och grävling med ! Egenskaperna hans "golden" hade haft, var ju inte rastypiska precis ... Hans nuvarande hund (9mån.som inte var där) var en blandning mellan doberman, schäfer, golden och 2 raser till ... behöver jag säga mer ... men han var trevlig, och det var "roligt" att höra honom berätta sin ... skulle kanske kunna säga "fabel" !
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar